The abandoned högstadium of my soul

Ibald känns det som om man går i lera. Eller i klister. Eller i sockervadd. Ni fattar. Om två veckor är det juldagen. Innan dess har jag en devoir sur table, kanske en munta (åh vilket härligt ord) och en inlämningsuppgift. Inte dödligt mycket. MEN DET KÄNNS SOM ATT TIDEN GåR Så JÄVLA LåNGSAMT! Jag vill bara att det ska gå fort fort fort, och det värsta är att jag inte vill det för att jag vill komma hem till landet där jag förstår och kan göra mig förstådd; utan BARA för att jag vill att nästa termin ska börja, terminen då jag ska göra allting rätt och vara social och kulturell och gud vet allt. Och inte plugga så mycket, vilket jag inte kan välja bort att göra riktigt än; just nu känns det som att jag har tio sidor kvar i en kursbok på 500 sidor, och de sista sidorna bara inte går att förstå, så att jag inte kan lägga bioken åt sidan. Ja, jag har lite ångest just nu, jag funderar på att gå med i Emotifs anonymes.

Sen har vi det administrativa: Södertörn vill ha kursbeskrivningar för de kurser jag läser här. Fair enough, kan man tycka. Men det finns inga beskrivningar för vissa av kurserna jag läser. Histoires des Institutions Européennes står det inget om, t ex. Men lik förbannat dyker det upp en padda med Palm Pilot och bluetooth-headset varje tisdag och drar dåliga skämt om Ségolène Royal.

Jag antar att jag redan sagt att lokalerna här ser ut som på en svensk högstadieskola. Toorna här är äckligare än på Hagaskolan, där jag gick. Idag låg det en bajskorv på vattentanken till en av toalettstolarna. De har redan stängt toorna i biblioteket för att folk avrit där och äcklat ner dem. På Södertörn är definitionen av "dum" nvgon som klagar på att det är för mycket feminism och genusperspektiv i undervisningen. Här vill jag liksom inte veta, att se in i de dumma hjärnorna skulle ge mig men för livet.