Bra tv

Nu har jag sett samtliga avsnitt av the Wire, och de var ungefär så bra som alla säger. Mycket bra tv, med andra ord. Ni kan förresten avgöra själva; jag ger er mina två favoritscener:

D'Angelos McDonalds-monolog.


Snoop köper en spikpistol (öppningscenen för säsong 4)

Nu vill jag se en tv-serie om Crips och Bloods i Los Angeles (för det mest intressanta i säsong 5 var ju inte polisarbetet utan Marlo mot Omar-grejen), och (och det här är min stora idé, den får ni inte sno) en serie som är som the Wire, men utspelar sig i typ Birmingham. Tänk er: klubbkids, små- och storgangsters, council estates,chavmode, grötig brittisk engelska. Jag tänker att den ska regisseras av ett europeiskt all star team: von Trier, bröderna Dardenne, kanske Tomas Alfredsson, och så kan Mathieu Kassovitz få vara med också om han hittar tillbaka till La Haine-vibben. Jag tänker mig att serien ska heta nåt som börjar på H, ett H som naturligtvis inte uttalas, eller Natural High [aj] kanske. Och för att göra det hela (inte så) lite meta ska karaktärerna referera till the Wire, och det vissa av dem ska även hämta inspiration därifrån. Därmed får man en perfekt (nåja) ursäkt för att låta Boadie, D'Angelo, Snoop, Omar och Stringer Bell dyka upp som inbillningar. Vad säger ni, är inte succén given? Hälften av alla britter som någonsin gastat ett enda ord över ett Playstation-beat står redan i kö för att få provfilma. Man vill ju inte vara sämre än Method Man.
(Jag funderar på att skriva nåt om the Wire och Anne Haberlein också, men det får bli en annan dag.)

Hallo aus Berlin

Det börjar bli en tradtition för min del att bojkotta valborg och istället åka iväg någonstans (iofs kan jag känna att den senaste Valborgsmässoafton jag verkligen firade var ett sätt att så att säga sluta på topp, ni som var med vet nog vad jag menar): förra året tog jag planet tillbaka till Frankrike, i år tog jag bussen från Malmö till Berlin, det gäller ju att hinna med ett besök där medan kusin Kajsa bor kvar, för gratis boende är ju aldrig fel.

Torsdag
Strax efter kl 7 torsdagen den 1 maj stiger jag ur bussen vid Kaiserdamm, aningen stel i nacken, med Sandras guide till Berlin i innerfickan, hittar ett bageri, köper två Brötchen med russin och tar tunnelbanan till Alexanderplatz, för där någonstans i närheten ska Kajsa bo. Hon svarar dock inte på meddelandet jag skickar, så jag köper en karta och går en kortpromenad förbi Fernsehturm och Hackescher Markt bort till Museuminsel. Ungefär där nånstans hör Kajsa av sig och föreslår att vi ska ses vid Dunkin Donuts på
Alexanderplatz' station. "Yes," tänker jag, "Dunkin Donuts, kedjan som både Suboticki och Maria tycker borde öppna i Sverige." Deras Donuts är dock ingen super-hit, det är säkert bättre kvalitet i USA, där folk (är Homer Simpson och därför) förstår sig på det här med donuts. Nåja, jag ska väl inte klaga för mycket, jag äter ju faktiskt två av de bakverk som gett kedjan dess namn och dricker en kaffe innan Kajsa dyker upp. Hon och hennes snubbe Albin bor precis bredvid, i en liten tvåa med grym takhöjd, i samma kvarter som Fred Perry- och Miss Sixty-affärerna. Jag lämnar mina väskor där, och sedan ger jag mig ut på en långpromenad för att fånga Berlins väsen: först Brandenburger Tor och Tiergarten med Kajsa, sen avviker hon för att åka och demonstrera, det är ju trots allt första maj. Själv fortsätter jag söderut, går längs nån kanal, ser en massa polisbilar, köper en falafel, går förbi Haus am Checkpoint Charlie och kommer till slut fram till det legendariska Kreuzberg, en stadsdel som jag inte får nåt riktigt grepp om, förutom då att det verkar vankas kravaller av alla polisbilar att döma. Men jag är ju inte speciellt radikal och ska varken demonstrera eller slåss med polisen. Jag nöjer mig med att titta på folk, folk som till stor del verkar sugna på att demonstrera: jag möter jag vet inte hur många som tycks strömma i motsatt riktning när jag är på väg från Kreuzberg och tillbaka till lägenheten. Kajsa och Albin är naturligtvis inte där, de är ju i Kreuzberg. Själv är jag hungrig och konsulterar guiden. Det finns en viatnamesisk restaurang som ska vara bra alldeles i närheten. Jag går dit, får stå i kö i kanske tio minuter innan jag får en plats, beställer en soppa som jag får tillsammans med pinnar och en sked. Men ingen gaffel. Jag behöver en gaffel; jag får gå och be om en. Stor förnedring, men av någon anledning bryr jag mig inte. Kanske för att jag är i Berlin. Soppan är god iaf, hypen av restaurangen (Monsieur Vuong heter den) är klart berättigad, och dessutom är det inte särskilt dyrt. Jag lufsar runt lite i kvarteren, hittar ett ställe som heter Erdbeer där jag dricker en kaffe och en öl, skriver vykort och tittar på folk. Jag borde vara obekväm med att semestra ensam i Berlin (vet inte hur många gånger jag fick frågan "Med vem?" när jag sa att jag skulle hit), men det är jag inte. Och det bekommer mig inte att jag gör bort mig precis hela tiden heller (glömmer att ge dricks på restaurangen, säger att jag inte vill ha mjölk i kaffet och sen säger att jag vill ha det). Fastän jag sitter där ensam,s kriver vykort och tjuvlyssnar på fransyskorna vid bordet bredvid känns det som om jag kommit bort från mig själv, och det är väldigt skönt.

Fredag

Jag vaknar före Kajsa och Albin, duschar och beger mig ut på jakt efter frukost. Efter en del letande hittar jag en Plus vid Alexanderplatz där jag köper Buko-ost, snabbkaffe, mjölk, flingor och en flaska Jim Beam (den sistnämnda är inte frukost). Sedan köper jag bröd i en brödaffär och går tillbaka till lägenheten.
Min plan är att jag ska till Hamburger Bahnhof och kolla på modern konst, men först kollar jag i diverse affärer på Kastanienallee (Berlins svar på Skånegatan) efter någon lämplig present till kommande födelsedagsfester, men jag hittar inget, ärligt talat är affärerna inte så imponerande - en av dem säljer t o m Crocs. Däremot träffar jag Kalle, som jag gick på gymnasiet med, och som jag inte sett på flera år. Jag är även inne i nån hipp affär där de spelar Ricardo Villalobos' Enfants (Chants), kanske årets bästa låt. Tyvärr säljer affären bara tjejkläder, så jag har ingen bra ursäkt för att stanna kvar där, utan ser mig tvungen att gå därifrån innan låten är slut (den är iofs 17 minuter lång). Jag äter ännu en vietnamesisk soppa och beger mig sedan bort mot den fd järnvägsstationen, numera konstmuséet. Tyvärr kommer jag inte dit förrän kl fem, och mannen i kassan upplyser mig om att de stänger kl sex. Nåja, jag får väl återkomma imorgon. Istället hittar jag snabbköpet Extra, där jag köper en flaska calvados och en flaska Ballantine's, den senare till extrapriset €9, och då får jag ett glas på köpet.
Sedan går jag hem till mitt värdpar. Vi äter nudelwok, sedan måste de iväg eftersom de är bortbjudna. Jag ger mig ut på gatan eftersom jag tror att jag minns att jag sett en affisch om nåt intressant. Och mycket riktigt: det är vernissage precis i närheten, i ett galleri bakom en serie- och skivaffär i ett helt fantastiskt kulturhus, nertaggat så det ser ut som husens svar på Lil Wayne. 100 berlinpoäng av 100 möjliga. Och det är en schysst utställning också, även om man måste betala för ölen. Bland annat finns det en rullande ost som jag naturligtvis inte kan låta bli att filma. Fler bilder finns förresten här, i vanlig ordning, och på Fejjan.

Men på vernissage kan man ju inte http://www.blogger.com/img/gl.link.gifvara hela kvällen, och dessutom har jag blivit hungrig, så jag går och köper pommes frites och dricker sen en öl på ett ställe där halva klientelet har en laptop som enda sällskap. Kajsa hör av sig under natten, ho och Albin är tydligen i närheten, men då har jag redan somnat.

Lördag
Idag ska jag till Hamburger Bahnhof, så jag lånar en cykel och rullar dit. Och visst, det är inte dåligt alls, framför allt nån som har fotograferat vattentorn och liknande byggnader i halva i-världen. Sedan tittar jag in i Annas (från Norrköping) jeansaffär för att säga hej innan jag närapå överdoserar på konst genom att klämma ett gäng (sju? åtta?) gallerier på Auguststrasse för att sedan avsluta med Kunstwerke. Sedan slappar jag hemma hos Kajsa och Albin, och jag och Kajsa avslutar kvällen med att dricka öl på Baiz, mest för namnets skull naturligtvis.

Söndag
Inte mycket att orda om, vi tar en promenad förbi förintelsemonumentet och Potzdamer Platz till riksdagen. Och därifrån är det ju inte långt till Hauptbahnhof, och därifrån går mitt tåg. Hej då Berlin, vi ses snart igen.

Lika som bär

1.

Wilhelm Agrell

Ted Borg

2.

Marlo i the Wire
(i gul tröja)

Killinggängets Nordman-sketch (igen)

Beach 2008

Looken som gäller i sommar, och alla andra somrar, höstar, vintrar och vårar, är naturligtvis den här. Jag kallar den "ARE Weapons växer upp, klipper sig, och skaffar barn och båt." Men Kristina vinner naturligtvis, för hon kan kalla looken "Pappa".

Sthlms stadshotell

En tanke uppenbarade sig i min hjärna tidigare i veckan: hur skulle Stockholm vara om det var betydligt mindre än det är, om det var som exempelvis Motala. Svaret är naturligtvis att det skulle vara precis likadant: färre människor naurligtvis, men lika stor (kanske t o m större) andel MacBooks, SUV:s, nördbrillor och upprullade byxor. Om Stockholm var så litet att det bara fanns ett ställe att gå till, ett Stadshotell, så skulle det naturligtvis finnas en vit bar där. Och hur det skulle vara där insåg jag i fredags, då jag var på vernissage på Galleri Loyal. Gå dit nästa gång om ni är nyfikna, jag antar att det är dit man ska gå om man vill att Stockholm ska kännas som Reykjavik.
Apropå på konst har jag den senaste veckan, förutom redan nämnda vernissage, varit på Cullbergbalettens genrep på Dansens Hus, ikväll ska jag på bio, och nästa vecka ska jag på två barnteaterföreställningar. Varför är det inga tjejer som blir imponerade av det, när det finns tjejer som blir impade av 740:or?

Årets video?

Antagligen kvartalets video i alla fall.

Le Le - Breakfast.

Jag börjar ana en trend

Wiley - Wearing my Rolex
Jag antar att jag inte är den ende som kommer att tänka på den dära Bat for Lashes-videon.

Mode: a blast from the past

Det har påståtts att det här skulle vara de hippaste kläderna just nu. Personligen håller jag inte med; alla har väl hört att stuprörsbrallornas tid snart är över, och att en "vidare silhuett" kommer starkt. För inspiration förslår jag därför tavlan nedan, August Malmströms Grindslanten (1885).Vad ser vi på bilden? Etta från vänster: grova kängor nerstoppade i raggsockor, och raggsockorna nerstoppade i grova kängor. Kanske inte lika hippt som byxorna direkt i kängorna, men ändå. Dessutom verkar västen sitta som smäcken på samme killes huvud.
Sedan har vi tre killar, barfota (tänk Jason Schwartzman i Darjeeling Limited) med upprullade gubbyxor. Och slutligen, killen som står upp: kolla hur byxorna sitter! Som om de målats dit (vilket de ju också har)! Dessutom ännu en välsittande väst. Att mode är konst har länge förfäktats av vissa, nu vet vi även att konst är mode - t o m Emil-kepsarna funkar ju.

(En högupplöst version av målningen finns här)

Alltid redo!

Det näst bästa jag gjort i hela mitt liv var att gå med i scouterna, för därmed slapp jag undan från mina kompisar åtminstone en gång i veckan när jag gick på högstadiet. Sådant får mig att undra vad jag har levt för liv egentligen, och vad jag lever för liv nu.

Ett helt meingslöst youtube-inlägg

När jag ser den här videon kommer jag att tänk på det här. Det är ungefär lika uppenbart vad var och en vill få ut av samarbetet: M.I.A. vill bygga upp sin kåkstadskredd, och Buraka Som Sistema vill ha lite Shoreditch-/SoFo-/Rue Oberkampf-kredd.

Buraka Som Sistema featuring DJ Znobia, M.I.A., Saborosa and Puto Prata - Sound of Kuduro

Sen har Yelle gjort en ny video till Je veux te voir, och det mesta känns igen från videorna till ACDG-remixen och Fatal Bazooka-samarbetet (jämför med den första versionen).


Och som avslutning, en av kandidaterna till titeln årets låt:

Lil' Wayne feat. Static Major - Lollipop.

Björn, motherfucker, Björn

Den här Björn Gustavsson alltså. Han är väl ganska rolig, och det är vi inte alltför bortskämda med i nuläget, ovana som vi är vid riktig humor efter en längre tid av Özz Nujen. Och visst, det här är kul (fast alla har väl redan sett det):

Men är det roligare än det här?

Eller det här?

Eller det här?

Skulle inte tro det, va!

Som en antenn mot himmelen

Jag brukar raljera om killen som en gång sa att det bästa han gjort var att pierca sig i ögonbrynet.

Jag har nog raljerat jävligt mycket om sagda uttalande.

Men nu är de slut med det.

Jag har nämligen insett att det bästa jag gjort i hela mitt liv var att bli smal, vilket skedde nån gång på högstadiet (jag växte minst 10 cm och gick antagligen ner ett kilo från sexan till trean på gymnasiet). Och det var inget som jag gjorde, i aktiv mening, utan bara något som hände.

Jag ser det så här: det är ytterst få saker jag gjort (välja de Geer-gymnasiet, börja läsa på Södertörn, flytta till Stockholm) om vilka jag klart kan säga att det är bättre att ha gjort dem än att inte ha gjort dem. Jag sitter knappat inne med några kontrafaktiska kunskaper om hur mitt liv skulle ha varit om jag inte valt det gymnasium jag valde, inte flyttat till Stockholm etc etc. Jag har mina aningar om att det skulle vara sämre, men det vet jag ju inte. På frågan "Skulle nånting varit bättre om jag varit tjock?" vet jag dock helt säkert att svaret blir nekande. Slutraljerat, som sagt.

Veckans höjdpunkt!

Hahaha! Det är mig den handlar om.

Söndag

Idag är en sån dag när inte ens det här är kul

Och inte det här heller:

Det är en tunn tunn linje mellan tufft och töntigt

Tufft (ja, jag vet att jag tjatar):


Töntigt (det räcker med att se första minuten):

Janek, inlägg femtielva

Jag har varit så sjukt egocentrisk den senaste tiden. För att råda bot på det ska jag skriva lite om Janek. Jag har nämligen äntligen kommit på hur man skulle kunna beskriva honom.
Tänk er en blandning av Borat,

Karl Pilkington

och Bridey i Brideshead Revisited (Simon Jones). Eftersom jag är pedagogisk som få kan jag upplysa dem av er som inte sett Brideshead Revisited om att Bridey är så torr att... jag vet inte vad. När Brideys syster och dennas nya pojkvän kommer på besök säger Bridey att han har börjat samla på tändstickaskar, och att han ska gifta sig med en änka. "Hur lärde du känna henne?" frågar systern. "Hennes framlidne make samlade också på tändsticksaskar," säger Bridey.

Yta, alla nördars hopp

Titta på tjejen på bilden. Tänk er att hon kommer från en mindre stad i Frankrike (Nevers eller varför inte Reims). Tänk er att hon blev retad under uppväxten för att hon hade glasögon, var rädd för hundar och föredrog Queen framför Backstreet Boys. Tänk er att hon numera bor i Paris, jobbar på Colette och illustrerar barnböcker. Vill någon av er ta ifrån henne det? Vill någon av er säga till henne att nej, inget av det hon uppnått spelar någon roll.Sandra har nämligen börjat skriva om mode i Nöjesguiden. I sin första krönika skriver hon:

Klä av dig dina kläder, det tunna lagret som yta som håller din själ varm, och ställ dig naken framför mig. Utan din uppenbara grupptillhörighet och falska vänner som du glatt hälsar på varje gång du går ut finns det bara en sak kvar. Du. (...) Lika ensam nu som när du tog studenten, blev uppsagd från jobbet du egentligen hatade men ändå stannade kvar på, och blev dumpad av den enda människa som någonsin älskat dig för den du är, och inte för vilka mp3or eller skor du har.

Många tycker säkert att det var fint skrivet; att man ska vara sig själv, inte bry sig om sitt utseende etc etc. Själv är jag, som ni kanske förstått vid det här laget, av annan åsikt.

Jag har en återkommande mardröm, eller snarare: det finns ett tema som återkommer i mina mardrömmar - jag drömmer att jag går om högstadiet. Högstadiet är naturligtvis inte en rolig tid för någon, om inte annat så av hormonmässiga skäl. Jag tror dock att min situation var lite speciell, även om det naturligtvis är möjligt att det i själva verket är och har varit precis likadant för väldigt, väldigt många. Det gick ganska många thugs på min skola, t ex knäckte två tjejer i min klass näsan på en tjej i nian när vi gick i åttan. Thugsen var dock inte mitt problem, iaf inte när jag gick i åttan och nian. Istället var det mina nördkompisar som var problemet. Att bli retad av sina kompisar är ännu en sak som hör till när man går på högstadiet, det tror jag inte någon sluppit undan. Att däremot få negativa kommentarer rörande vilken mat man gillar, vart man åker på semester, hur man hostar, att man inte läste klart Sagan om de två tornen, att man ligger före nån annan i matten, att man över huvud taget uttrycker en åsikt eller att man drog ut på å:na i Frödings Gråbergssång alldeles för länge när klassen redovisade dikter på svenskan, det tror jag de flesta har sluppit. Framför allt när det var mina enda kompisar som sa det. Gärna flera gånger om under kanske två års tid.

Min situation har ju naturligtvis förändrats till det bättre, det är kanske rent av egentligen orättvist att jag tar upp de här sakerna. Men jag har funderat mycket på det här under det senaste halvåret, och kommit fram till att min umgängeskrets på högstadiet kan vara den främsta anledningen til varför jag är som jag är, på gott (ja faktiskt) och ont.

Om Sandra har rätt, vad innebär då det? Mp3or och skor känns som en sammanfattning så god som någon om vad som gör mig nöjd med mig själv, faktiskt. Jag har svårt att tro att jag kommit en bra bit sedan högstadiet bara på ren sisu, det har nog mer att göra med MTV, ZTV, Dn kultur och gratisläsning av Pop, Bibel och Darling på Norrköpings stadsbibliotek.
Jo, om Sandra har rätt kan jag lika gärna skaffa mittbena igen (en frisyr som verkligen inte fungerar om man har min hårtyp), handla alla mina kläder på JC, lyssna på Nordman fast jag inte tycker det är bra och umgås med människor som säger att jag inte borde umgås med Jörgen, eftersom han bara "umgås med dig för att spela data," när de själva umgås med mig för att ha nån att trycka ner så att de ska kunna må bättre själva.

De bystigas kandidat

Alltså det här är bara för mycket. Och naturligtvis är det Will.i.am som står bakom.

Norrköping

Jag var hemma i helgen, hos mina föräldrar.

Hur ska vi ha det?

Om en smart person tycker att någon är smart, tänker jag att det kanske ligger något i det; personen ifråga borde ju veta.

Om en ful människa säger att någon annan är ful, tänker jag, och säkert många andra också, "Ska du säga." Man ska ju som bekant inte kasta sten i glashus.

Men om en snygg människa säger att någon är snygg, kan man då lita på den personen? Jag tror inte det.

För vad vet snygga människor om fulhet, egentligen? Inte så mycket. Och kan den som inte vet så mycket om fulhet veta nåt om dess motsats, skönheten? Det har jag svårt att tro. Fulingar däremot, de känner igen fulhetens motsats varhelst den dyker upp, och dessutom är de alldeles för bittra för att vara generösa med komplimanger; ingen risk för inflation där inte.

Alltså: från och med nu ska jag bara ta till mig vad fula människor säger om mitt utseende, synd att jag känner så få fula bara.