Saker svennar gillar #12: Ja, inte Lisa i alla fall

En på mitt jobb vill inte mikra maten för länge, för då förstörs näringsämnena, har hon läst.
Jag har funderat över varför jag stör mig så mycket på henne, och nu vet jag: hon påminner om Lisa i Six Feet Under, och ingen gillar ju henne.

Saker svennar gillar #11: Porr

Edit

Skivlistan är nu ändrad. Lika sann, lite mer pretto.

Skamlös självhävdelse

Nu skriver jag om populärkultur på Radar. Första krönikan finns här.

Decenniet som gick: Tio skivor

Kanske de allra bästa, utan inbördes rangordning:

• Cee-Lo Cee-Lo Green and his Perfect Imperfections
• Devin the Dude Waitin' to Inhale
• The Magnetic Fields I
• Dead Prez Let's get Free
• The Moldy Peaches The Moldy Peaches
• Hot Chip The Warning
• Håkan Hellström Känn ingen sorg för mig Göteborg
• Fonky Family Art de Rue
  
• Pantha du Prince This Bliss
  
• A Mountain of One Collected Works
  

Året som gick: Listorna

Det har varit mycket listor på sistone, men jag känner att de viktigaste frågorna har glömts bort. Till exempel: vilka huvudbonader är mest rock?



Del två:


Del tre:

Året som gick: Videon

Året som gick: Briudarna

Jag tror inte att jag behöver utveckla.

Det är svårt att vara spontan när man fyllt 25

J tyckte att jag var inte så lite anal, som hela tiden ville bestämma när vi skulle träffas. Det hade nog med åldersskillnaden att göra. Det är svårt att vara spontan när man fyllt 25. Surdegar ska sättas, det ska repas med band, de som har barn har "sin" kväll då de inte har hand om ungen och därför kan hitta på nåt. Det gäller att vara ute i god tid om man ska ha nåt socialt liv.

Om jag inte hade haft facebook vet jag inte om jag hade haft nåt social liv alls, och där är det framförhållning som gäller. Samtidigt finns det de som inte har facebook och är mer sociala än jag nånsin varit.

Vad ogillar du mest med ditt utseende?

-Att jag har rött hår.

Vad gillar du mest med ditt utseende?

-Att jag har rött hår.

Popiana

För akademikerna.
För dem som inte vet vad som avses ovan.

De tvärsäkra

1. Hon inleder varannan mening med "Jag måste bara få säga". Hon pratar mest av alla, även när det handlar om preppystilen, som hon erkänner att hon inte vet nånting om. När han säger att han varit på fest med två casualsvidade anarkister i "Ben Sherman-skjortor knäppta hela vägen upp" säger hon "Östermalm-stilen". Då vill jag nästan skrika "Nej, nej! Ben Sherman är inte Östermalm, Thomas Pink är Östermalm! Håll käften när det handlar om nåt du inte vet nåt om!"

2. Han lyssnar vad jag förstår mest på dubstep. Han säger att snart kommer ingen att köpa skivor längre. Jag försöker invända att de som lyssnar på hårdrock, punk och dansband nog kommer att fortsätta köpa skivor rätt länge. Nej nej, säger han. Han förklarar hur Serato fungerar och säger att utrustningen kostar 6000. Alltså finns det ingen anledning för dj:s att hålla på med vinyl längre, säger han. Men att betala 6000 är nog lite dyrt för många som redan har köpt skivspelare och mixer och byggt upp ansenliga skivsamlingar hemma, invänder jag. Men nej då, när man betalat de 6000 kronorna kan man spela all musik som finns.

Jag blir så trött.

Feberdröm?

I natt drömde jag om två tanter på hemtjänsten (mor och dotter). Den ena hade tappat sin moderkaka ner i tv:n. Efter ett visst besvär fick två andra vårdbiträden fram kakan, som de delade på och åt upp på varsin macka. Jag tyckte det var så äckligt att jag tittade bort större delen av tiden.

Jag ska kanske tillägga att tanterna inte finns på riktigt, det hade ju gjort det hela lite festligare.

Nu ska jag till apoteket och köpa en termometer, så jag får veta om det var en feberdröm eller inte.

Saker svennar gillar #10: Cannelloni

Jag väntar med det jobbiga samtalet tills vi har ätit. Då säger jag "Det känns som vi borde ta det jobbiga samtalet nu."

När hon har gått tar jag hennes tallrik och skrapar ner olivkärnorna i sophinken. Jag tycker det ser ut som hon har format de sista resterna tomatsås till ett hakkors, men helt säker är jag inte.

Saker svennar gillar #9: Klaga på Jantelagen

I Kanada existerar inte Jantelagen. Their loss.

Inverterad självömkan

Oskars halvgalna raggarsläkting (som har en runa tatuerad på halsen) har träffat en tjej. Och jag är inte bitter. Vem vet var detta ska sluta.

Lika som bär 2

Bruno?


Patrick Wolf?

Saker svennar gillar #8: Barnkörer

När jag gifter mig ska de här barnen sjunga på bröllopet. Fast helst nåt som Stephin Merritt skrivit.


Och så en bonus när vi ändå är inne på barn som sjunger: Lauryn Hill, 13 år.

Saker svennar gillar #7: Att känna sig utanför

Jag upprepar det gång på gång för mig själv: det har inte varit någon dålig sommar. Bara det faktum att jag gör det tyder naturligtvis på någonting.

Lifterskan, Zigenarflickan, Orkanen m fl åkte till Gagnef på festival. Själv åkte jag på bröllop istället. Det var naturligtvis lite tråkigt att jag missade festivalen, men valet var egentligen lätt. Ändå känns det som att alla har en massa kul utan mig. Varför är det så?

Sandemose skriver att rädslan för att förlora inflytande bland sina vänner, alltså det man upplever när ens vänner umgås utan att man själv är närvarande, egentligen är rädslan för att bli ensam, som i sin tur bottnar i dödsskräck. Det låter rimligt.

Handling är överskattat

Det räcker med specialeffekter, gubbsjuka och en voice over-röst som vässluddrar nåt ohörbart.

(Tack till Tomas som tipsade)

Dejting! Och våld!

Bäst just nu:

Bra där!

I dagens DN uttalar sig Lilith Svensson, KDU:are från Varberg, om Göran Hägglunds inställning till fildelning. Kan man tänka sig ett bättre namn på en kristdemokrat?

Note to self

Jag måste sluta definiera positiva saker negativt. Sluta uttrycka mina egna positiva sidor i meningar som innehåller ordet inte.

Aldrig mer säga "Jag pratade med Andres Lokko en gång, och han var trevlig." Eller, det kan jag ju fortfarande säga, det förtjänar att sägas. Så det fortsätter jag med. Men fortsättningen får jag sluta med, aldrig mer säga "och det är det ju inte alla som är."

Som Bamse brukade säga

Igår såg jag Anna Järvinen på Parkteaterns scen i Vitan. Längst framme vid scenen stod en tjej på kanske 4 år och dansade, men efter en stund kom en funktionär fram och sa nånting till tjejen, som fick flytta sig till sidan av scenen. Jag förstod inte varför förrän jag kom hem, och såg det här klippet, då föll allt på sin plats.

En annan kul grej är förresten att det måste ha hänt nyligen (det är ju Santogold) men att alla har fula, tidsmässigt svårbestämbara kläder. Utom tjejerna i svarta klänningar, naturligtvis.

Det här är inte erotisk konst

Saker svennar gillar #5: Erotisk konst

När man befinner sig i slutfasen av sin magisteruppsats har man inte mycket till socialt liv, det lilla man har levs på Facebook. Därför var förra veckans höjdpunkt för mig när Elin (som går på KONSTFACK) gillade min fejjan-status, som löd "Nej, om man skulle ta och skita i det här och göra erotisk konst istället". Ibland behöver det inte vara bättre än så för att vara bäst. Hur det blir med mitt konstnärliga utforskande av den mänskliga sexualitetens irrvägar återstår att se, men jag har iaf inlett en bana som curator genom att samla ihop lite erotiska bilder i ett Facebook-album (ständigt detta Facebook!). De flesta bilderna är dock snodda från Narres och Johannas tumblr, till bredden fylld med erotisk (i vid bemärkelse) konst. Kolla in den, annars blir upphovskvinnorna sura på mig.

Veckans bild

I den här bilden gömmer sig minst en roman. Som skulle kunna bli banal (på det dåliga sättet), eller helt fantastisk.

Månadens dummaste?

Och så ett citat:

Dock ar fixie scenen TOTALT annorlunda i London (dar den for ovrigt har varit stor i flera ar): Det ar de kreativa, trendiga, hipster kidsen som susar fram pa sina snygga, latta, flackfria cyklar. De ar alla kreativa till yrket - oftast grafiska formgivare, illustratorer, fotografer, arkitekter etc. De bar rutiga skjortor, smala svarta jeans och skaggstubb. De ar valdigt karriarsdrivna.De dricker mest ol eller vin. I parken. Alltid.
(Detta apropå det här, som det länkades till härifrån.) Vad säger ni? Ska vi beväpna oss med baseballträn, marschera mot Hornstull och spöa varenda en som har en racercykel utan kedjespännare?

Saker svennar gillar #4: Judar

Nu har 101 Judar-bloggen rott sitt projekt i hamn. I teorin var det fantastiskt roligt, i praktiken bara sådär: listan i sig var grejen, motiveringarna var inte så roliga alla gånger (tänk om Beta och MJ hade delat på projektet, då jävlar!). Nåja, listan är ju som sagt rätt kul ändå. Och jag har hela, för er som inte orkar klicka på länken. Däremot har jag inte orkat fixa länkarna, så om ni stöter på nåt okänt namn får ni vackert kolla upp käll-bloggen, alt. wikipedia (en smal sak vare sig man använder Ubiquity eller inte).

1. Albert Einstein
2. Jesus
3. Franz Kafka
4. Ludwig Wittgenstein
5. Bob Dylan
6. Moses
7. Elvis Presley
8. Jungfru Maria
9. Marilyn Monroe
10. Abraham

11. Baruch Spinoza
12. Johannes
13. Phil Spector
14. Groucho Marx
15. Karl Marx
16. Marc Chagall
17. Serge Gainsbourg
18. Stanley Kubrick
19. Lou Reed
20. Marcel Proust

21. Karl Popper
22. Woody Allen
23. Niels Bohr
24. Roman Polanski
25. Sigmund Freud
26. Alejandro Jodorowsky
27. Garri Kasparov
28. Steven Spielberg
29. Jonathan Richman
30. Edmund Husserl

31. David Beckham
32. Charles Bukowski
33. Philip Glass
34. Harry Houdini
35. Henri Bergson
36. Sergei Eisenstein
37. Sarah Bernhardt
38. Isaac Asimov
39. Gustav Mahler
40. Scarlett Johansson

41. Harrison Ford
42. Jaques Derrida
43. Norbert Wiener
44. Mark Rothko
45. Nostradamus
46. Burt Bacharach
47. Steve Reich
48. Stanislaw Lem
49. Joel och Ethan Coen
50. Saul Bellow

51. Calvin Klein
52. Frank Gehry
53. Paulus
54. Saul Kripke
55. El Lissitzky
56. David
57. Lev Trotskij
58. Carl Sagan
59. Solomon Burke
60. Friedensreich Hundertwasser

61. Josef
62. Tomas Tvivlaren
63. Matt Stone
64. Thomas Kuhn
65. Robert Nozick
66. Nero
67. Petrus
68. Arnold Schönberg
69. Paul Auster
70. Maya Deren

71. Leonard Cohen
72. Georg Cantor
73. Moses Maimonides
74. Mae West
75. Lauren Bacall
76. Heinrich Heine
77. Jackie Wilson
78. Anne Frank
79. Douglas Fairbanks
80. Allen Ginsberg

81. Tristan Tzara
82. George Gershwin
83. Judas Iskariot
84. Isaac Grünewald
85. Elizabeth Taylor
86. Èmile Durkheim
87. Twiggy
88. Malcolm McLaren
89. Lenny Bruce
90. Peter Sellers

91. Zsa Zsa Gabor
92. Milton Friedman
93. Arthur Koestler
94. Paul Newman
95. David Ben-Gurion
96. David Cronenberg
97. Aesop Rock
98. Camille Pissarro
99. Mark Spitz
100. Emma Goldman
101. Sarah Michelle Gellar


Och visst tyckte jag att det saknades en och annan (men framför allt är jag nöjd över att Serge Gainsbourg kom med). Det ligger väl å andra sidan i sakens natur, att efterlysa Noam Chomsky, Sacha Baron Cohen, Ralph Lauren, Emmy Noether, Bernard-Henri Lévy, Friedrich Hayek, Joseph Schumpeter och kanske framför allt Jerry Seinfeld och Larry David. Och att sätta Jesus som tvåa och Einstein som ett känns lite förutsägbart. Varför inte Serge Gainsbourg, Mel Brooks och Lenny Bruce på prispallen? Mycket roligare.

Trots dess invändningar gillar jag projektet, och hoppas på listor på världens

• 10 bästa ester (Nr 10. Andres Lokko... Nr 1. Arvo Pärt)
• 25 bästa kurder
• 25 bästa assyrier/syrianer
• 100 bästa araber
• 500 bästa muslimer (Saladin, Benazir Bhutto, al-Khwarizmi, Ibn Khaldun, Ibn Batutta...)
  

Genus-tänk

Lindas granne tror att alla tjejer gillar Markoolio. Eller trodde, snarare, eftersom han nu vet att Linda inte gör det.
Själv tror jag att alla tjejer gillar Nina Simone, Le Tigre, Simone de Beauvoir och Nina Hemmingsson. Än har jag inte blivit motbevisad.

Ja, det var de här det stod om i Dn idag

Några trevliga videor, egentligen gillar jag dock bara en av låtarna, men vafan.

Saker svennar gillar #3: Mode

Mode är, precis som allt annat som svennar gillar, kreativt; ett sätt att uttrycka vem man är. När man har svårt att skilja mellan svartklädda människor och svartklädda människor kommer modet till undsättning och skiljer agnarna från vetet.

WTF?

Vad är "mat"? Och hur skiljer det sig från vanlig mat?

Veckans bild

(Snodd från Konst eller Porr?)

Veckans citat

"Nej, gör inget överilat. Det är klart du ska planera och tänka rationellt. Jag gjorde aldrig något överilat i din ålder och tänkte alltid rationellt. Det har tagit mig dit jag är i dag, men jag önskar ofta att jag gjorde annorlunda."
(Karin B citerar (nästan ordagrant) sin pappa i sin Facebook-status)

I natt...

...drömde jag om den här låten, platta tv-apparater, konstfackstudenter och asfalt i munnen. Jag har mina aningar om vad studenterna och tv-apparaterna syftade på, men resten är ett mysterium. framför allt låten, som jag inte kan påstå att jag har någon närmare relation till.

Poesi! I kursboken!

I arbetet med min magisteruppsats sitter jag just nu och läser Intervjumetodik av Annika Lantz* (Studentlitteratur 2006). Hon skriver om hur man ska ordna utsagor från en intervju i datakategorier, exemplet rör en dagisfröken** som intervjuats om sitt arbete. Jag citerar från boken:

Intervjuaren/databearbetaren bestämmer att alla utsagor som till sitt innehåll är identiska med en annan utsaga utesluts (det kursiverade i exemplet nedan). Intervjuaren återgår alltså till den förra fasen "datareduktion" och komprimerar rådata ytterligare. De ändrade principerna för datareduktion noteras. Rådata kommer då att få följande form

Jag känner att vi har det bra ihop./
Barnen är glada när de kommer. /
Visst bråkar vi ibland, men när vi skiljs åt är vi alltid vänner. /
Det är viktigt i arbetet, att det funkar i barngruppen, /
att det funkar hos oss i personalen också.

att det inte blir en massa konfilkter, /
att vi har det bra ihop. /
Att alla är glada.

Att barnen trivs, det är det viktigaste. /
De är så många timmar här, ungar nuförtiden är ju här så många timmar, de måste känna att vi ger dem något som är bra. Att de är trygga /
och trivs. /
Att vi gillar varandra och att de känner det.

det är hur vi har det som är det viktiga, att ett gott arbete är när vi har det bra ihop, /
det är inte så viktigt vad vi gör, utan att vi är här varje dag. /
Att barnen möts av en kram och att vi är glada /
och alltid här. /
Och att vi har det bra. /
om det är bra, det känns i luften.

För min del är det det, hon är mera för pedagogik och så, men jag tycker inte så alls. /
... men jag tror barn skall känna att de är omtyckta .../

Jag känner mig glad och nöjd när barnen är glada ...
Joe, det är vä bra men det är inte det som är viktigast, det är inte så viktigt vad vi gör med barnen, det är inte det som är ett bra arbete, /
det viktiga är att vi är med barnen /
och att det är stabilt.
(Lantz 2006: 85-86)

Nu förstår jag mig ju inte på poesi, och läser den därför inte heller, men skulle inte Sonja Åkesson eller Lina Ekdahl ha kunnat skriva det här?

Bonus: när jag surfade in på dn.se för att hitta nåt om Lina Ekdahl hittade jag istället en krönika av Hanna Hellqvist som handlar om komplimanger, och om hur fel de oftast träffar. När jag blir stor ska jag gifta mig med dig, Hanna.
_____________________________________________
*som inte ska förväxlas med sin mer kända namne Annika Lantz.
**som av allt att döma vill vara just dagisfröken och inte förskollärare.

Saker svennar gillar #2: Randiga tröjor

I fredags var jag och Linda på Markus Krunegårds förfestklubb på Strand. Jag hade på mig min blå- och vitrandiga, långärmade t-shirt. Naturligtvis köpte jag den inte med ambitionen att vara originell, men den här kvällen konstaterade Linda att hon kunde se fyra randiga tröjor på samma gång, utan att vrida på huvudet det minsta. Som 17-åringar på Håkan Hellström-konsert, jag och de tre andra randiga. Och nog för att klientelet på Strand bitvis var ungt, men i det randiga gänget ingick Kicko, och hon är ju ändå 34 eller nåt sånt. Förresten dök även Torbjörn Larsson upp, även om han inte hade randig tröja.

Helt jävla fantastiskt!

"All this is alleviated, though, by a massive intake of alcohol and, as you'll see, a dash of Latin passion"

Sopranos: Artie Fartie

Varenda gång jag såg namnet John Ventimiglia i förtexterna sänktes mina förväntningar på avsnittet en aning. Artie är lätt den jobbigaste karaktären i Sopranos, och då jobbig på ett dåligt sätt. Det går att jämföra persongalleriet i Sopranos med en högstadieklass: Tony, Paulie och Christopher är thugsen, dem gillar jag för att de är thugs. Bobby är snäll, därför gillar jag honom. Artie är den töntiga killen från högstadiet, som lagt sig till med lite av thugsens sätt, och som därför ger sig in i konflikter han inte kan vinna. Just därför är han en jobbig jävel.
Jag hittade förresten en bild på John Ventimiglia, antagligen inte i rollen som Artie, på Imdb. Och kolla bara, vilken jävla tönt.

Reklam

Jag blev ombedd för kanske två månader sen att göra reklam för det här projektet (eller vad man nu ska kalla det). Men det blev visst inte av förrän nu.

Bakisbloggning

Jag börjar misstänka att jag inte är så ful som jag trott. Frågan är vad jag ska göra med den informationen.

Sopranos: Acts of Janice

Nu har jag sett alla avsnitt av Sopranos (och ni borde nog inte läsa det här om inte ni också sett allt, eller inte vill se det). Sex säsonger, 86 avsnitt. Och jag tyckte serien var ungefär lika bra som alla säger att den är.
Jag vet inte vem som är min favoritkaraktär - kanske Sil, kanske Dr Melfi, kanske AJ, kanske Bobby, kanske Livia - men än sak vet jag säkert: serien skulle vara betydligt sämre utan Janice (Aida Turturro), fast hon inte är min favorit. Janice är helt enkelt pinsam, sjukt pinsam; hon upphöjer pinsamheten till konst:
Janice har ihop det med Richie Aprile, en 19-åring, en superkristen narkoleptiker, Ralphie Cifaretto och Bobby Baccalieri. Janice har Rolling Stones-loggan tatuerad på bröstet, Janice tar kokain, Janice överger sin son, Janice har sex under pistolhot (för att hennes blivande man går igång på det), Janice skjuter sin blivande man, Janice snor en enbent kvinnas benprotes, Janice slår ner en annan fotbollsmamma, Janice har sadomasochistiskt sex med Ralphie.

Janice är helt enkelt som människor är mest, bara mycket pinsammare. Och om Sopranos inte var allmänmänskligt ändå (med ämnen som familjen, pengar, vänskap, gamla oförrätter och spelmissbruk) så står Janice för den dimensionen: vi har alla en liten Janice inom oss.

Saker svennar gillar #1: Ben & Jerry's

Svennar gillar sex. Och barnslighet. Ben & Jerry's är det närmaste man kan komma sex i fråga om ätbara ting. Men det är samtidigt ganska barnsligt.
Man skulle även kunna säga att Ben & Jerry's är som Apple, fast glass. Eller som American Apparel (som inte fått sin egen post på SWPL - än!). Se där ytterligare två saker som svennar gillar.
Det finns dessutom Facebook-grupper tillägnade båda företeelserna (att svennar gillar Facebook vet ni nog vid det här laget).
Själv äter jag inte Ben & Jerry's. Inte för att jag inte gillar det, men jag åt det en gång, vid ett speciellt tillfälle (sic!) och det har därför fått för stort affektionsvärde för mig. Bara en sån sak (dessutom är det dyrt).

Idag har jag lärt mig tre saker

1. 1974 gjordes en filmatisering av Den Lille prinsen.
2. Michael Jackson måste ha sett den. Och inspirerats.
3. Richard D James och Chris Cunningham måste ha sett den. Och inspirerats.

Döm själva:

Helt sant!

För en stund sedan var jag och handlade på Lidl på St Göransgatan. Bakom mig i kön stod en nunna. Naturligtvis lät hon mannen bakom henne, som bara skulle köpa en flaska schampoo, gå före i kön.
Sedan gick jag Rörstrandsgatan hem, och gick förbi två kontor där det satt nån med både en MacBook och en stationär Mac på sitt skrivbord.

Dagens SMS

"Brat med stödkrage. Det är inte ofta man ser."

Humor (en vrai!)

Det här är väldigt roligt, tycker jag:

Humor?

Som jag förstått det är Style by Mats en parodi på alla modebloggar där ute, den ligger ju trots allt på 1000apor. Men det verkar ha gått ganska många förbi. Å andra sidan är många modebloggar, i likhet med Manowar, ofrivilligt komiska. För det är ju en tunn linje mellan det här och det här.

Assistentjävel!

Sartorialist-mannen kommer till Stockholm i slutet av månaden, och för att han inte ska gå fel och fotografera förortskids i kinaskor, skaljackor och G-starjeans ska Svenska Institutet förse honom med en assistent. Fan, där rök min chans att figurera på den bloggen. Assistentjävel!

Året som gick: Låtarna

Lite sent nu kanske, men nu är ju året definitivt slut. Nån sorts topp tio:
1. Ricardo Villalobos - Enfants (Chants)
2. Amadou & Mariam - Sabali
3. Frida Hyvönen - Dirty Dancing
4. Desmond and the Tutus - Kiss you on the Cheek (King of Town remix)
5. The Cool Kids - Delivery Man
6. Matias Aguayo - Minimal
7. Little Boots - Stuck on Repeat
8. Grace Jones - William's Blood (Aeroplane remix)
9. Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
10. The Rice Twins - The Signifier

Happy Hannukkah på er!

Gun och Ulf

Det är frestande att jämföra Gun-Britt Sundströms Maken och Ulf Lundells Jack. Båda författarna är födda på 40-talet, och båda böckerna kan väl klassas som generationsromaner: båda skildrar 20-nånting-åringar från arbetarfamiljer i Stockholm under 70-talet (kanske också under 60-talet i Sundströms fall, det är lite otydligt).
Men där upphör likheterna, eller? Det beror nog på hur man ser på saken.
För en annan sak de (lustigt nog) har gemensamt är (och det är nånting som känns väldigt 70-tal) är mängden partners som böckernas respektive huvudpersoner, Jack och Martina, har. I Martinas fall är det iofs bara två, Aron och Gustav, men eftersom hon till Gustavs (som alltså är den make titeln syftar på, fast de aldrig gifter sig) förtvivlan envisas med att försöka ha ihop det med båda två på samma gång blir det ändå komplicerat. Och väldigt 70-tal.
Jack/Ulf behöver jag väl egentligen inte orda om alls? Alla vet väl redan att han författat ett klassiskt bidrag till genren kvinnor-droger-dålig-hygien-och-allmän-oförmåga-att-styra-upp-sitt-liv-romaner.
Å andra sidan kan man inte anklaga Lundell för konstlat språk; en typisk mening ur Jack lyder: "Jag tog grammofonen som inte är min och bar den till min favoritstamp och erhöll femtio kronor." Sundström däremot, formulerar meningar som: "Att hålla på det bereder mig ingen svårighet, mer än så har jag aldrig varit i hormonernas våld." Pratade man så på 70-talet? Erland Josephson pratar ungefär så i Scener ur ett äktenskap, i skriftspråk ("Ditt könsorgan!"), men den kontrast som därmed uppnås gentemot Liv Ullmans just mer talspråkliga talspråk känns som en medvetet vald effekt. I Maken känns det däremot ofta konstruerat, och det gör även huvudpersonen, som analyserar och intellektualiserar sig själv sönder och samman på 547 sidor utan att bli mycket klokare. Lägg därtill att boken är alldeles för lång, samtidigt om viktiga händelser kan avhandlas på en och en halv sida, bara för att kunna lämna plats åt kanske sju redogörelser för hur Martina och Gustav åker till den senares sommarställe. Släpp sargen, Martina, vill jag ropa.

Året som gick: Pseudodebatterna

I år har debatten handlat om huruvida hip-hop gör män till kvinnomisshandlare, om det är rätt att vägra skaka hand med Carl Hamilton och exakt hur farligt det är med tillsatser i mat. Denna anrättning har toppats med ett litet SM i att ta avstånd från medelklassfamiljer som åker till Thailand i tre månader och vill att barnen ska beviljas ledighet från skolan. Man kan lika gärna engagera sig i fuckstep-debatten istället.

Stenmarks-ripoff

Kolla vad liten han i mitten är! Pytteliten! Vi vet inte hur hans namn ska uttalas, så vi kallar honom lilla gubben. (Det fanns iofs en mycket bättre bild i Dn idag, men den hittade jag inte på nätet.)

Året som gick: Videorna

5.

4.
(Avnjutes med fördel utan ljud)

3.

2.

1.

Bio

Jag har precis varit på Cinemateket och sett De Ofrivilliga. Jag vet inte om det säger mest om filmerna de visar där, Cinematekets specifika klientel eller min sinnesstämning (som i så fall varit den samma), men varje gång jag varit där har det känts som ett heteroparnormativitetens Mecka.

Hallå fixiepojkar tänk på vad ni gör. Hallå fixiepojkar tänk på hur ni kör.

Är det inte läge för Hanna Fahl att göra en cover på den här?

Men det händer ju ingenting!

Det har varit skralt med uppdateringarna här på sistone. Men sanningen är att ingenting händer just nu. Eller det är inte sant, men nästan.

• Jag håller på att bli kär i min klasskompis. Som naturligtvis redan har pojkvän.
• Bakhjulet på min cykel är skevt. Och nipplarna har ärgat fast så det går inte att rikta om det.
• Jag bakade kamut grande-brödet från Riddarbageriets Bröd häromdagen. Det står att brödet ska bli väldigt stort, så jag halverade satsen för att få plats med brödet i ugnen. Men det blev sjukt litet; jag är inte så lite besviken.
• Igår var jag på 00tals poesifestival. Den tyska slampoeten var bra, Jonas Hassen Khemiri var bra, Anna Järvinen var bra. Det enda som var dåligt var egentligen konferencieren och saxofonen. Och norskan som inledde var ganska ointressant, men det är sånt man får ta.

Jag återkommer med nåt intressantare när jag läst ut Maken.

Två synpunkter

1. USA:s dagar som självutnämnd världspolis är inte nödvändigtvis över.
2. Visst, han är svart (eller mulatt som man säger i Sverige). Men hans pappa, Barack Obama Sr, är född i Kenya; hans familj härstammar alltså inte från svarta slavar. Frågan är om Barack Obama II hade kunnat bli president i så fall.

Låt den rätte komma in

Jodå, den var ungefär så bra som jag trodde att den skulle vara, även om första scenen i trailern inte var med i filmen.

Anakronimser

I helgen var jag på 90-talsfest i Örebro, igår köpte jag en gubbig väst (tänk lerduveskytte på ett engelskt gods), i natt drömde jag om min morfar (som varit död i tolv år). Och idag, när jag satt och åt lunch i skolan läsandes Maken av Gun-Britt Sundström, dök det upp en kör som sjöng Bellmans Bort allt vad oro gör.
Det är tur att jag har en blogg, och ska titta på True Blood snart, annars hade jag nog inte vetat i vilken tid jag lever.

Det nygamla macho

I en av de mer träffande stripparna i This is Stockholm lägger Fashionraggaren ut texten om stark indisk mat för American Apparel-tjejen (klicka här för en genomgång av karaktärerna). Då säger tjejen att hon tycker det är töntigt att hajpa stark mat; det är tuffare med mild mat. Varpå killen säger: "Har du testat Korma Karishma? Sjuuuukt mild! Så jävla mild så det hajar du inte!"
Och tjejen säger: "Ehum... Ögonblicken när ni killar tar kliv uppåt i evolutionsstegen är lite av en hel genusvetenskap..."

De senaste 2,5 åren har jag antagligen gråtit mer än vad jag gjort tidigare i mitt liv, undantaget mina 2,5 första levnadsår. Det har iofs blivit betydligt bättre, men när jag läste ut Kärlek i kolerans tid på en buss från Örebro fick jag bita mig i fingret för att inte börja böla, den slutar så fint.

Att skriva det här känns som att kokettera med hur fiiin och känslig jag är. Egentligen skulle jag kanske lika gärna kunna skriva nåt om saker jag slagit sönder när jag blivit arg. Inte för att det har hänt, inte än iaf, men skillnaden är kanske helt försumbar; det här kanske är det nya Jan Guillou:



Som en politisk kommentator sa efter ett riksdagsval någon gång på 90-talet: "Det händer väldigt mycket, och det resulterar i ingenting alls." Det är iaf fullt möjligt att det är så; jag undrar vad American Apparel-tjejen skulle ha sagt.

Surdeg och the Wire

När jag var yngre fick jag höra att det måste vara nåt fel på mig, eftersom jag föredrog mjuka vetetortillas framför hårda majs-tacoskal. Jag blev även betraktad som helt okunnig gällande film, eftersom jag inte hade sätt Hajen (och det har jag fortfarande inte gjort).

Nuförtiden har jag två sorters surdeg i kylen, och tjatar om the Wire så ofta jag får tillfälle. Går det en rät linje från då till nu? Jag tror verkligen det.

(Förresten finns det en annan bloggpost om surdeg och the Wire här.)

Som man är klädd...

I lördags, när jag var ute i Norrköping, fick jag frågan om jag var miljöpartist. Det är lite att ta i, men jag har röstat på dem två gånger, vilket också blev mitt svar. Killen som ställde frågan sa att jag såg ut som en miljöpartist. Vid tillfället var jag iklädd:

• Rutig button down-skjorta från Ralph Lauren, köpt på Myrorna.
• Beige kofta från Marks & Spencer, köpt på Emmaus i Frankrike.
• Grågröna byxor från Dunderdon, köpta på Pingstkyrkans loppis i Lidköping.
• Brogues köpta på Myrorna.

På ett sätt förstår jag vad han menade, på ett sätt blev jag mer än lite ställd.

Idealkvinnan x3

Remake

En sak jag tänkt på en längre tid är vilka som skulle kunna spela i the A-team om man gjorde en nyversion. Nu ska det tydligen komma en nästa år, med Bruce Willis, Ice Cube och Woody Harrelson, men jag har trots det satt ihop ett eget gäng. Alltså: dessa fyra tycker jag ska spela i en ny version av den bästa serie som nånsin gjorts om att köra bilar genom stängsel (medurs från den vithårige mannen i mitten):
Hannibal - John Slattery (Roger Sterling i Mad Men)
Face - Jon Hamm (Donald Draper i samma serie)
Murdock - James Ransone (Ziggy Sobotka i, you guessed it, the Wire)
B.A. - Idris Elba (Stringer Bell, ni kanske kan gissa var han är med).

Vad tror ni? Själv tror jag det skulle bli succé.

iTunes ljuger inte

Det här är de tolv mest spelade låtarna i min iTunes, och att vissa av dem är med gör mig faktiskt lite konfunderad, men den här är alltså jag. (Jag vet inte hur man får artist före låttitel, därför blev det tvärt om här, om ni undrar.)


1. Can I Say? The Rice Twins

2. Det Snurrar I Min Skalle Familjen
(Boeoes Kaelstigen's Tri Tub Remix)

3. California Girls The Magnetic Fields

4. In Tyrannis 2006 Wassermann

5. Marble_House_(Booka_Shade_Remix) The Knife

6. Out on the piers (Justus Köhncke Remix) Marit Bergman

7. Flamingo (Trentemøller remix) Tomboy

8. Window Licker_(trentemoller_re-edit) Aphex_Twin

9. The happy monster Hug

10.Stuck on Repeat Little Boots

11.Enfants (Chants) Ricardo Villalobos

12.Rykketid Trentemøller

Hiphopare och andra sexister

Efter killar med invandrarbakgrund, hockeyspelare, brats och säkert ytterligare några löst definierade grupper till är det nu hiphoparnas tur att bli utpekade som misogyna i en City-krönika som ni säkert redan läst. En hel del andra bloggare har redan reagerat (någon sorts sammanfattning finns här) och kallat Annah Björk rasist, beskyllning som inte känns helt obefogad med tanke på att hon verkar resonera mörkhyad= gillar hiphop = hatar kvinnor.
Personligen undrar jag dock när någon ska se bortom diverse gruppbeteckningar och säga som det är: att väldigt många män har taskig kvinnosyn. Det finns redan en bok skriven i ämnet, men den verkar inte riktigt ha nått ut till massorna. Tills vidare får man väl hoppas på något mer nyanserade City-krönikor, till hugade krönikörer har jag därför två tips:
1. Det finns en låt som heter Fucked with a Knife. Det är inte hiphopare som gjort den.
2. Videon till Country House.

Kraftwerk Schwarze pumpe

Och frågan vi alla ställer oss är: Vad gör Mandrake och mannen med hillebarden där?

"Det kan aldrig göra så ont på svenska som det kan på finska”

I alla fall om man får tro Kristina.

Jobba?

Det händer ganska ofta att jag får frågan vad jag vill jobba med. Det känns lite som att inte ha några vänner, och få frågan hur man vill att en vän ska vara.

Vem tror jag att jag är?

Jag börjar tröttna på tajts. På sommaren kan man väl vara barbent när det är varmt, och annars (dvs nu när sommaren i princip är slut) finns det ju strumpbyxor, och strumpor i varierande längd. Det är dags för nåt annat nu, tajts känns såååå 2007.

Får jag tycka så här? Hur ser jag själv ut egentligen? Bland mina favoritplagg finns en fransk fiskartröja som jag haft i fem år, två pullovers jag köpte på gymnasiet och en baseball-jacka jag haft i fyra år. Så vem är det egentligen som borde uppgradera? Jag har iofs köpt ett par manchesterbyxor (på Myrorna) eftersom jag tror att manchesterbyxor kommer att bli det nya chinos. Det är naturligtvis inget jag kommit på själv, utan nåt jag snott, förhoppningsvis från "rätt" håll. Kom ihåg var ni läste det först, alt. håna mig.

Frågan är vad jag skulle tycka om jag såg mig själv utifrån: skulle jag tycka "Han var ganska häftig" eller "Vilken jävla tönt"? Jag har, på fullaste allvar, ingen aning. Alls.

-Är beppemössan viktig? -Ja.

Jag har naturligtvis snott det här från en annan blogg, men tyckte att det var lite för bra - alldeles för bra rent av - för att inte få komma till allmän kännedom.

Och jag är inte helt säker på att det inte är Varanteatern som ligger bakom.

Snyggast i Sverige?

Den kanske snyggaste video som någonsin gjorts i Sverige finns här, embed-funktionen funkar inte.

Gubbpepp!

Idag fyller jag 26. Det känns såhär:

Vårt behov av tröst

En tjej på mitt jobb (nej, inte Ayn Rand-tjejen) blev bestulen på sina nycklar, sin iPod och sitt SL-kort idag. Och hon började naturligtvis gråta; vem skulle inte ha gjort det? Och samtliga anställda av kvinnligt kön, det vill säga alla utom jag och Christer, var framme och tröstade henne. Eller Christer kanske också tröstade henne när jag inte var där, min poäng är att jag stod helt handfallen och inte gjorde nånting. Jag visste inte vad jag skulle göra: jag ville inte vara för påträngande, klyschigt svensk som jag är. Dessutom var hela situationen ovan för mig: det vanliga är att det är jag som är ledsen och mina kompisar som får trösta mig. Men framför allt har jag ingen aning om vad jag ska göra eller säga. Ja, den som snodde grejerna var ett as, men blir nånting bättre för den bestulna av att jag säger det? Jag gick och städade hos ett par ensam; egentligen skulle jag och tjejen ifråga gjort det tillsammans. Det var mitt enda bidrag, för jag visste som sagt inte vad jag kunde göra i övrigt.

Varför får man inte lära sig sånt här i skolan? Alla intressegrupper har ju sitt ämne som de vill foga in i läroplanen. Men vad spelar det för roll om man har kunskaper om HBT-personers situation om man inte kan trösta någon, oavsett läggning, som blivit bestulen på sin iPod?

FRA-book

Apropå alla Facebook-grupper mot FRA.

Kollegan; tre för, tre mot

Jag håller på att bli kär i en tjej på mitt jobb. Varför? Jo för att:
1. Hon är jävligt snygg.
2. Hon skrattar åt mina skämt (iaf ibland).
3. Hon skriver c-uppsats i religionshistoria där hon jämför Ayn Rands och Anton LaVeys syn på moral.

Men det kommer inte att bli nåt, för:
1. Hon är djävligt snygg.
2. Hon är två år äldre än mig.
3. Hon har pojkvän.

Ridå.

En djefla man

Jag sommarjobbar i hemtjänsten. Mest i Fruängen. Där jobbar även Nisse, Tommy, Werner, Hans-Göran, Rikard, Christer och Azim. Vi har samtliga penis, eller ser iaf ut att ha det (jag har inte kontrollerat). Men idag fick jag hoppa in och jobba på Hägerstensåsen istället. Där jobbade Ola förra sommaren, i övrigt ser nog vissa av tanterna där inga andra män än fotona av deras avlidna makar. Så en tant larmade när jag hade gått därifrån. Och sa "Det här är så hemskt, jag vet inte om jag kan ta det på telefon. Det kom en man hit. Han sa att han var från hemtjänsten." En annan tant undrade om jag behärskade den svåra konsten att koka ägg. Var får de allt ifrån egentligen?

Tidsandan

Det klagas ofta på att man nuförtiden, iaf i Stockholm, måste vara kreativ för att räknas. Och visst drunknar man i menlösa bloggar (den här t ex), amatörfotografer, konstiga textilutbildningar och fritidsgårdsband. Men jag tycker inte att det kreativa idealet är ett så stort problem, inte om man jämför med dess onda(re) tvilling: det ambitiösa idealet.
På midsommardagen satt jag, så där bakfull som väldigt många svenskar är den dagen, hemma hos Oskars föräldrar och pratade framtidsplaner med hans blivande svåger. Denne ska öppna egen naprapatklinik och anställa folk. Det är ambitiöst. Jag svarade med att prata om diplomatpovet, Regeringskansliets aspirantprogram, praktik i Bryssel eller på en ambassad etc etc. Inte för att jag försökte bräcka honom, utan för att det känns som sådant som man ska säga, det har liksom blivit kutym numera.
Fast egentligen orkar jag inte bry mig; får jag ett jobb som är vagt relaterat till min ubildning, och som är tillräckligt bra betalt för att jag ska kunna betala tillbaka mina studieskulder, så är jag nöjd. Men det kan jag ju inte säga, det skulle döda konversationen direkt och ses som mycket oartigt.

Mannen med världens synligaste tänder i överkäken

En av de få saker jag är avundsjul på min syster för är att hon såg den här långt före mig. Om jag kunde spanska skulle jag antagligen hata den.


Och så var det ju den här:

Man kan aldrig få för många tecktronic-videor

Folket som inte förnekar sig

En av mina bästa vänner när jag växte upp var Danail, vars föräldrar var från Makedonien. En gång berättade han en historia som löd ungefär så här:
Stalin, Roosevelt och Tito var ute och flög. Så öppnade Stalin fönstret sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över Ryssland". "Hur vet du det?" frågade medpassagerarna. "Jag känner Kremls mur med handen," svarade han. Efter en stund öppnade Roosevelt fönstret, sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över USA". "Hur vet du det?" frågade Stalin och Tito. "Jag känner Frihetsgudinnan," svarade han. Efter en stund gjorde Tito samma sak och sa "Nu flyger vi över Makedonien". "Hur vet du det?" frågade de andra. "De snodde min klocka," svarade Tito.
Min pappa träffade Danail häromdan, och han berättade att Makedoniens inrikesminister ertappats med att åka runt i David Beckhams stulna BMW. Läs mer här.

Årets plagg, vare sig vi vill eller inte

Det har blåst upp till kontrovers i USA kring en palestinasjal, och vad man än tycker om plagget ifråga så är själva händelsen i sig ganska lustig.

Drömtydning del 2

I morse drömde jag att jag lyssnade på en samlingsskiva med holländsk porrig euro (tänk E-rotic), och att det på denna skiva fanns en skitbra låt, som lät som nån av Villalobos' bra grejer.
Tyvärr kan jag inte uttala mig om eventuell symbolik gällande drömmen, för mitt i låten ringde de från mitt jobb och väckte mig.

Ligga sked (Tamagotchi style)

Precis som Rocky känner för de digitala matbitar man kan skicka till varann på Facebook, precis så känner jag inför Facebook-gruppen Ligga sked. Vad är dealen liksom? Om man inte är med i gruppen, betyder det att man inte gillar att ligga sked?
Kommentarerna går iaf inte av för hackor, eller vad sägs om
"I'm lebanese too!! check out my site
Plenty of hot lebanese chicks"

"Hello
I am Daniel, 29 years old, from Portugal!
I Want to meet girls from all over the world!
Write to _________@hotmail.com [jag tog bort det för säkerhets skull]
Kisses"

Eller min personliga favorit:
"Ah så nice och ligga sked med en söt tjej och känna lukten av hennes hår och pussa o andas lugnt på hennes nacke så hon får rysningar längs hela ryggraden..;)"

Det är tamejfan riktigt jävla synd om människorna. Iaf i i-världen.

Protobloggaren (en Stockholmsnatt-cover)

Jag såg inte särskilt mycket av Pentagon när det gick på tv, bara nån enstaka sketch här och där. därför missade jag den här, som kanske framför allt är rolig idag för att verkligheten kommit att överträffa dikten. Exemplen på bloggar av samma typ är, som det brukar heta, legion; ingen nämnd och ingen glömd.

(Och ja, jag snodde det från min nya favoritblogg Stockholmsnatt. Läs originalinlägget här.)

(K)Yllä!

Extra extra spread the news! Yelle är av allt att döma finsk. Kolla själva. Vid såna här tillfällen misstänker jag att finnarna är världens bästa folk.

Sen har jag hittat en Stockholmsnatt-stripp på temat "Stockholms Stadshotell" också.

"Videon som skakar Frankrike"

Jag hade tänkt skriva nåt om videon till Justice' Stress, men Johan Wirfält hann visst före. Nåja, jag kan ju lägga upp den i alla fall


Förresten tycker jag den påminnner inte så lite om den här gamla godingen:

(Aphex Twin Come to Daddy, regisserad av Chris Cunningham)

Bra tv

Nu har jag sett samtliga avsnitt av the Wire, och de var ungefär så bra som alla säger. Mycket bra tv, med andra ord. Ni kan förresten avgöra själva; jag ger er mina två favoritscener:

D'Angelos McDonalds-monolog.


Snoop köper en spikpistol (öppningscenen för säsong 4)

Nu vill jag se en tv-serie om Crips och Bloods i Los Angeles (för det mest intressanta i säsong 5 var ju inte polisarbetet utan Marlo mot Omar-grejen), och (och det här är min stora idé, den får ni inte sno) en serie som är som the Wire, men utspelar sig i typ Birmingham. Tänk er: klubbkids, små- och storgangsters, council estates,chavmode, grötig brittisk engelska. Jag tänker att den ska regisseras av ett europeiskt all star team: von Trier, bröderna Dardenne, kanske Tomas Alfredsson, och så kan Mathieu Kassovitz få vara med också om han hittar tillbaka till La Haine-vibben. Jag tänker mig att serien ska heta nåt som börjar på H, ett H som naturligtvis inte uttalas, eller Natural High [aj] kanske. Och för att göra det hela (inte så) lite meta ska karaktärerna referera till the Wire, och det vissa av dem ska även hämta inspiration därifrån. Därmed får man en perfekt (nåja) ursäkt för att låta Boadie, D'Angelo, Snoop, Omar och Stringer Bell dyka upp som inbillningar. Vad säger ni, är inte succén given? Hälften av alla britter som någonsin gastat ett enda ord över ett Playstation-beat står redan i kö för att få provfilma. Man vill ju inte vara sämre än Method Man.
(Jag funderar på att skriva nåt om the Wire och Anne Haberlein också, men det får bli en annan dag.)

Hallo aus Berlin

Det börjar bli en tradtition för min del att bojkotta valborg och istället åka iväg någonstans (iofs kan jag känna att den senaste Valborgsmässoafton jag verkligen firade var ett sätt att så att säga sluta på topp, ni som var med vet nog vad jag menar): förra året tog jag planet tillbaka till Frankrike, i år tog jag bussen från Malmö till Berlin, det gäller ju att hinna med ett besök där medan kusin Kajsa bor kvar, för gratis boende är ju aldrig fel.

Torsdag
Strax efter kl 7 torsdagen den 1 maj stiger jag ur bussen vid Kaiserdamm, aningen stel i nacken, med Sandras guide till Berlin i innerfickan, hittar ett bageri, köper två Brötchen med russin och tar tunnelbanan till Alexanderplatz, för där någonstans i närheten ska Kajsa bo. Hon svarar dock inte på meddelandet jag skickar, så jag köper en karta och går en kortpromenad förbi Fernsehturm och Hackescher Markt bort till Museuminsel. Ungefär där nånstans hör Kajsa av sig och föreslår att vi ska ses vid Dunkin Donuts på
Alexanderplatz' station. "Yes," tänker jag, "Dunkin Donuts, kedjan som både Suboticki och Maria tycker borde öppna i Sverige." Deras Donuts är dock ingen super-hit, det är säkert bättre kvalitet i USA, där folk (är Homer Simpson och därför) förstår sig på det här med donuts. Nåja, jag ska väl inte klaga för mycket, jag äter ju faktiskt två av de bakverk som gett kedjan dess namn och dricker en kaffe innan Kajsa dyker upp. Hon och hennes snubbe Albin bor precis bredvid, i en liten tvåa med grym takhöjd, i samma kvarter som Fred Perry- och Miss Sixty-affärerna. Jag lämnar mina väskor där, och sedan ger jag mig ut på en långpromenad för att fånga Berlins väsen: först Brandenburger Tor och Tiergarten med Kajsa, sen avviker hon för att åka och demonstrera, det är ju trots allt första maj. Själv fortsätter jag söderut, går längs nån kanal, ser en massa polisbilar, köper en falafel, går förbi Haus am Checkpoint Charlie och kommer till slut fram till det legendariska Kreuzberg, en stadsdel som jag inte får nåt riktigt grepp om, förutom då att det verkar vankas kravaller av alla polisbilar att döma. Men jag är ju inte speciellt radikal och ska varken demonstrera eller slåss med polisen. Jag nöjer mig med att titta på folk, folk som till stor del verkar sugna på att demonstrera: jag möter jag vet inte hur många som tycks strömma i motsatt riktning när jag är på väg från Kreuzberg och tillbaka till lägenheten. Kajsa och Albin är naturligtvis inte där, de är ju i Kreuzberg. Själv är jag hungrig och konsulterar guiden. Det finns en viatnamesisk restaurang som ska vara bra alldeles i närheten. Jag går dit, får stå i kö i kanske tio minuter innan jag får en plats, beställer en soppa som jag får tillsammans med pinnar och en sked. Men ingen gaffel. Jag behöver en gaffel; jag får gå och be om en. Stor förnedring, men av någon anledning bryr jag mig inte. Kanske för att jag är i Berlin. Soppan är god iaf, hypen av restaurangen (Monsieur Vuong heter den) är klart berättigad, och dessutom är det inte särskilt dyrt. Jag lufsar runt lite i kvarteren, hittar ett ställe som heter Erdbeer där jag dricker en kaffe och en öl, skriver vykort och tittar på folk. Jag borde vara obekväm med att semestra ensam i Berlin (vet inte hur många gånger jag fick frågan "Med vem?" när jag sa att jag skulle hit), men det är jag inte. Och det bekommer mig inte att jag gör bort mig precis hela tiden heller (glömmer att ge dricks på restaurangen, säger att jag inte vill ha mjölk i kaffet och sen säger att jag vill ha det). Fastän jag sitter där ensam,s kriver vykort och tjuvlyssnar på fransyskorna vid bordet bredvid känns det som om jag kommit bort från mig själv, och det är väldigt skönt.

Fredag

Jag vaknar före Kajsa och Albin, duschar och beger mig ut på jakt efter frukost. Efter en del letande hittar jag en Plus vid Alexanderplatz där jag köper Buko-ost, snabbkaffe, mjölk, flingor och en flaska Jim Beam (den sistnämnda är inte frukost). Sedan köper jag bröd i en brödaffär och går tillbaka till lägenheten.
Min plan är att jag ska till Hamburger Bahnhof och kolla på modern konst, men först kollar jag i diverse affärer på Kastanienallee (Berlins svar på Skånegatan) efter någon lämplig present till kommande födelsedagsfester, men jag hittar inget, ärligt talat är affärerna inte så imponerande - en av dem säljer t o m Crocs. Däremot träffar jag Kalle, som jag gick på gymnasiet med, och som jag inte sett på flera år. Jag är även inne i nån hipp affär där de spelar Ricardo Villalobos' Enfants (Chants), kanske årets bästa låt. Tyvärr säljer affären bara tjejkläder, så jag har ingen bra ursäkt för att stanna kvar där, utan ser mig tvungen att gå därifrån innan låten är slut (den är iofs 17 minuter lång). Jag äter ännu en vietnamesisk soppa och beger mig sedan bort mot den fd järnvägsstationen, numera konstmuséet. Tyvärr kommer jag inte dit förrän kl fem, och mannen i kassan upplyser mig om att de stänger kl sex. Nåja, jag får väl återkomma imorgon. Istället hittar jag snabbköpet Extra, där jag köper en flaska calvados och en flaska Ballantine's, den senare till extrapriset €9, och då får jag ett glas på köpet.
Sedan går jag hem till mitt värdpar. Vi äter nudelwok, sedan måste de iväg eftersom de är bortbjudna. Jag ger mig ut på gatan eftersom jag tror att jag minns att jag sett en affisch om nåt intressant. Och mycket riktigt: det är vernissage precis i närheten, i ett galleri bakom en serie- och skivaffär i ett helt fantastiskt kulturhus, nertaggat så det ser ut som husens svar på Lil Wayne. 100 berlinpoäng av 100 möjliga. Och det är en schysst utställning också, även om man måste betala för ölen. Bland annat finns det en rullande ost som jag naturligtvis inte kan låta bli att filma. Fler bilder finns förresten här, i vanlig ordning, och på Fejjan.

Men på vernissage kan man ju inte http://www.blogger.com/img/gl.link.gifvara hela kvällen, och dessutom har jag blivit hungrig, så jag går och köper pommes frites och dricker sen en öl på ett ställe där halva klientelet har en laptop som enda sällskap. Kajsa hör av sig under natten, ho och Albin är tydligen i närheten, men då har jag redan somnat.

Lördag
Idag ska jag till Hamburger Bahnhof, så jag lånar en cykel och rullar dit. Och visst, det är inte dåligt alls, framför allt nån som har fotograferat vattentorn och liknande byggnader i halva i-världen. Sedan tittar jag in i Annas (från Norrköping) jeansaffär för att säga hej innan jag närapå överdoserar på konst genom att klämma ett gäng (sju? åtta?) gallerier på Auguststrasse för att sedan avsluta med Kunstwerke. Sedan slappar jag hemma hos Kajsa och Albin, och jag och Kajsa avslutar kvällen med att dricka öl på Baiz, mest för namnets skull naturligtvis.

Söndag
Inte mycket att orda om, vi tar en promenad förbi förintelsemonumentet och Potzdamer Platz till riksdagen. Och därifrån är det ju inte långt till Hauptbahnhof, och därifrån går mitt tåg. Hej då Berlin, vi ses snart igen.

Lika som bär

1.

Wilhelm Agrell

Ted Borg

2.

Marlo i the Wire
(i gul tröja)

Killinggängets Nordman-sketch (igen)

Beach 2008

Looken som gäller i sommar, och alla andra somrar, höstar, vintrar och vårar, är naturligtvis den här. Jag kallar den "ARE Weapons växer upp, klipper sig, och skaffar barn och båt." Men Kristina vinner naturligtvis, för hon kan kalla looken "Pappa".

Sthlms stadshotell

En tanke uppenbarade sig i min hjärna tidigare i veckan: hur skulle Stockholm vara om det var betydligt mindre än det är, om det var som exempelvis Motala. Svaret är naturligtvis att det skulle vara precis likadant: färre människor naurligtvis, men lika stor (kanske t o m större) andel MacBooks, SUV:s, nördbrillor och upprullade byxor. Om Stockholm var så litet att det bara fanns ett ställe att gå till, ett Stadshotell, så skulle det naturligtvis finnas en vit bar där. Och hur det skulle vara där insåg jag i fredags, då jag var på vernissage på Galleri Loyal. Gå dit nästa gång om ni är nyfikna, jag antar att det är dit man ska gå om man vill att Stockholm ska kännas som Reykjavik.
Apropå på konst har jag den senaste veckan, förutom redan nämnda vernissage, varit på Cullbergbalettens genrep på Dansens Hus, ikväll ska jag på bio, och nästa vecka ska jag på två barnteaterföreställningar. Varför är det inga tjejer som blir imponerade av det, när det finns tjejer som blir impade av 740:or?

Årets video?

Antagligen kvartalets video i alla fall.

Le Le - Breakfast.

Jag börjar ana en trend

Wiley - Wearing my Rolex
Jag antar att jag inte är den ende som kommer att tänka på den dära Bat for Lashes-videon.

Mode: a blast from the past

Det har påståtts att det här skulle vara de hippaste kläderna just nu. Personligen håller jag inte med; alla har väl hört att stuprörsbrallornas tid snart är över, och att en "vidare silhuett" kommer starkt. För inspiration förslår jag därför tavlan nedan, August Malmströms Grindslanten (1885).Vad ser vi på bilden? Etta från vänster: grova kängor nerstoppade i raggsockor, och raggsockorna nerstoppade i grova kängor. Kanske inte lika hippt som byxorna direkt i kängorna, men ändå. Dessutom verkar västen sitta som smäcken på samme killes huvud.
Sedan har vi tre killar, barfota (tänk Jason Schwartzman i Darjeeling Limited) med upprullade gubbyxor. Och slutligen, killen som står upp: kolla hur byxorna sitter! Som om de målats dit (vilket de ju också har)! Dessutom ännu en välsittande väst. Att mode är konst har länge förfäktats av vissa, nu vet vi även att konst är mode - t o m Emil-kepsarna funkar ju.

(En högupplöst version av målningen finns här)