Gubbpepp!

Idag fyller jag 26. Det känns såhär:

Vårt behov av tröst

En tjej på mitt jobb (nej, inte Ayn Rand-tjejen) blev bestulen på sina nycklar, sin iPod och sitt SL-kort idag. Och hon började naturligtvis gråta; vem skulle inte ha gjort det? Och samtliga anställda av kvinnligt kön, det vill säga alla utom jag och Christer, var framme och tröstade henne. Eller Christer kanske också tröstade henne när jag inte var där, min poäng är att jag stod helt handfallen och inte gjorde nånting. Jag visste inte vad jag skulle göra: jag ville inte vara för påträngande, klyschigt svensk som jag är. Dessutom var hela situationen ovan för mig: det vanliga är att det är jag som är ledsen och mina kompisar som får trösta mig. Men framför allt har jag ingen aning om vad jag ska göra eller säga. Ja, den som snodde grejerna var ett as, men blir nånting bättre för den bestulna av att jag säger det? Jag gick och städade hos ett par ensam; egentligen skulle jag och tjejen ifråga gjort det tillsammans. Det var mitt enda bidrag, för jag visste som sagt inte vad jag kunde göra i övrigt.

Varför får man inte lära sig sånt här i skolan? Alla intressegrupper har ju sitt ämne som de vill foga in i läroplanen. Men vad spelar det för roll om man har kunskaper om HBT-personers situation om man inte kan trösta någon, oavsett läggning, som blivit bestulen på sin iPod?

FRA-book

Apropå alla Facebook-grupper mot FRA.

Kollegan; tre för, tre mot

Jag håller på att bli kär i en tjej på mitt jobb. Varför? Jo för att:
1. Hon är jävligt snygg.
2. Hon skrattar åt mina skämt (iaf ibland).
3. Hon skriver c-uppsats i religionshistoria där hon jämför Ayn Rands och Anton LaVeys syn på moral.

Men det kommer inte att bli nåt, för:
1. Hon är djävligt snygg.
2. Hon är två år äldre än mig.
3. Hon har pojkvän.

Ridå.

En djefla man

Jag sommarjobbar i hemtjänsten. Mest i Fruängen. Där jobbar även Nisse, Tommy, Werner, Hans-Göran, Rikard, Christer och Azim. Vi har samtliga penis, eller ser iaf ut att ha det (jag har inte kontrollerat). Men idag fick jag hoppa in och jobba på Hägerstensåsen istället. Där jobbade Ola förra sommaren, i övrigt ser nog vissa av tanterna där inga andra män än fotona av deras avlidna makar. Så en tant larmade när jag hade gått därifrån. Och sa "Det här är så hemskt, jag vet inte om jag kan ta det på telefon. Det kom en man hit. Han sa att han var från hemtjänsten." En annan tant undrade om jag behärskade den svåra konsten att koka ägg. Var får de allt ifrån egentligen?

Tidsandan

Det klagas ofta på att man nuförtiden, iaf i Stockholm, måste vara kreativ för att räknas. Och visst drunknar man i menlösa bloggar (den här t ex), amatörfotografer, konstiga textilutbildningar och fritidsgårdsband. Men jag tycker inte att det kreativa idealet är ett så stort problem, inte om man jämför med dess onda(re) tvilling: det ambitiösa idealet.
På midsommardagen satt jag, så där bakfull som väldigt många svenskar är den dagen, hemma hos Oskars föräldrar och pratade framtidsplaner med hans blivande svåger. Denne ska öppna egen naprapatklinik och anställa folk. Det är ambitiöst. Jag svarade med att prata om diplomatpovet, Regeringskansliets aspirantprogram, praktik i Bryssel eller på en ambassad etc etc. Inte för att jag försökte bräcka honom, utan för att det känns som sådant som man ska säga, det har liksom blivit kutym numera.
Fast egentligen orkar jag inte bry mig; får jag ett jobb som är vagt relaterat till min ubildning, och som är tillräckligt bra betalt för att jag ska kunna betala tillbaka mina studieskulder, så är jag nöjd. Men det kan jag ju inte säga, det skulle döda konversationen direkt och ses som mycket oartigt.