Gun och Ulf

Det är frestande att jämföra Gun-Britt Sundströms Maken och Ulf Lundells Jack. Båda författarna är födda på 40-talet, och båda böckerna kan väl klassas som generationsromaner: båda skildrar 20-nånting-åringar från arbetarfamiljer i Stockholm under 70-talet (kanske också under 60-talet i Sundströms fall, det är lite otydligt).
Men där upphör likheterna, eller? Det beror nog på hur man ser på saken.
För en annan sak de (lustigt nog) har gemensamt är (och det är nånting som känns väldigt 70-tal) är mängden partners som böckernas respektive huvudpersoner, Jack och Martina, har. I Martinas fall är det iofs bara två, Aron och Gustav, men eftersom hon till Gustavs (som alltså är den make titeln syftar på, fast de aldrig gifter sig) förtvivlan envisas med att försöka ha ihop det med båda två på samma gång blir det ändå komplicerat. Och väldigt 70-tal.
Jack/Ulf behöver jag väl egentligen inte orda om alls? Alla vet väl redan att han författat ett klassiskt bidrag till genren kvinnor-droger-dålig-hygien-och-allmän-oförmåga-att-styra-upp-sitt-liv-romaner.
Å andra sidan kan man inte anklaga Lundell för konstlat språk; en typisk mening ur Jack lyder: "Jag tog grammofonen som inte är min och bar den till min favoritstamp och erhöll femtio kronor." Sundström däremot, formulerar meningar som: "Att hålla på det bereder mig ingen svårighet, mer än så har jag aldrig varit i hormonernas våld." Pratade man så på 70-talet? Erland Josephson pratar ungefär så i Scener ur ett äktenskap, i skriftspråk ("Ditt könsorgan!"), men den kontrast som därmed uppnås gentemot Liv Ullmans just mer talspråkliga talspråk känns som en medvetet vald effekt. I Maken känns det däremot ofta konstruerat, och det gör även huvudpersonen, som analyserar och intellektualiserar sig själv sönder och samman på 547 sidor utan att bli mycket klokare. Lägg därtill att boken är alldeles för lång, samtidigt om viktiga händelser kan avhandlas på en och en halv sida, bara för att kunna lämna plats åt kanske sju redogörelser för hur Martina och Gustav åker till den senares sommarställe. Släpp sargen, Martina, vill jag ropa.