Heteronormativitet på film

Ett av filmtipsen i dagens Dn får mig att reagera. Canal+ Hits visar A Single Man. Helena Lindblad skriver att Julianne Moore "dansar en sista dödsdans med sin allra bästa vän, samtidigt som hon sörjer att han är gay och aldrig velat ha henne."

Det här ska inte bli ännu ett inlägg där jag bara gnäller, inte enbart i alla fall. Jag undrar bara hur vanligt det är att någon befinner sig i Moores rollfigurs situation. Är det inte vanligare att det är heteromän som åtrår kvinnor, och kvinnorna bara vill vara vänner?

Ett helt ark kontoutdrag

För att kolla om jag verkligen betalat en medlemsavgift kollar jag min kontohistorik för hösten. Det känns som den där Strindberg-novellen.
Inköp på Willys på Götgatan, Konsum på Östgötagatan (som hon uttalar på ett helt annat sätt än vad jag gör) och Ica på Skånegatan. Pet Sounds Bar och Imperiet, som jag iofs har varit på några gånger ändå, på hennes födelsedag. Muséet där hon jobbar, Wallins konditori, Berlin. Marie Laveau den där kvällen när hon inte svarade, Bara Vi på Skånegatan måndagen efter, när jag borde ha insett hur det stod till.

I en sal på lasarettet

Jag har känt henne i 51 veckor, jag har träffat henne en gång sedan september förra året. Trots det vet jag att hon har skadat benet. Och det får mig att känna likadant som när jag är bakfull och ser filmer om barn som ligger på sjukhus.

Varför är det så?
Tror jag att jag kan hjälpa henne på nåt sätt? Rädda henne från nåt? Vadå? Ofullständiga gymnasiebetyg? Från hennes arbetarklassbakgrund?
Och varför tror jag det i så fall?
För att hon har räddat mig från nåt?
Så kan det vara.

Chatsession

det var så fint när vi träffades olle

på den där festen

önskar att man kunde träffa alla man träffar på det sättet

ultimat fint

Känslorna

När jag gick på lågstadiet var jag för känslomässigt omogen för att bli kär.

Nuförtiden är jag för omogen för att inte bli kär.

Saker svennar gillar #7: Att känna sig utanför

Jag upprepar det gång på gång för mig själv: det har inte varit någon dålig sommar. Bara det faktum att jag gör det tyder naturligtvis på någonting.

Lifterskan, Zigenarflickan, Orkanen m fl åkte till Gagnef på festival. Själv åkte jag på bröllop istället. Det var naturligtvis lite tråkigt att jag missade festivalen, men valet var egentligen lätt. Ändå känns det som att alla har en massa kul utan mig. Varför är det så?

Sandemose skriver att rädslan för att förlora inflytande bland sina vänner, alltså det man upplever när ens vänner umgås utan att man själv är närvarande, egentligen är rädslan för att bli ensam, som i sin tur bottnar i dödsskräck. Det låter rimligt.

Note to self

Jag måste sluta definiera positiva saker negativt. Sluta uttrycka mina egna positiva sidor i meningar som innehåller ordet inte.

Aldrig mer säga "Jag pratade med Andres Lokko en gång, och han var trevlig." Eller, det kan jag ju fortfarande säga, det förtjänar att sägas. Så det fortsätter jag med. Men fortsättningen får jag sluta med, aldrig mer säga "och det är det ju inte alla som är."

Poesi! I kursboken!

I arbetet med min magisteruppsats sitter jag just nu och läser Intervjumetodik av Annika Lantz* (Studentlitteratur 2006). Hon skriver om hur man ska ordna utsagor från en intervju i datakategorier, exemplet rör en dagisfröken** som intervjuats om sitt arbete. Jag citerar från boken:

Intervjuaren/databearbetaren bestämmer att alla utsagor som till sitt innehåll är identiska med en annan utsaga utesluts (det kursiverade i exemplet nedan). Intervjuaren återgår alltså till den förra fasen "datareduktion" och komprimerar rådata ytterligare. De ändrade principerna för datareduktion noteras. Rådata kommer då att få följande form

Jag känner att vi har det bra ihop./
Barnen är glada när de kommer. /
Visst bråkar vi ibland, men när vi skiljs åt är vi alltid vänner. /
Det är viktigt i arbetet, att det funkar i barngruppen, /
att det funkar hos oss i personalen också.

att det inte blir en massa konfilkter, /
att vi har det bra ihop. /
Att alla är glada.

Att barnen trivs, det är det viktigaste. /
De är så många timmar här, ungar nuförtiden är ju här så många timmar, de måste känna att vi ger dem något som är bra. Att de är trygga /
och trivs. /
Att vi gillar varandra och att de känner det.

det är hur vi har det som är det viktiga, att ett gott arbete är när vi har det bra ihop, /
det är inte så viktigt vad vi gör, utan att vi är här varje dag. /
Att barnen möts av en kram och att vi är glada /
och alltid här. /
Och att vi har det bra. /
om det är bra, det känns i luften.

För min del är det det, hon är mera för pedagogik och så, men jag tycker inte så alls. /
... men jag tror barn skall känna att de är omtyckta .../

Jag känner mig glad och nöjd när barnen är glada ...
Joe, det är vä bra men det är inte det som är viktigast, det är inte så viktigt vad vi gör med barnen, det är inte det som är ett bra arbete, /
det viktiga är att vi är med barnen /
och att det är stabilt.
(Lantz 2006: 85-86)

Nu förstår jag mig ju inte på poesi, och läser den därför inte heller, men skulle inte Sonja Åkesson eller Lina Ekdahl ha kunnat skriva det här?

Bonus: när jag surfade in på dn.se för att hitta nåt om Lina Ekdahl hittade jag istället en krönika av Hanna Hellqvist som handlar om komplimanger, och om hur fel de oftast träffar. När jag blir stor ska jag gifta mig med dig, Hanna.
_____________________________________________
*som inte ska förväxlas med sin mer kända namne Annika Lantz.
**som av allt att döma vill vara just dagisfröken och inte förskollärare.

Tidsandan

Det klagas ofta på att man nuförtiden, iaf i Stockholm, måste vara kreativ för att räknas. Och visst drunknar man i menlösa bloggar (den här t ex), amatörfotografer, konstiga textilutbildningar och fritidsgårdsband. Men jag tycker inte att det kreativa idealet är ett så stort problem, inte om man jämför med dess onda(re) tvilling: det ambitiösa idealet.
På midsommardagen satt jag, så där bakfull som väldigt många svenskar är den dagen, hemma hos Oskars föräldrar och pratade framtidsplaner med hans blivande svåger. Denne ska öppna egen naprapatklinik och anställa folk. Det är ambitiöst. Jag svarade med att prata om diplomatpovet, Regeringskansliets aspirantprogram, praktik i Bryssel eller på en ambassad etc etc. Inte för att jag försökte bräcka honom, utan för att det känns som sådant som man ska säga, det har liksom blivit kutym numera.
Fast egentligen orkar jag inte bry mig; får jag ett jobb som är vagt relaterat till min ubildning, och som är tillräckligt bra betalt för att jag ska kunna betala tillbaka mina studieskulder, så är jag nöjd. Men det kan jag ju inte säga, det skulle döda konversationen direkt och ses som mycket oartigt.

Sthlms stadshotell

En tanke uppenbarade sig i min hjärna tidigare i veckan: hur skulle Stockholm vara om det var betydligt mindre än det är, om det var som exempelvis Motala. Svaret är naturligtvis att det skulle vara precis likadant: färre människor naurligtvis, men lika stor (kanske t o m större) andel MacBooks, SUV:s, nördbrillor och upprullade byxor. Om Stockholm var så litet att det bara fanns ett ställe att gå till, ett Stadshotell, så skulle det naturligtvis finnas en vit bar där. Och hur det skulle vara där insåg jag i fredags, då jag var på vernissage på Galleri Loyal. Gå dit nästa gång om ni är nyfikna, jag antar att det är dit man ska gå om man vill att Stockholm ska kännas som Reykjavik.
Apropå på konst har jag den senaste veckan, förutom redan nämnda vernissage, varit på Cullbergbalettens genrep på Dansens Hus, ikväll ska jag på bio, och nästa vecka ska jag på två barnteaterföreställningar. Varför är det inga tjejer som blir imponerade av det, när det finns tjejer som blir impade av 740:or?

Alltid redo!

Det näst bästa jag gjort i hela mitt liv var att gå med i scouterna, för därmed slapp jag undan från mina kompisar åtminstone en gång i veckan när jag gick på högstadiet. Sådant får mig att undra vad jag har levt för liv egentligen, och vad jag lever för liv nu.