Popaganda

Popaganda handlar alltid om en tjej för min del: 2004 var det Sarah (realitet), 2005 Helena (utopi) och i år var det Arianna (utopi som varit realitet, höll jag på att skriva, men nu vet jag inte vad jag ska tro längre). Här kommer i alla fall en sammanfattning av min helg i populärkulturens tecken:

Torsdag
Jag och Rikard kommer till Universitetet vid halv fem för att se Everything is Illuminated. Kön är lång, en snubbe i manchesterkeps påstår att arrangemanget egentligen inte hör till Popaganda, och att bara de som är medlemmar i filmfestivalen kommer in. Men tjejen framför oss står på sig: varför skulle det annars stå i programmet? Och vi kommer mycket riktigt in i Allhuset; lita aldrig på snubbar i manchesterkeps, är sensmoralen. Filmen är sådär, men det hade vi väntat oss. Detta förhindrar inte att jag blir berörd ändå, eftersom jag har känslorna utanpå kroppen för tillfället. Slutbetyget blir därför "helt okej" för något som berör kan ju inte vara helt dåligt, även om ens känslor saknar smak och stil.
Utanför spelar Henrik Berggren akustiska covers på Broder Daniel-låtar, jag får en komplimang av sneakers-Nils för mina blå och gula Reeboks som kostade 250 kr på Intersports outlet utanför Visby.
Kvällens höjdpunkt är Final Fantasy. I princip allt positivt som sagts om denna kanadensare stämmer, bara en sån sak som att vakterna vid minst två tillfällen sneglar upp på scenen som vore han galen. Spelningen dras dock ner av:
1. Människan bakom mig som pratar hela tiden och säger allt två gånger, utom "Åh, det här är Acrctic Circle, den är skitbra," som han säger de fem första låtarna.
2. Inramningen och bristen på scenkläder. Ge Owen Pallett en kostym (här håller Helena med) och ställ honom på Chinateaterns scen så ska ni få se på grejer.
Tjejen som visar animationer på en overhead-projektor under FF-spelningen har nån sorts kaninsvans i tyll som sticker ut under tröjan, och tyll går igen i Jenny Wilsons scenklädsel (ja, jag vet att bildkvaliteten är dålig, men det där stora ljusblå är tyllärmar). En spedoinkel spelning det med, trots regnet.














Fredag
(Jag tar inte ett enda kort.) Lo-fi fnk är ganska bra, måste jag halvt motvilligt erkänna (sorry Matilda och Kim). Jag träffar Nils igen, denna gång tillsammans med Strip Squad-Martin. Jag tappar även bort dessa och ser New Young Pony Club (med kanske världens snygaste basist och keyboardist) tillsammans med en annan Martin, som iofs också är från Åtvidaberg, och Arianna. Sedan följer Sirqus Alfon, som repat in ett eurodisco-medley sen sist, annars är det mesta sig likt. Fast det räcker ju långt, men vad menar mannen som står bakom mig och kommenterar precis allt i raljant ton? Om det är så dåligt kan han väl gå därifrån.
Regnet har förvandlat gräsmattan till ett lerfält; när jag kommer hem ser mina skor ut som om jag gjort dem själv; av keramik.
Frida Hyvönen är allt som Final Fantasy inte var: snygga scenkläder, snyggt ljus, pretentiöst mellansnack. Och gäster; gäster gäster gäster på scen mest hela tiden. Robertsfors-Toronto 1-0. Vad som däremot är grejen med Embassy har jag lite svårt att förstå, eller egentligen har jag nog svårast att förstå mig själv. Ända sedan jag läste om Gavin McGraw eller vad han nu hette i Kupé drar jag öronen åt mig när jag hör ordet "äkta", men Embassy känns lite för beräknande och distanserade. Kan inte Håkan Hellström sjunga med dem, då skulle det nog slå gnistor. Le Sport har redan plockat in extrafolk, och blivit Meldy Club. Det är inte tillräckligt dåligt för att driva mig därifrån, men nästan. Dessutom dansar Sven och hans kompisar jönsdans, och Lars bara försvinner iväg hela tiden.

Lördag

Denna dags höjdpunkt är egentligen Emilies och Jons förfest på en innergård på Lappis. Jag dricker medhavd öl, nåns kvarglömda rödvins-slatt och vitt tetravin som luktar fotsvett och smakar ägg (nej, jag har ingen värdighet, vad trodde ni). Helena-som-dyker-upp-överallt (ej att förväxla med filmskole-Helena) är naturligtvis där också. Hennes kompis Vanja tycker att jag dyker upp överallt, det kan ligga nåt i det också (det är de på bilden, Helena till vänster). Jag har tagit det säkra före det osäkra och, i brist på gummistövlar , tagit på mig mina Lundhagskängor. Men vädergudarna räcker lång näsa åt mig: det är upphåll hela eftermiddagen och kvällen. Bättre förekomma än förekommas, dock; jag går fram som en Range Rover på ett fält med vitsippor, då får man ta att man ser ut som en hybrid mellan syntare och punkare.

Första bandet blir Whitest Boy Alive. Trummisen ser ut som Frej i Smk/50Hz. Folk är glada. Efter spelningen tillbringar jag tiden med att springa runt mellan Arianna, Linda, Albin och Emma och Hampus och Tove. Albin bjuder på öl, folk försvinner och dyker upp igen, min mobil går nästan varm, jag är full. Jag och Linda har en jättekonstig diskussion som typ går ut på att jag ska ha konversationer där jag säger "Jag är ledsen" och motparten säger "Jag är glad." Allt lugnar dock ned sig och folk försvinner strax före eller under Shout out Louds spelning; till slut står jag ensam långt ut till vänster och fäller nostalgitårar över senast jag såg dem (för två år sedan, på samma ställe). Men så dyker Arianna upp. Jag sätter punkt här, det finns ju en "Edit"-funktion så jag kan lägga till mer i efterhand.