Årets två bästa tv-serier har mycket gemensamt. Båda handlar om adoptivbarn, vars adoptivfäder försöker skydda dem från deras förflutna, utan att lyckas särskilt bra. I båda serierna förekommer även människor som verkar sitta inne på all information om huvudpersonerna; mer än huvudpersonerna själva. Och båda serierna har bra skådisar (det är nog en förutsättning), främst Michael C Hall och Hayden Panettiere.
Men främst handlar båda serierna om att inte vara normal, och om att vilja vara det, eller åtminstone försöka låtsas vara det. Eller om att skita i normaliteten och istället bejaka det extravaganta i det onormala, vare sig det handlar om att tömma prostituerade på blod eller öppna folks huvuden (bokstavligt talat) för att sno deras superkrafter.
Att inte vara normal är att vara ensam; man kan inte gå till en terapeut och säga "Jag är psykopat och seriemördare", även om Dexter ju på sätt och vis gör just det. Ensamheten är ett genomgående tema även i Heroes - notera hur lättade huvudpersonerna blir varenda gång de träffar någon som också är "speciell" (=onormal). Om man är helt normal tycker man säkert att de här serierna suger, men vem är helt normal? Inte jag iaf.
Förresten hoppas jag att Peter Birro följt båda serierna, och att han lärt sig något som bör vara A och O för alla som jobbar med fiktion över huvud taget: man ska låta karaktärerna stå i centrum. Heroes ballar aldrig ur i specialeffekter, Dexter handlar mer om försök att vara normal än om Black and Decker-våld, men Upp till kamp kändes bitvis som en historia om Viktiga, Omvälvande Händelser i skuggan av fyra människoöden, när det borde ha varit tvärt om.
Posts
No comments:
Post a Comment