Shit pommes frites

Om på dagen en månad drar jag till Frankrike. Läskigt! Det kan iochförsig bli det bästa jag gör i hela mitt liv, eller det sämsta jag gör i hela mitt liv (fransmän=folket som uppfann attityden och den nästan rumsrena extremhögern), men det sistnämnda kan även gälla att stanna kvar i Kungl. Hufvudstaden, så då är det väl lika bra att åka och hoppas att jag kommer hem som en lite bättre, lite snyggare och mycket mer språkkunnig människa.

Min jag-är-24-och-vet-ingenting-om-förhållanden-och-alla-mina-kompisar -går-in-i-seriösa-förhållanden-med-folk-som-de-säkert-kommer-att-gifta-sig-och- skaffa-barn-med-ångest har på sistone fått sig två törnar: de som ingår i den ångestgivande gruppen har på sistone minskat med två eller tre individer, beroende på hur man räknar. I det ena fallet eftersom de inblandade parterna inte var kära i varandra; jag tänker på bilden ovan och tänker att det är ett alldeles utmärkt skäl till att vara ihop: jag är kär i kanske fem stycken som jag aldrig kommer att bli ihop med. (Ibland undrar jag vad som är värst: att vara en obotlig romantiker eller en dito cyniker.)
Nu ska man väl egentligen tycka att det är tråkigt när förhållanden spricker, men om man som jag är nerkörd med huvudet före i singelträsket känns det trevligt att få sällskap, även om skabbvattnet bara når de andra upp till fotknölarna.