Att växa upp

Man föds, man går upp i vikt, växer så det knakar och blir så bekräftad av mamma, pappa, mor- och farföräldrar och eventuella mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Allt man gör är intressant, man är nästan alltid duktig. Men sedan händer något. Man börjar interagera med andra människor (var det inte Rousseau som såg dansen som första steget mot den mänskliga rasens förfall; med risk för att jag missförstått?). Man inser inte bara att det finns andra som gör saker bättre, utan att man själv gör samma saker ganska dåligt. Och så slutar man tro på sig själv. Jag tror det brukar inträffa lagom tills man börjar lågstadiet; det är ju ofta då som sociala aktiviteter som fotboll och scouterna tar sin början, aktviteter där man på allvar måste konfrontera andra människor.
Från denna punkt försöker man sedan arbeta sig upp igen. Jag tror det är vad det innebär att växa upp: att börja tro på sig själv igen.