Att äta kakan och ändå ha den kvar

Igår jobbade jag dag på hemtjänsten, hade jag inte gjort det skulle jag ha medverkat i en Raymond och Maria-video. "Hur sa, svarte man?" säger ni nu, och det ska jag förklara: Anna-Fia som jobbar på Nitty Gritty hade blivit tillfrågad om hon ville medverka, och hon fick med sig Johanna Ö, som mejlade in en bild på sig själv där jag råkade vara med också, och då hörde de av sig från produktionsbolaget (antar jag) och ville ha med mig också. Nu kunde jag ju, min publicitetskåthet till trots, inte vara med eftersom jag redan sagt till min chef att jag kunde jobba i fredags, men på sätt och vis är jag lika glad för det: ärligt talat är ju inte R&M så mycket att hänga i julgranen (även om det är kul när de sjunger om Mazda 323, och det var väldigt mycket "Ingen vill veta var du köpt din tröja" över min 22-årsdag), nu har jag ju definitivt min värdighet i behåll och dessutom är det mest smickrande att de ville ha med mig, inte huruvida jag medverkade eller inte. Sen kan man ju ställa sig frågan vilket adjektiv som dök upp i deras huvuden när de såg mig. Ni kan ju ta på er era Tre Vänner-glasögon, titta på bilden nedan och fundera själva.
När jag umgås med (lill-)Johanna och Agnes känner jag mig ibland som Gordon Cyrus när han hängde med Latin Kings under inspelningen av deras första skiva. Som han säger i Mikrofonkåt: "Under en vanlig helg (...) var de ibland med om mer saker än jag var med om under hela min uppväxt."