Allt är bara jag, jag, jag

I senaste numret av Nöjesguiden (om ni inte känner till Nöjesguiden är ni inte mina vänner, faktiskt; sen behöver ni inte läsa den), som börjar bli ganska gammalt nu, finns en artkel där de intervjuar en psykiatriker om valda stycken ur tre bloggar. Och jag känner igen mig i alla tre texterna! Jag vet inte om detta ska tolkas som att jag är Elin Alvemark, Erik Goesta Rosén och Åskar Brickman, eller att de är jag, helt enkelt. Det kan även vara ett tecken på att bloggare, iaf i Stockholm, är ganska lika varandra, och bloggar för att ventilera precis samma typ av tankar kring, ja, ångest och populärkultur. Jag ska inte tråka ut er med en massa citat ur texten (om ni inte har tidningen liggande på toaletten kan ni läsa artikeln här), utan nöjer mig med ett, som sammanfattar väldigt mycket av min Reimsvistelse (och det här är förhoppningsvis sista gången ni behöver läsa nåt om den): "När man är på botten står man över det mesta." Word, säger jag, framför allt pizzor med crème fraiche på och salsacovers på Franz Ferdinand-låtar.