Våga vägra vara käck!

Jag kanske ska börja med att meddela att jag kommit til insikt: jag tänker i etapper. Alla mina poletter befinner sig i ständigt fall, och jag utvärderar lite då och då vad jag tycker, känner och tänker, plockar upp en gammal tanketråd och fortsätter på den. Därför kommer jag på mig själv med att ändra mig ganska ofta, och ibland ganska radikalt. Det här är antagligen ingen nyhet för er som känner mig någorlunda väl, men för mig är det det. Härav följer en ny insikt om vad jag tycker om att vara i Reims (trumvirvel):

Glöm mitt gnäll om vad jag sagt om utsvängda byxor och folk som bara väntar på ett nytt Oasis. Vad det handlar om är att jag har två kompisar i Erasmusgänget (Anne och Gabor), samt två andra kompisar (Pierrot och Veronique), och det ar lite lite. Om Hugh, Constantin och Fabian hade stannat tror jag mycket hade varit frid och fröjd, men så âr nu inte fallet. Frågan är vem jag saknar mest; jag var tajtare (tajt är månadens ord, det är destillatet, som allt handlar om) med Hugh, men Constantin är roligare. Till Hughs fördel kommer dock det faktum att jag tror att vi, om hans tannat, skulle ha blivit tillräckligt tajta för att kunna prata om känslor, och sådana kompisar saknar jag; det hade f ö kanske kunnat hända med Constantin också. Hur som helst, nu har jag ingen att prata känslor med, och ibland är det lite av Marge Simpsons "tryck ner dina känslor till du trampar på dem, så blir du bjuden på alla kalas" över tillvaron här. Allt ska vara så jävla käckt hela tiden, saker som att merparten av alla foton som tas här nere föreställer människor som poserar käckt i grupp, eller att det spelades Barenaked Ladies på senaste festen, känns väldigt symptomatiska. Erasmus är det bästa du gjort i hela ditt liv, det är inte tillåtet att vara ledsen. Och judarna uppfann AIDS, blir jag nästan sugen på att tillägga. Jag hade tänkt illustrera detta med en bild tagen på Marc-Andrés avskeds/födelsedagsfest, men jag har drabbats av tekniska problem som jag inte orkar gå in på, så hädanefter blir det inga bilder, varken här eller på min bilddagbok, förrän någon gång sent i juni.