Så jävla slut...

"... il est de fortes joies pour les forts, et de faibles joies pour les faibles que les fortes joies blesseraient."

André Gide

L'immoraliste

För två veckor sedan hade vi "devoir sur table", en sorts tenta där man skulle skriva en uppsats. Jag fick tillbaka min igår, och hade fått betyget 15 av 20. Det är ju inte klokt! Jag är medveten om att läraren nog rättade min lite snällare, men iaf, 10 hade räckt. Som ni förstår (framför allt ni som varit nere med Kungen och Silvia-bloggen länge) är risken för akademisk hybris överhängande just nu. Om jag bara kunde vaccinera mig mot tjejer och göra skolan till mitt liv; jag har sagt det förut och jag säger det igen: plugga är det enda jag kan.

Ibland känns det så otroligt overkligt att vara här: alla runt omkring mig pratar ett konstigt språk, jag pratar också ett konstigt språk, man är för det mesta i lokaler som är marginellt vackrare än dem i vilken jag tillbringade min högstadietid... Jag tittade mig omkring i klassen idag och konstaterade att det är lite Kenny Starfighter över alltihop: slitna lokaler, en och annan high tech-mobil, den "hippaste" tjejen (som f ö liknar Emma) klär sig som man gjorde på Hermelin för fyra år sen (bara en observation, jag påstår inte att jag är så snyggt klädd själv, de får tycka vad de vill om min kofta och mina seglarskor). En tjej har iofs kjol väldigt ofta. Det tycker vi som bekant om, men annars är det utsvängda byxor, tröjor med blixtlås på konstiga ställen och såna där loafers med fyrkantiga klackar som man hade när jag gick i nian; blandningen, förvirringen och overklighetskänslan är total, ibland har jag ingen aning om var jag befinner mig, varken i tiden eller i rummet.

Idag fick jag förresten mitt straff för att jag handlade alla julklappar på Buy nothing day: en tjej i klassen skulle säga nåt om manlig humor (apropå det klassiska, kära ämnet om skillnaden i synen på killar som har en massa tjejer och tjejer som har en massa killar, väldigt högstadie det också) och skämt som var "Olé Olé", några dog nästan av skratt.

Bilddagboken är förresten uppdaterad, bl a med några bilder från Montpellier. Jag har ju glömt att berätta det bästa som hände nâr jag var där: de spelade The Young Ones med Peter Bjorn and John på en bar. Det var naturligtvis mitt största musikögonblick hittills i Frankrike, efter den gång då jag hörde Roxette på radion i affären där allt kostar två euro.