Yta, alla nördars hopp

Titta på tjejen på bilden. Tänk er att hon kommer från en mindre stad i Frankrike (Nevers eller varför inte Reims). Tänk er att hon blev retad under uppväxten för att hon hade glasögon, var rädd för hundar och föredrog Queen framför Backstreet Boys. Tänk er att hon numera bor i Paris, jobbar på Colette och illustrerar barnböcker. Vill någon av er ta ifrån henne det? Vill någon av er säga till henne att nej, inget av det hon uppnått spelar någon roll.Sandra har nämligen börjat skriva om mode i Nöjesguiden. I sin första krönika skriver hon:

Klä av dig dina kläder, det tunna lagret som yta som håller din själ varm, och ställ dig naken framför mig. Utan din uppenbara grupptillhörighet och falska vänner som du glatt hälsar på varje gång du går ut finns det bara en sak kvar. Du. (...) Lika ensam nu som när du tog studenten, blev uppsagd från jobbet du egentligen hatade men ändå stannade kvar på, och blev dumpad av den enda människa som någonsin älskat dig för den du är, och inte för vilka mp3or eller skor du har.

Många tycker säkert att det var fint skrivet; att man ska vara sig själv, inte bry sig om sitt utseende etc etc. Själv är jag, som ni kanske förstått vid det här laget, av annan åsikt.

Jag har en återkommande mardröm, eller snarare: det finns ett tema som återkommer i mina mardrömmar - jag drömmer att jag går om högstadiet. Högstadiet är naturligtvis inte en rolig tid för någon, om inte annat så av hormonmässiga skäl. Jag tror dock att min situation var lite speciell, även om det naturligtvis är möjligt att det i själva verket är och har varit precis likadant för väldigt, väldigt många. Det gick ganska många thugs på min skola, t ex knäckte två tjejer i min klass näsan på en tjej i nian när vi gick i åttan. Thugsen var dock inte mitt problem, iaf inte när jag gick i åttan och nian. Istället var det mina nördkompisar som var problemet. Att bli retad av sina kompisar är ännu en sak som hör till när man går på högstadiet, det tror jag inte någon sluppit undan. Att däremot få negativa kommentarer rörande vilken mat man gillar, vart man åker på semester, hur man hostar, att man inte läste klart Sagan om de två tornen, att man ligger före nån annan i matten, att man över huvud taget uttrycker en åsikt eller att man drog ut på å:na i Frödings Gråbergssång alldeles för länge när klassen redovisade dikter på svenskan, det tror jag de flesta har sluppit. Framför allt när det var mina enda kompisar som sa det. Gärna flera gånger om under kanske två års tid.

Min situation har ju naturligtvis förändrats till det bättre, det är kanske rent av egentligen orättvist att jag tar upp de här sakerna. Men jag har funderat mycket på det här under det senaste halvåret, och kommit fram till att min umgängeskrets på högstadiet kan vara den främsta anledningen til varför jag är som jag är, på gott (ja faktiskt) och ont.

Om Sandra har rätt, vad innebär då det? Mp3or och skor känns som en sammanfattning så god som någon om vad som gör mig nöjd med mig själv, faktiskt. Jag har svårt att tro att jag kommit en bra bit sedan högstadiet bara på ren sisu, det har nog mer att göra med MTV, ZTV, Dn kultur och gratisläsning av Pop, Bibel och Darling på Norrköpings stadsbibliotek.
Jo, om Sandra har rätt kan jag lika gärna skaffa mittbena igen (en frisyr som verkligen inte fungerar om man har min hårtyp), handla alla mina kläder på JC, lyssna på Nordman fast jag inte tycker det är bra och umgås med människor som säger att jag inte borde umgås med Jörgen, eftersom han bara "umgås med dig för att spela data," när de själva umgås med mig för att ha nån att trycka ner så att de ska kunna må bättre själva.