Min barndomsstad

Jag är hemma i Norrköping, för första gången sen jag började blogga. Och det känns... sådär; det händer inte så mycket, förutom att de bygger en massa och gör om alla kaféer till pubar. En gång i tiden kallades Norrköping "Sveriges Manchester", sedan lade textilfabrikerna ner och IFK åkte ur Allsvenskan. Nu har Malin Baryards restaurang tagit över Guskelov också, OCH DE KOMMER INTE ATT DRIVA NÅN KLUBBVERKSAMHET, efter vad jag förstått. Så nu har vi inget Hacienda heller, om vi nånsin haft nåt. Eller vi och vi, det känns som att Stockholm är min stad, mitt hopp och mitt ankare, det återstår att se om Reims kommer att kunna fylla samma funktion. Jag har i alla fall hunnit med att träffa alla vänner som är/varit här samtidigt som jag, det känns ju som nåt att hänga i julgranen. Nu ska jag iväg och träffa Jenny, ni får hålla tilll godo med några bilder från staden.

Stadsbiblioteket, inte så snyggt kanske.

Det s k Strykjärnet, det artar sig.

Och så Industrilandskapet, det enda Norrköping försöker locka turister med, typ.