Horn i pannan pt 3: Kuken dolmen Långholmen

Visst gör det ont när illusioner brister, men är det inte just det som kallas livet? En vän till mig, som jag inte träffat sedan jullovet, var här och hälsade på. Första dagen var, som det ju heter, spedoinkel: vi kollade på Spiderman 2 med varsitt halvt öga och pratade relationer in på de sena timmarna. Dag nummer två gick det sämre - halva min bekantskapskrets hade pratat om Trädgården, men det slutade med att ingen gick dit, så vi styrde våra steg mot Långholmen i jakt på mina kamrater. Där tog Norén-vibbarna över: risken för gräl kändes överhängande medan vi snavade runt bland rötter och sluttningar samtidigt som jag försökte få en vettig vägbeskrivning per telefon. Vi försonades dock till slut, men faktum kvarstår: jag tror inte att jag och min vän föstår varann, hon tycker att det är ett "spel" att träffa nya människor, samtidigt som hon inte tycker att det var taskigt av mig att lura iväg henne på en bendödande exkursion i mörkret som inte gav (henne) nåt. Det här kanske var en nyttig erfranhet för oss båda, men lite trist känns det. Här kommer därför en bild på Oskar, kanske den ende av mina vänner som jag är säker på aldrig kommer att tappa all respekt för mig.