It's a wedding, stupid

Jag har tidigare träffat världen elakaste människa och världens största besserwisser. Lördagen den 18:e augusti var det dags för mig att träffa världens nöjdaste människa, Christian "den hårige mannen" Svahn. Varför han var så nöjd tror jag framgår av bilden, 18 augusti var nämligen dagen då han gifte sig med Elisabeth, född Lennartsson. De unga tu kommer nu att leva lyckliga i alla sina dagar, för annars slutar jag, och säkert många med mig, att tro på världen, människan, kärleken och i de fall det är relevant även på gud.

Så hur var bröllopet och de därpå följande festligheterna då? Jo, spedoinkel är väl ett passande ord, även om hela grejen är lite svår för mig att greppa: någonstans vid besvarade känslor tappar jag all förmåga att förstå vad det egentligen handlar om, framför allt när vissa närvarande började prata om att äktenskapet handlar om att släppa in gud, utan honom kan man enligt dem inte älska någon. Det håller jag inte med om.

Alla tjejer på bröllopet var snygga, frireligösa och hade pojkvän. Jag kände inte att jag ahde nåt att komma med. Dessutom hade jag fått för mig i sista stund att man inte får ha jeans på bröllop, så jag hetsköpte ett par mörka dockers-byxor på Myororna. De var lite korta, jag tänkte 60-talskorta men de visade sig vara snäppet kortare än så, jag kompenserade genom att inte ha strumpor för att unvika trikolorben (röda strumpor, vita ben, mörka byxor), men kände mig naturligtvis rätt dum iaf, även om bruden (alltså inte min) tyckte det var snyggt. Å andra sidan var jag inte den enda som borde skämmas, vissa hade jeans och inte ens kavaj, det tycker jag var lite slappt.

Och för er som undrar: jag grät faktiskt inte under vigseln, det var inte så långt ifrån, men det hände inte.