Lika som bär

1.

Wilhelm Agrell

Ted Borg

2.

Marlo i the Wire
(i gul tröja)

Killinggängets Nordman-sketch (igen)

Beach 2008

Looken som gäller i sommar, och alla andra somrar, höstar, vintrar och vårar, är naturligtvis den här. Jag kallar den "ARE Weapons växer upp, klipper sig, och skaffar barn och båt." Men Kristina vinner naturligtvis, för hon kan kalla looken "Pappa".

Sthlms stadshotell

En tanke uppenbarade sig i min hjärna tidigare i veckan: hur skulle Stockholm vara om det var betydligt mindre än det är, om det var som exempelvis Motala. Svaret är naturligtvis att det skulle vara precis likadant: färre människor naurligtvis, men lika stor (kanske t o m större) andel MacBooks, SUV:s, nördbrillor och upprullade byxor. Om Stockholm var så litet att det bara fanns ett ställe att gå till, ett Stadshotell, så skulle det naturligtvis finnas en vit bar där. Och hur det skulle vara där insåg jag i fredags, då jag var på vernissage på Galleri Loyal. Gå dit nästa gång om ni är nyfikna, jag antar att det är dit man ska gå om man vill att Stockholm ska kännas som Reykjavik.
Apropå på konst har jag den senaste veckan, förutom redan nämnda vernissage, varit på Cullbergbalettens genrep på Dansens Hus, ikväll ska jag på bio, och nästa vecka ska jag på två barnteaterföreställningar. Varför är det inga tjejer som blir imponerade av det, när det finns tjejer som blir impade av 740:or?

Årets video?

Antagligen kvartalets video i alla fall.

Le Le - Breakfast.

Jag börjar ana en trend

Wiley - Wearing my Rolex
Jag antar att jag inte är den ende som kommer att tänka på den dära Bat for Lashes-videon.

Mode: a blast from the past

Det har påståtts att det här skulle vara de hippaste kläderna just nu. Personligen håller jag inte med; alla har väl hört att stuprörsbrallornas tid snart är över, och att en "vidare silhuett" kommer starkt. För inspiration förslår jag därför tavlan nedan, August Malmströms Grindslanten (1885).Vad ser vi på bilden? Etta från vänster: grova kängor nerstoppade i raggsockor, och raggsockorna nerstoppade i grova kängor. Kanske inte lika hippt som byxorna direkt i kängorna, men ändå. Dessutom verkar västen sitta som smäcken på samme killes huvud.
Sedan har vi tre killar, barfota (tänk Jason Schwartzman i Darjeeling Limited) med upprullade gubbyxor. Och slutligen, killen som står upp: kolla hur byxorna sitter! Som om de målats dit (vilket de ju också har)! Dessutom ännu en välsittande väst. Att mode är konst har länge förfäktats av vissa, nu vet vi även att konst är mode - t o m Emil-kepsarna funkar ju.

(En högupplöst version av målningen finns här)

Alltid redo!

Det näst bästa jag gjort i hela mitt liv var att gå med i scouterna, för därmed slapp jag undan från mina kompisar åtminstone en gång i veckan när jag gick på högstadiet. Sådant får mig att undra vad jag har levt för liv egentligen, och vad jag lever för liv nu.

Ett helt meingslöst youtube-inlägg

När jag ser den här videon kommer jag att tänk på det här. Det är ungefär lika uppenbart vad var och en vill få ut av samarbetet: M.I.A. vill bygga upp sin kåkstadskredd, och Buraka Som Sistema vill ha lite Shoreditch-/SoFo-/Rue Oberkampf-kredd.

Buraka Som Sistema featuring DJ Znobia, M.I.A., Saborosa and Puto Prata - Sound of Kuduro

Sen har Yelle gjort en ny video till Je veux te voir, och det mesta känns igen från videorna till ACDG-remixen och Fatal Bazooka-samarbetet (jämför med den första versionen).


Och som avslutning, en av kandidaterna till titeln årets låt:

Lil' Wayne feat. Static Major - Lollipop.

Björn, motherfucker, Björn

Den här Björn Gustavsson alltså. Han är väl ganska rolig, och det är vi inte alltför bortskämda med i nuläget, ovana som vi är vid riktig humor efter en längre tid av Özz Nujen. Och visst, det här är kul (fast alla har väl redan sett det):

Men är det roligare än det här?

Eller det här?

Eller det här?

Skulle inte tro det, va!

Som en antenn mot himmelen

Jag brukar raljera om killen som en gång sa att det bästa han gjort var att pierca sig i ögonbrynet.

Jag har nog raljerat jävligt mycket om sagda uttalande.

Men nu är de slut med det.

Jag har nämligen insett att det bästa jag gjort i hela mitt liv var att bli smal, vilket skedde nån gång på högstadiet (jag växte minst 10 cm och gick antagligen ner ett kilo från sexan till trean på gymnasiet). Och det var inget som jag gjorde, i aktiv mening, utan bara något som hände.

Jag ser det så här: det är ytterst få saker jag gjort (välja de Geer-gymnasiet, börja läsa på Södertörn, flytta till Stockholm) om vilka jag klart kan säga att det är bättre att ha gjort dem än att inte ha gjort dem. Jag sitter knappat inne med några kontrafaktiska kunskaper om hur mitt liv skulle ha varit om jag inte valt det gymnasium jag valde, inte flyttat till Stockholm etc etc. Jag har mina aningar om att det skulle vara sämre, men det vet jag ju inte. På frågan "Skulle nånting varit bättre om jag varit tjock?" vet jag dock helt säkert att svaret blir nekande. Slutraljerat, som sagt.

Veckans höjdpunkt!

Hahaha! Det är mig den handlar om.

Söndag

Idag är en sån dag när inte ens det här är kul

Och inte det här heller:

Det är en tunn tunn linje mellan tufft och töntigt

Tufft (ja, jag vet att jag tjatar):


Töntigt (det räcker med att se första minuten):

Janek, inlägg femtielva

Jag har varit så sjukt egocentrisk den senaste tiden. För att råda bot på det ska jag skriva lite om Janek. Jag har nämligen äntligen kommit på hur man skulle kunna beskriva honom.
Tänk er en blandning av Borat,

Karl Pilkington

och Bridey i Brideshead Revisited (Simon Jones). Eftersom jag är pedagogisk som få kan jag upplysa dem av er som inte sett Brideshead Revisited om att Bridey är så torr att... jag vet inte vad. När Brideys syster och dennas nya pojkvän kommer på besök säger Bridey att han har börjat samla på tändstickaskar, och att han ska gifta sig med en änka. "Hur lärde du känna henne?" frågar systern. "Hennes framlidne make samlade också på tändsticksaskar," säger Bridey.

Yta, alla nördars hopp

Titta på tjejen på bilden. Tänk er att hon kommer från en mindre stad i Frankrike (Nevers eller varför inte Reims). Tänk er att hon blev retad under uppväxten för att hon hade glasögon, var rädd för hundar och föredrog Queen framför Backstreet Boys. Tänk er att hon numera bor i Paris, jobbar på Colette och illustrerar barnböcker. Vill någon av er ta ifrån henne det? Vill någon av er säga till henne att nej, inget av det hon uppnått spelar någon roll.Sandra har nämligen börjat skriva om mode i Nöjesguiden. I sin första krönika skriver hon:

Klä av dig dina kläder, det tunna lagret som yta som håller din själ varm, och ställ dig naken framför mig. Utan din uppenbara grupptillhörighet och falska vänner som du glatt hälsar på varje gång du går ut finns det bara en sak kvar. Du. (...) Lika ensam nu som när du tog studenten, blev uppsagd från jobbet du egentligen hatade men ändå stannade kvar på, och blev dumpad av den enda människa som någonsin älskat dig för den du är, och inte för vilka mp3or eller skor du har.

Många tycker säkert att det var fint skrivet; att man ska vara sig själv, inte bry sig om sitt utseende etc etc. Själv är jag, som ni kanske förstått vid det här laget, av annan åsikt.

Jag har en återkommande mardröm, eller snarare: det finns ett tema som återkommer i mina mardrömmar - jag drömmer att jag går om högstadiet. Högstadiet är naturligtvis inte en rolig tid för någon, om inte annat så av hormonmässiga skäl. Jag tror dock att min situation var lite speciell, även om det naturligtvis är möjligt att det i själva verket är och har varit precis likadant för väldigt, väldigt många. Det gick ganska många thugs på min skola, t ex knäckte två tjejer i min klass näsan på en tjej i nian när vi gick i åttan. Thugsen var dock inte mitt problem, iaf inte när jag gick i åttan och nian. Istället var det mina nördkompisar som var problemet. Att bli retad av sina kompisar är ännu en sak som hör till när man går på högstadiet, det tror jag inte någon sluppit undan. Att däremot få negativa kommentarer rörande vilken mat man gillar, vart man åker på semester, hur man hostar, att man inte läste klart Sagan om de två tornen, att man ligger före nån annan i matten, att man över huvud taget uttrycker en åsikt eller att man drog ut på å:na i Frödings Gråbergssång alldeles för länge när klassen redovisade dikter på svenskan, det tror jag de flesta har sluppit. Framför allt när det var mina enda kompisar som sa det. Gärna flera gånger om under kanske två års tid.

Min situation har ju naturligtvis förändrats till det bättre, det är kanske rent av egentligen orättvist att jag tar upp de här sakerna. Men jag har funderat mycket på det här under det senaste halvåret, och kommit fram till att min umgängeskrets på högstadiet kan vara den främsta anledningen til varför jag är som jag är, på gott (ja faktiskt) och ont.

Om Sandra har rätt, vad innebär då det? Mp3or och skor känns som en sammanfattning så god som någon om vad som gör mig nöjd med mig själv, faktiskt. Jag har svårt att tro att jag kommit en bra bit sedan högstadiet bara på ren sisu, det har nog mer att göra med MTV, ZTV, Dn kultur och gratisläsning av Pop, Bibel och Darling på Norrköpings stadsbibliotek.
Jo, om Sandra har rätt kan jag lika gärna skaffa mittbena igen (en frisyr som verkligen inte fungerar om man har min hårtyp), handla alla mina kläder på JC, lyssna på Nordman fast jag inte tycker det är bra och umgås med människor som säger att jag inte borde umgås med Jörgen, eftersom han bara "umgås med dig för att spela data," när de själva umgås med mig för att ha nån att trycka ner så att de ska kunna må bättre själva.

De bystigas kandidat

Alltså det här är bara för mycket. Och naturligtvis är det Will.i.am som står bakom.

Norrköping

Jag var hemma i helgen, hos mina föräldrar.

Hur ska vi ha det?

Om en smart person tycker att någon är smart, tänker jag att det kanske ligger något i det; personen ifråga borde ju veta.

Om en ful människa säger att någon annan är ful, tänker jag, och säkert många andra också, "Ska du säga." Man ska ju som bekant inte kasta sten i glashus.

Men om en snygg människa säger att någon är snygg, kan man då lita på den personen? Jag tror inte det.

För vad vet snygga människor om fulhet, egentligen? Inte så mycket. Och kan den som inte vet så mycket om fulhet veta nåt om dess motsats, skönheten? Det har jag svårt att tro. Fulingar däremot, de känner igen fulhetens motsats varhelst den dyker upp, och dessutom är de alldeles för bittra för att vara generösa med komplimanger; ingen risk för inflation där inte.

Alltså: från och med nu ska jag bara ta till mig vad fula människor säger om mitt utseende, synd att jag känner så få fula bara.

Dem covers dem covers

Jag tror det började med att the Gourds gjorde en bluegrass-version av Gin and Juice. Sen gjorde Monster Lauryn Hill's Ex-Factor. Naturligtvis i skareggaepunkversion. Jag vet inte vem som hakade på därnäst, kanske Ladytron som gjorde Tweets Oops (oh my), men det är väl inte bara jag som upplevt en explosion av covers det senaste året, och främst då covers på r n b-låtar. Klaxons har gjort en Blackstreet-cover, The Gossip har gjort en Aaliyah-cover, Mont Mardié är bara en av flera som gjort en cover på Rihannas Umbrella, det har väl inte gått någon förbi. Sen har Maps gjort en cover på Stay another day också, det är iofs inte r n b, men nästan. Och nu har en 26-årig kanadensare gjort en Kanye West-cover (okej okej, hip hop och r n b är inte samma sak, men de har mer gemensamt än många andra genrer).

Videon får mig även att undra vad som är grejen med popvideor med sångare som går (mer eller mindre) rakt fram på stan. Det finns ju hur många som helst! Här kommer ett axplock:

Och slutligen en klassiker:

Det var inte så, det kommer inte att bli så

En av världens bästa (ja faktiskt) och iaf denna vecka även sorgligaste låtar. Jag vet inte hur länge den här videon har funnits, jag upptäckte den så sent som igår. Den känns som en variation på "hopp som tortyr"-temat. Väldigt banlieue chic, dessutom.