I mândags hade jag kanske den mest surrealistiska upplevelsen hittills i mitt liv:
Jag stod pâ bussen, efter avklarad tenta. Bredvid mig stod nâgra killar i högstadieâldern. En av dem, en svart kille i New Era-keps och spindelnätsmönstrade Vans (=alldeles för välklädd för att vara en chav) spelade musik pâ sin glassiga Lg-mobil. Och kan ni gissa vad för musik? Phoenix? -Nej. TTC? -Nej. Yelle? -Nej. Justice? -Skärpning. De lyssnade naturligtvis pâ Boten Anna. Jag skojar inte.
Att Sverige gâr i bräschen för den goda smaken vet vi redan, Silent Shout blev ju utsedd till förra ârets bästa skiva pâ Pitchfork; men att vi även gâr i bräschen för den dâliga smaken var lite av en nyhet för mig, även om jag haft mina aningar ända sedan Pierrot (aka "Fransmannen som vill lâra sig svenska") erkände att det var just Boten Anna som fick honom att upptäcka det svenska sprâket, och dess skönhet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
2 comments:
En gang forsokte jag spela Latin Kings for en taxichauffor i Afghanistan. Men han gillade det inte sa varst mycket, trots att han satt och kedjerokte braja. Kanske skulle provat med Boten Anna istallet. Tror du att den skulle ga hem har i Amerikat? Kanske i svenskbyn.
har hört liknande upplevelser från andra svenskar som varit o rest i europa nu.
jag ser hellre att sverige är bäst på dålig musik än bra musik. vi blir lite för kaxiga annars...
puss olle
Post a Comment