Galna män och desperata hemmafruar

En gång i somras jobbade jag med en tjej som måste vara den första tjej jag nånsin träffat som varit både äldre (iofs bara ett år, men jag räknar tjejer födda 83 som äldre än mig) och omognare än jag. Nu är det förvisso svårt för mig att säga exakt vad det var som fick henne att framstå som omogen, det här är ju ett tag sen. Jag tror dock att hon hade en allmänt brudig framtoning, och en sak som iaf är säker är att hon konsekvent sa killkompis när hon pratade om sina vänner av manligt kön.

Jag tycker sånt är lite skrämmande, faktiskt. Jag har inte sett Boys don't cry (jag har hört sägas att den är rätt dålig), men blir inte huvudpersonen där mördad för att hon har lurat sina killkompisar att hon är en av dem?

Jag har börjat titta på Mad Men. Där finns snygga män, ännu snyggare kvinnor och snyggast av allt är kanske kostymerna (även om de på klassiskt amerikanskt manér har t-shirt under skjortorna). När serien skulle börja visas på Kanal 9 sa Per Lorentz, presschef på nämnda kanal: "Mad Men är rolig, den är mörk och den är politisk inkorrekt."
Rolig? Nja, men definitivt bra underhållning. Mörk? Ja! Politiskt inkorrekt? Jag citerar Donnie Donut: "Är det för att männen i serien röker cigarr, hunsar kvinnor och behandlar sekreterarna som mindre vetande? I så fall är väl Schindler’s List också politiskt inkorrekt eftersom den handlar om utrotning av judar." DN:s tv-bilaga verkar vara inne på ett liknande spår, enligt den handlar serien om "unga cyniska reklamkillar som bland annat gör allt för att folk ska fortsätta röka cigaretter, trots hälsoriskerna."

När jag ser Mad Men blir jag inte så lite beklämd, faktiskt. Och det är inte för att alla utom Peggy röker typ jämt. Nej, det är nåt helt annat - det finns ett avstånd mellan alla i serien. Ingen når fram till någon annan, alla människor är öar, i en negativ bemärkelse. Alla är ensamma, det finns inga band som förenar. Huvudpersonen Donald Draper skickar sin fru till en psykiatriker, sedan ringer han psykiatrikern varje gång hon varit där för att få reda på vad hon sagt.

Att de valt just tidigt 60-tal (jag tror det är just år 1960) antar jag har sina skäl: var det inte på 60-talet som allt hände? Och är det inte så att ingen av processerna som började då är avlsutad i nuläget? Det bevisar väl om inte annat tjejen jag jobbade med: män och kvinnor sågs som skilda storheter då, och så är det för väldigt många idag också.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger, men nån måtta får det vara. Det här blir den slutgiltiga versionen.