iTunes ljuger inte

Det här är de tolv mest spelade låtarna i min iTunes, och att vissa av dem är med gör mig faktiskt lite konfunderad, men den här är alltså jag. (Jag vet inte hur man får artist före låttitel, därför blev det tvärt om här, om ni undrar.)


1. Can I Say? The Rice Twins

2. Det Snurrar I Min Skalle Familjen
(Boeoes Kaelstigen's Tri Tub Remix)

3. California Girls The Magnetic Fields

4. In Tyrannis 2006 Wassermann

5. Marble_House_(Booka_Shade_Remix) The Knife

6. Out on the piers (Justus Köhncke Remix) Marit Bergman

7. Flamingo (Trentemøller remix) Tomboy

8. Window Licker_(trentemoller_re-edit) Aphex_Twin

9. The happy monster Hug

10.Stuck on Repeat Little Boots

11.Enfants (Chants) Ricardo Villalobos

12.Rykketid Trentemøller

Hiphopare och andra sexister

Efter killar med invandrarbakgrund, hockeyspelare, brats och säkert ytterligare några löst definierade grupper till är det nu hiphoparnas tur att bli utpekade som misogyna i en City-krönika som ni säkert redan läst. En hel del andra bloggare har redan reagerat (någon sorts sammanfattning finns här) och kallat Annah Björk rasist, beskyllning som inte känns helt obefogad med tanke på att hon verkar resonera mörkhyad= gillar hiphop = hatar kvinnor.
Personligen undrar jag dock när någon ska se bortom diverse gruppbeteckningar och säga som det är: att väldigt många män har taskig kvinnosyn. Det finns redan en bok skriven i ämnet, men den verkar inte riktigt ha nått ut till massorna. Tills vidare får man väl hoppas på något mer nyanserade City-krönikor, till hugade krönikörer har jag därför två tips:
1. Det finns en låt som heter Fucked with a Knife. Det är inte hiphopare som gjort den.
2. Videon till Country House.

Kraftwerk Schwarze pumpe

Och frågan vi alla ställer oss är: Vad gör Mandrake och mannen med hillebarden där?

"Det kan aldrig göra så ont på svenska som det kan på finska”

I alla fall om man får tro Kristina.

Jobba?

Det händer ganska ofta att jag får frågan vad jag vill jobba med. Det känns lite som att inte ha några vänner, och få frågan hur man vill att en vän ska vara.

Vem tror jag att jag är?

Jag börjar tröttna på tajts. På sommaren kan man väl vara barbent när det är varmt, och annars (dvs nu när sommaren i princip är slut) finns det ju strumpbyxor, och strumpor i varierande längd. Det är dags för nåt annat nu, tajts känns såååå 2007.

Får jag tycka så här? Hur ser jag själv ut egentligen? Bland mina favoritplagg finns en fransk fiskartröja som jag haft i fem år, två pullovers jag köpte på gymnasiet och en baseball-jacka jag haft i fyra år. Så vem är det egentligen som borde uppgradera? Jag har iofs köpt ett par manchesterbyxor (på Myrorna) eftersom jag tror att manchesterbyxor kommer att bli det nya chinos. Det är naturligtvis inget jag kommit på själv, utan nåt jag snott, förhoppningsvis från "rätt" håll. Kom ihåg var ni läste det först, alt. håna mig.

Frågan är vad jag skulle tycka om jag såg mig själv utifrån: skulle jag tycka "Han var ganska häftig" eller "Vilken jävla tönt"? Jag har, på fullaste allvar, ingen aning. Alls.

-Är beppemössan viktig? -Ja.

Jag har naturligtvis snott det här från en annan blogg, men tyckte att det var lite för bra - alldeles för bra rent av - för att inte få komma till allmän kännedom.

Och jag är inte helt säker på att det inte är Varanteatern som ligger bakom.

Snyggast i Sverige?

Den kanske snyggaste video som någonsin gjorts i Sverige finns här, embed-funktionen funkar inte.

Gubbpepp!

Idag fyller jag 26. Det känns såhär:

Vårt behov av tröst

En tjej på mitt jobb (nej, inte Ayn Rand-tjejen) blev bestulen på sina nycklar, sin iPod och sitt SL-kort idag. Och hon började naturligtvis gråta; vem skulle inte ha gjort det? Och samtliga anställda av kvinnligt kön, det vill säga alla utom jag och Christer, var framme och tröstade henne. Eller Christer kanske också tröstade henne när jag inte var där, min poäng är att jag stod helt handfallen och inte gjorde nånting. Jag visste inte vad jag skulle göra: jag ville inte vara för påträngande, klyschigt svensk som jag är. Dessutom var hela situationen ovan för mig: det vanliga är att det är jag som är ledsen och mina kompisar som får trösta mig. Men framför allt har jag ingen aning om vad jag ska göra eller säga. Ja, den som snodde grejerna var ett as, men blir nånting bättre för den bestulna av att jag säger det? Jag gick och städade hos ett par ensam; egentligen skulle jag och tjejen ifråga gjort det tillsammans. Det var mitt enda bidrag, för jag visste som sagt inte vad jag kunde göra i övrigt.

Varför får man inte lära sig sånt här i skolan? Alla intressegrupper har ju sitt ämne som de vill foga in i läroplanen. Men vad spelar det för roll om man har kunskaper om HBT-personers situation om man inte kan trösta någon, oavsett läggning, som blivit bestulen på sin iPod?

FRA-book

Apropå alla Facebook-grupper mot FRA.

Kollegan; tre för, tre mot

Jag håller på att bli kär i en tjej på mitt jobb. Varför? Jo för att:
1. Hon är jävligt snygg.
2. Hon skrattar åt mina skämt (iaf ibland).
3. Hon skriver c-uppsats i religionshistoria där hon jämför Ayn Rands och Anton LaVeys syn på moral.

Men det kommer inte att bli nåt, för:
1. Hon är djävligt snygg.
2. Hon är två år äldre än mig.
3. Hon har pojkvän.

Ridå.

En djefla man

Jag sommarjobbar i hemtjänsten. Mest i Fruängen. Där jobbar även Nisse, Tommy, Werner, Hans-Göran, Rikard, Christer och Azim. Vi har samtliga penis, eller ser iaf ut att ha det (jag har inte kontrollerat). Men idag fick jag hoppa in och jobba på Hägerstensåsen istället. Där jobbade Ola förra sommaren, i övrigt ser nog vissa av tanterna där inga andra män än fotona av deras avlidna makar. Så en tant larmade när jag hade gått därifrån. Och sa "Det här är så hemskt, jag vet inte om jag kan ta det på telefon. Det kom en man hit. Han sa att han var från hemtjänsten." En annan tant undrade om jag behärskade den svåra konsten att koka ägg. Var får de allt ifrån egentligen?

Tidsandan

Det klagas ofta på att man nuförtiden, iaf i Stockholm, måste vara kreativ för att räknas. Och visst drunknar man i menlösa bloggar (den här t ex), amatörfotografer, konstiga textilutbildningar och fritidsgårdsband. Men jag tycker inte att det kreativa idealet är ett så stort problem, inte om man jämför med dess onda(re) tvilling: det ambitiösa idealet.
På midsommardagen satt jag, så där bakfull som väldigt många svenskar är den dagen, hemma hos Oskars föräldrar och pratade framtidsplaner med hans blivande svåger. Denne ska öppna egen naprapatklinik och anställa folk. Det är ambitiöst. Jag svarade med att prata om diplomatpovet, Regeringskansliets aspirantprogram, praktik i Bryssel eller på en ambassad etc etc. Inte för att jag försökte bräcka honom, utan för att det känns som sådant som man ska säga, det har liksom blivit kutym numera.
Fast egentligen orkar jag inte bry mig; får jag ett jobb som är vagt relaterat till min ubildning, och som är tillräckligt bra betalt för att jag ska kunna betala tillbaka mina studieskulder, så är jag nöjd. Men det kan jag ju inte säga, det skulle döda konversationen direkt och ses som mycket oartigt.

Mannen med världens synligaste tänder i överkäken

En av de få saker jag är avundsjul på min syster för är att hon såg den här långt före mig. Om jag kunde spanska skulle jag antagligen hata den.


Och så var det ju den här:

Man kan aldrig få för många tecktronic-videor

Folket som inte förnekar sig

En av mina bästa vänner när jag växte upp var Danail, vars föräldrar var från Makedonien. En gång berättade han en historia som löd ungefär så här:
Stalin, Roosevelt och Tito var ute och flög. Så öppnade Stalin fönstret sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över Ryssland". "Hur vet du det?" frågade medpassagerarna. "Jag känner Kremls mur med handen," svarade han. Efter en stund öppnade Roosevelt fönstret, sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över USA". "Hur vet du det?" frågade Stalin och Tito. "Jag känner Frihetsgudinnan," svarade han. Efter en stund gjorde Tito samma sak och sa "Nu flyger vi över Makedonien". "Hur vet du det?" frågade de andra. "De snodde min klocka," svarade Tito.
Min pappa träffade Danail häromdan, och han berättade att Makedoniens inrikesminister ertappats med att åka runt i David Beckhams stulna BMW. Läs mer här.

Årets plagg, vare sig vi vill eller inte

Det har blåst upp till kontrovers i USA kring en palestinasjal, och vad man än tycker om plagget ifråga så är själva händelsen i sig ganska lustig.

Drömtydning del 2

I morse drömde jag att jag lyssnade på en samlingsskiva med holländsk porrig euro (tänk E-rotic), och att det på denna skiva fanns en skitbra låt, som lät som nån av Villalobos' bra grejer.
Tyvärr kan jag inte uttala mig om eventuell symbolik gällande drömmen, för mitt i låten ringde de från mitt jobb och väckte mig.