Emo-blogg (eller nåt)

Jag hade länge en idé om att idealkvinnan skulle vara hälften eritreanska och hälften judinna, typ mulattjejejen i Coconut Twins:

Okej, okej, kanske en tjej som ser ut som hon, men i andra kläder, och som pluggar på Konstfack, eller Mejan. Men det där tillhör numera det förflutna, för nu har jag ett nytt kvinnoideal, jag har nämligen, antagligen sist av alla i min bekantskapskrets som kan tänka sig att läsa den, läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag citerar:

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hoppas att du kan tycka om mig fast att
du vet hur det är. Jag tycker om dig. Väldigt mycket.
Du ligger här i soffan och snarkar nu. Snälla. Var inte
rädd för mig. (...) Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ensam.
Mer ensam än vad du kan tänka tror jag. Eller du kanske kan.

För mig framstår det här som utopin, idealet: någon som är så svag och samtidigt tillräckligt stark för att knäcka nackar och slita av huvuden. Problemet är att jag inte kan komma på en enda tjej som påminner om en vampyr; alver kommer jag på några stycken, och den mest uppenbara är ju Joanna Newsom, men vampyrer, där står det still. Å andra sidan ligger väl androgynitet i vampyrens natur, och jag kan mycket väl tänka mig att Patrick Wolf föddes för 200 år sedan och aldrig går ut i dagsljus. Notera att den här videon är inspelad i studio, och ingen av er tror väl för ett ögonblick att han inte skulle kunna döda alla statister på tre sekunder.

Själva boken då? Jo, den var naturligtvis bra, men kändes nästan mer som ett filmmanus än en roman. Inget fel i det, men lite märkligt kanske, som om författaren inte läst skönlitteratur, men ändå lyckats åstadkomma något på det området. Den ska ju filmas, har jag läst nånstans, och mer svårfilmade romaner har ju hamnat på vita duken, om än med blandat resultat.