Vem tror jag att jag är?

Jag börjar tröttna på tajts. På sommaren kan man väl vara barbent när det är varmt, och annars (dvs nu när sommaren i princip är slut) finns det ju strumpbyxor, och strumpor i varierande längd. Det är dags för nåt annat nu, tajts känns såååå 2007.

Får jag tycka så här? Hur ser jag själv ut egentligen? Bland mina favoritplagg finns en fransk fiskartröja som jag haft i fem år, två pullovers jag köpte på gymnasiet och en baseball-jacka jag haft i fyra år. Så vem är det egentligen som borde uppgradera? Jag har iofs köpt ett par manchesterbyxor (på Myrorna) eftersom jag tror att manchesterbyxor kommer att bli det nya chinos. Det är naturligtvis inget jag kommit på själv, utan nåt jag snott, förhoppningsvis från "rätt" håll. Kom ihåg var ni läste det först, alt. håna mig.

Frågan är vad jag skulle tycka om jag såg mig själv utifrån: skulle jag tycka "Han var ganska häftig" eller "Vilken jävla tönt"? Jag har, på fullaste allvar, ingen aning. Alls.

-Är beppemössan viktig? -Ja.

Jag har naturligtvis snott det här från en annan blogg, men tyckte att det var lite för bra - alldeles för bra rent av - för att inte få komma till allmän kännedom.

Och jag är inte helt säker på att det inte är Varanteatern som ligger bakom.

Snyggast i Sverige?

Den kanske snyggaste video som någonsin gjorts i Sverige finns här, embed-funktionen funkar inte.

Gubbpepp!

Idag fyller jag 26. Det känns såhär:

Vårt behov av tröst

En tjej på mitt jobb (nej, inte Ayn Rand-tjejen) blev bestulen på sina nycklar, sin iPod och sitt SL-kort idag. Och hon började naturligtvis gråta; vem skulle inte ha gjort det? Och samtliga anställda av kvinnligt kön, det vill säga alla utom jag och Christer, var framme och tröstade henne. Eller Christer kanske också tröstade henne när jag inte var där, min poäng är att jag stod helt handfallen och inte gjorde nånting. Jag visste inte vad jag skulle göra: jag ville inte vara för påträngande, klyschigt svensk som jag är. Dessutom var hela situationen ovan för mig: det vanliga är att det är jag som är ledsen och mina kompisar som får trösta mig. Men framför allt har jag ingen aning om vad jag ska göra eller säga. Ja, den som snodde grejerna var ett as, men blir nånting bättre för den bestulna av att jag säger det? Jag gick och städade hos ett par ensam; egentligen skulle jag och tjejen ifråga gjort det tillsammans. Det var mitt enda bidrag, för jag visste som sagt inte vad jag kunde göra i övrigt.

Varför får man inte lära sig sånt här i skolan? Alla intressegrupper har ju sitt ämne som de vill foga in i läroplanen. Men vad spelar det för roll om man har kunskaper om HBT-personers situation om man inte kan trösta någon, oavsett läggning, som blivit bestulen på sin iPod?

FRA-book

Apropå alla Facebook-grupper mot FRA.

Kollegan; tre för, tre mot

Jag håller på att bli kär i en tjej på mitt jobb. Varför? Jo för att:
1. Hon är jävligt snygg.
2. Hon skrattar åt mina skämt (iaf ibland).
3. Hon skriver c-uppsats i religionshistoria där hon jämför Ayn Rands och Anton LaVeys syn på moral.

Men det kommer inte att bli nåt, för:
1. Hon är djävligt snygg.
2. Hon är två år äldre än mig.
3. Hon har pojkvän.

Ridå.

En djefla man

Jag sommarjobbar i hemtjänsten. Mest i Fruängen. Där jobbar även Nisse, Tommy, Werner, Hans-Göran, Rikard, Christer och Azim. Vi har samtliga penis, eller ser iaf ut att ha det (jag har inte kontrollerat). Men idag fick jag hoppa in och jobba på Hägerstensåsen istället. Där jobbade Ola förra sommaren, i övrigt ser nog vissa av tanterna där inga andra män än fotona av deras avlidna makar. Så en tant larmade när jag hade gått därifrån. Och sa "Det här är så hemskt, jag vet inte om jag kan ta det på telefon. Det kom en man hit. Han sa att han var från hemtjänsten." En annan tant undrade om jag behärskade den svåra konsten att koka ägg. Var får de allt ifrån egentligen?

Tidsandan

Det klagas ofta på att man nuförtiden, iaf i Stockholm, måste vara kreativ för att räknas. Och visst drunknar man i menlösa bloggar (den här t ex), amatörfotografer, konstiga textilutbildningar och fritidsgårdsband. Men jag tycker inte att det kreativa idealet är ett så stort problem, inte om man jämför med dess onda(re) tvilling: det ambitiösa idealet.
På midsommardagen satt jag, så där bakfull som väldigt många svenskar är den dagen, hemma hos Oskars föräldrar och pratade framtidsplaner med hans blivande svåger. Denne ska öppna egen naprapatklinik och anställa folk. Det är ambitiöst. Jag svarade med att prata om diplomatpovet, Regeringskansliets aspirantprogram, praktik i Bryssel eller på en ambassad etc etc. Inte för att jag försökte bräcka honom, utan för att det känns som sådant som man ska säga, det har liksom blivit kutym numera.
Fast egentligen orkar jag inte bry mig; får jag ett jobb som är vagt relaterat till min ubildning, och som är tillräckligt bra betalt för att jag ska kunna betala tillbaka mina studieskulder, så är jag nöjd. Men det kan jag ju inte säga, det skulle döda konversationen direkt och ses som mycket oartigt.

Mannen med världens synligaste tänder i överkäken

En av de få saker jag är avundsjul på min syster för är att hon såg den här långt före mig. Om jag kunde spanska skulle jag antagligen hata den.


Och så var det ju den här:

Man kan aldrig få för många tecktronic-videor

Folket som inte förnekar sig

En av mina bästa vänner när jag växte upp var Danail, vars föräldrar var från Makedonien. En gång berättade han en historia som löd ungefär så här:
Stalin, Roosevelt och Tito var ute och flög. Så öppnade Stalin fönstret sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över Ryssland". "Hur vet du det?" frågade medpassagerarna. "Jag känner Kremls mur med handen," svarade han. Efter en stund öppnade Roosevelt fönstret, sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över USA". "Hur vet du det?" frågade Stalin och Tito. "Jag känner Frihetsgudinnan," svarade han. Efter en stund gjorde Tito samma sak och sa "Nu flyger vi över Makedonien". "Hur vet du det?" frågade de andra. "De snodde min klocka," svarade Tito.
Min pappa träffade Danail häromdan, och han berättade att Makedoniens inrikesminister ertappats med att åka runt i David Beckhams stulna BMW. Läs mer här.

Årets plagg, vare sig vi vill eller inte

Det har blåst upp till kontrovers i USA kring en palestinasjal, och vad man än tycker om plagget ifråga så är själva händelsen i sig ganska lustig.

Drömtydning del 2

I morse drömde jag att jag lyssnade på en samlingsskiva med holländsk porrig euro (tänk E-rotic), och att det på denna skiva fanns en skitbra låt, som lät som nån av Villalobos' bra grejer.
Tyvärr kan jag inte uttala mig om eventuell symbolik gällande drömmen, för mitt i låten ringde de från mitt jobb och väckte mig.

Ligga sked (Tamagotchi style)

Precis som Rocky känner för de digitala matbitar man kan skicka till varann på Facebook, precis så känner jag inför Facebook-gruppen Ligga sked. Vad är dealen liksom? Om man inte är med i gruppen, betyder det att man inte gillar att ligga sked?
Kommentarerna går iaf inte av för hackor, eller vad sägs om
"I'm lebanese too!! check out my site
Plenty of hot lebanese chicks"

"Hello
I am Daniel, 29 years old, from Portugal!
I Want to meet girls from all over the world!
Write to _________@hotmail.com [jag tog bort det för säkerhets skull]
Kisses"

Eller min personliga favorit:
"Ah så nice och ligga sked med en söt tjej och känna lukten av hennes hår och pussa o andas lugnt på hennes nacke så hon får rysningar längs hela ryggraden..;)"

Det är tamejfan riktigt jävla synd om människorna. Iaf i i-världen.

Protobloggaren (en Stockholmsnatt-cover)

Jag såg inte särskilt mycket av Pentagon när det gick på tv, bara nån enstaka sketch här och där. därför missade jag den här, som kanske framför allt är rolig idag för att verkligheten kommit att överträffa dikten. Exemplen på bloggar av samma typ är, som det brukar heta, legion; ingen nämnd och ingen glömd.

(Och ja, jag snodde det från min nya favoritblogg Stockholmsnatt. Läs originalinlägget här.)

(K)Yllä!

Extra extra spread the news! Yelle är av allt att döma finsk. Kolla själva. Vid såna här tillfällen misstänker jag att finnarna är världens bästa folk.

Sen har jag hittat en Stockholmsnatt-stripp på temat "Stockholms Stadshotell" också.

"Videon som skakar Frankrike"

Jag hade tänkt skriva nåt om videon till Justice' Stress, men Johan Wirfält hann visst före. Nåja, jag kan ju lägga upp den i alla fall


Förresten tycker jag den påminnner inte så lite om den här gamla godingen:

(Aphex Twin Come to Daddy, regisserad av Chris Cunningham)

Bra tv

Nu har jag sett samtliga avsnitt av the Wire, och de var ungefär så bra som alla säger. Mycket bra tv, med andra ord. Ni kan förresten avgöra själva; jag ger er mina två favoritscener:

D'Angelos McDonalds-monolog.


Snoop köper en spikpistol (öppningscenen för säsong 4)

Nu vill jag se en tv-serie om Crips och Bloods i Los Angeles (för det mest intressanta i säsong 5 var ju inte polisarbetet utan Marlo mot Omar-grejen), och (och det här är min stora idé, den får ni inte sno) en serie som är som the Wire, men utspelar sig i typ Birmingham. Tänk er: klubbkids, små- och storgangsters, council estates,chavmode, grötig brittisk engelska. Jag tänker att den ska regisseras av ett europeiskt all star team: von Trier, bröderna Dardenne, kanske Tomas Alfredsson, och så kan Mathieu Kassovitz få vara med också om han hittar tillbaka till La Haine-vibben. Jag tänker mig att serien ska heta nåt som börjar på H, ett H som naturligtvis inte uttalas, eller Natural High [aj] kanske. Och för att göra det hela (inte så) lite meta ska karaktärerna referera till the Wire, och det vissa av dem ska även hämta inspiration därifrån. Därmed får man en perfekt (nåja) ursäkt för att låta Boadie, D'Angelo, Snoop, Omar och Stringer Bell dyka upp som inbillningar. Vad säger ni, är inte succén given? Hälften av alla britter som någonsin gastat ett enda ord över ett Playstation-beat står redan i kö för att få provfilma. Man vill ju inte vara sämre än Method Man.
(Jag funderar på att skriva nåt om the Wire och Anne Haberlein också, men det får bli en annan dag.)

Hallo aus Berlin

Det börjar bli en tradtition för min del att bojkotta valborg och istället åka iväg någonstans (iofs kan jag känna att den senaste Valborgsmässoafton jag verkligen firade var ett sätt att så att säga sluta på topp, ni som var med vet nog vad jag menar): förra året tog jag planet tillbaka till Frankrike, i år tog jag bussen från Malmö till Berlin, det gäller ju att hinna med ett besök där medan kusin Kajsa bor kvar, för gratis boende är ju aldrig fel.

Torsdag
Strax efter kl 7 torsdagen den 1 maj stiger jag ur bussen vid Kaiserdamm, aningen stel i nacken, med Sandras guide till Berlin i innerfickan, hittar ett bageri, köper två Brötchen med russin och tar tunnelbanan till Alexanderplatz, för där någonstans i närheten ska Kajsa bo. Hon svarar dock inte på meddelandet jag skickar, så jag köper en karta och går en kortpromenad förbi Fernsehturm och Hackescher Markt bort till Museuminsel. Ungefär där nånstans hör Kajsa av sig och föreslår att vi ska ses vid Dunkin Donuts på
Alexanderplatz' station. "Yes," tänker jag, "Dunkin Donuts, kedjan som både Suboticki och Maria tycker borde öppna i Sverige." Deras Donuts är dock ingen super-hit, det är säkert bättre kvalitet i USA, där folk (är Homer Simpson och därför) förstår sig på det här med donuts. Nåja, jag ska väl inte klaga för mycket, jag äter ju faktiskt två av de bakverk som gett kedjan dess namn och dricker en kaffe innan Kajsa dyker upp. Hon och hennes snubbe Albin bor precis bredvid, i en liten tvåa med grym takhöjd, i samma kvarter som Fred Perry- och Miss Sixty-affärerna. Jag lämnar mina väskor där, och sedan ger jag mig ut på en långpromenad för att fånga Berlins väsen: först Brandenburger Tor och Tiergarten med Kajsa, sen avviker hon för att åka och demonstrera, det är ju trots allt första maj. Själv fortsätter jag söderut, går längs nån kanal, ser en massa polisbilar, köper en falafel, går förbi Haus am Checkpoint Charlie och kommer till slut fram till det legendariska Kreuzberg, en stadsdel som jag inte får nåt riktigt grepp om, förutom då att det verkar vankas kravaller av alla polisbilar att döma. Men jag är ju inte speciellt radikal och ska varken demonstrera eller slåss med polisen. Jag nöjer mig med att titta på folk, folk som till stor del verkar sugna på att demonstrera: jag möter jag vet inte hur många som tycks strömma i motsatt riktning när jag är på väg från Kreuzberg och tillbaka till lägenheten. Kajsa och Albin är naturligtvis inte där, de är ju i Kreuzberg. Själv är jag hungrig och konsulterar guiden. Det finns en viatnamesisk restaurang som ska vara bra alldeles i närheten. Jag går dit, får stå i kö i kanske tio minuter innan jag får en plats, beställer en soppa som jag får tillsammans med pinnar och en sked. Men ingen gaffel. Jag behöver en gaffel; jag får gå och be om en. Stor förnedring, men av någon anledning bryr jag mig inte. Kanske för att jag är i Berlin. Soppan är god iaf, hypen av restaurangen (Monsieur Vuong heter den) är klart berättigad, och dessutom är det inte särskilt dyrt. Jag lufsar runt lite i kvarteren, hittar ett ställe som heter Erdbeer där jag dricker en kaffe och en öl, skriver vykort och tittar på folk. Jag borde vara obekväm med att semestra ensam i Berlin (vet inte hur många gånger jag fick frågan "Med vem?" när jag sa att jag skulle hit), men det är jag inte. Och det bekommer mig inte att jag gör bort mig precis hela tiden heller (glömmer att ge dricks på restaurangen, säger att jag inte vill ha mjölk i kaffet och sen säger att jag vill ha det). Fastän jag sitter där ensam,s kriver vykort och tjuvlyssnar på fransyskorna vid bordet bredvid känns det som om jag kommit bort från mig själv, och det är väldigt skönt.

Fredag

Jag vaknar före Kajsa och Albin, duschar och beger mig ut på jakt efter frukost. Efter en del letande hittar jag en Plus vid Alexanderplatz där jag köper Buko-ost, snabbkaffe, mjölk, flingor och en flaska Jim Beam (den sistnämnda är inte frukost). Sedan köper jag bröd i en brödaffär och går tillbaka till lägenheten.
Min plan är att jag ska till Hamburger Bahnhof och kolla på modern konst, men först kollar jag i diverse affärer på Kastanienallee (Berlins svar på Skånegatan) efter någon lämplig present till kommande födelsedagsfester, men jag hittar inget, ärligt talat är affärerna inte så imponerande - en av dem säljer t o m Crocs. Däremot träffar jag Kalle, som jag gick på gymnasiet med, och som jag inte sett på flera år. Jag är även inne i nån hipp affär där de spelar Ricardo Villalobos' Enfants (Chants), kanske årets bästa låt. Tyvärr säljer affären bara tjejkläder, så jag har ingen bra ursäkt för att stanna kvar där, utan ser mig tvungen att gå därifrån innan låten är slut (den är iofs 17 minuter lång). Jag äter ännu en vietnamesisk soppa och beger mig sedan bort mot den fd järnvägsstationen, numera konstmuséet. Tyvärr kommer jag inte dit förrän kl fem, och mannen i kassan upplyser mig om att de stänger kl sex. Nåja, jag får väl återkomma imorgon. Istället hittar jag snabbköpet Extra, där jag köper en flaska calvados och en flaska Ballantine's, den senare till extrapriset €9, och då får jag ett glas på köpet.
Sedan går jag hem till mitt värdpar. Vi äter nudelwok, sedan måste de iväg eftersom de är bortbjudna. Jag ger mig ut på gatan eftersom jag tror att jag minns att jag sett en affisch om nåt intressant. Och mycket riktigt: det är vernissage precis i närheten, i ett galleri bakom en serie- och skivaffär i ett helt fantastiskt kulturhus, nertaggat så det ser ut som husens svar på Lil Wayne. 100 berlinpoäng av 100 möjliga. Och det är en schysst utställning också, även om man måste betala för ölen. Bland annat finns det en rullande ost som jag naturligtvis inte kan låta bli att filma. Fler bilder finns förresten här, i vanlig ordning, och på Fejjan.

Men på vernissage kan man ju inte http://www.blogger.com/img/gl.link.gifvara hela kvällen, och dessutom har jag blivit hungrig, så jag går och köper pommes frites och dricker sen en öl på ett ställe där halva klientelet har en laptop som enda sällskap. Kajsa hör av sig under natten, ho och Albin är tydligen i närheten, men då har jag redan somnat.

Lördag
Idag ska jag till Hamburger Bahnhof, så jag lånar en cykel och rullar dit. Och visst, det är inte dåligt alls, framför allt nån som har fotograferat vattentorn och liknande byggnader i halva i-världen. Sedan tittar jag in i Annas (från Norrköping) jeansaffär för att säga hej innan jag närapå överdoserar på konst genom att klämma ett gäng (sju? åtta?) gallerier på Auguststrasse för att sedan avsluta med Kunstwerke. Sedan slappar jag hemma hos Kajsa och Albin, och jag och Kajsa avslutar kvällen med att dricka öl på Baiz, mest för namnets skull naturligtvis.

Söndag
Inte mycket att orda om, vi tar en promenad förbi förintelsemonumentet och Potzdamer Platz till riksdagen. Och därifrån är det ju inte långt till Hauptbahnhof, och därifrån går mitt tåg. Hej då Berlin, vi ses snart igen.