(K)Yllä!

Extra extra spread the news! Yelle är av allt att döma finsk. Kolla själva. Vid såna här tillfällen misstänker jag att finnarna är världens bästa folk.

Sen har jag hittat en Stockholmsnatt-stripp på temat "Stockholms Stadshotell" också.

"Videon som skakar Frankrike"

Jag hade tänkt skriva nåt om videon till Justice' Stress, men Johan Wirfält hann visst före. Nåja, jag kan ju lägga upp den i alla fall


Förresten tycker jag den påminnner inte så lite om den här gamla godingen:

(Aphex Twin Come to Daddy, regisserad av Chris Cunningham)

Bra tv

Nu har jag sett samtliga avsnitt av the Wire, och de var ungefär så bra som alla säger. Mycket bra tv, med andra ord. Ni kan förresten avgöra själva; jag ger er mina två favoritscener:

D'Angelos McDonalds-monolog.


Snoop köper en spikpistol (öppningscenen för säsong 4)

Nu vill jag se en tv-serie om Crips och Bloods i Los Angeles (för det mest intressanta i säsong 5 var ju inte polisarbetet utan Marlo mot Omar-grejen), och (och det här är min stora idé, den får ni inte sno) en serie som är som the Wire, men utspelar sig i typ Birmingham. Tänk er: klubbkids, små- och storgangsters, council estates,chavmode, grötig brittisk engelska. Jag tänker att den ska regisseras av ett europeiskt all star team: von Trier, bröderna Dardenne, kanske Tomas Alfredsson, och så kan Mathieu Kassovitz få vara med också om han hittar tillbaka till La Haine-vibben. Jag tänker mig att serien ska heta nåt som börjar på H, ett H som naturligtvis inte uttalas, eller Natural High [aj] kanske. Och för att göra det hela (inte så) lite meta ska karaktärerna referera till the Wire, och det vissa av dem ska även hämta inspiration därifrån. Därmed får man en perfekt (nåja) ursäkt för att låta Boadie, D'Angelo, Snoop, Omar och Stringer Bell dyka upp som inbillningar. Vad säger ni, är inte succén given? Hälften av alla britter som någonsin gastat ett enda ord över ett Playstation-beat står redan i kö för att få provfilma. Man vill ju inte vara sämre än Method Man.
(Jag funderar på att skriva nåt om the Wire och Anne Haberlein också, men det får bli en annan dag.)

Hallo aus Berlin

Det börjar bli en tradtition för min del att bojkotta valborg och istället åka iväg någonstans (iofs kan jag känna att den senaste Valborgsmässoafton jag verkligen firade var ett sätt att så att säga sluta på topp, ni som var med vet nog vad jag menar): förra året tog jag planet tillbaka till Frankrike, i år tog jag bussen från Malmö till Berlin, det gäller ju att hinna med ett besök där medan kusin Kajsa bor kvar, för gratis boende är ju aldrig fel.

Torsdag
Strax efter kl 7 torsdagen den 1 maj stiger jag ur bussen vid Kaiserdamm, aningen stel i nacken, med Sandras guide till Berlin i innerfickan, hittar ett bageri, köper två Brötchen med russin och tar tunnelbanan till Alexanderplatz, för där någonstans i närheten ska Kajsa bo. Hon svarar dock inte på meddelandet jag skickar, så jag köper en karta och går en kortpromenad förbi Fernsehturm och Hackescher Markt bort till Museuminsel. Ungefär där nånstans hör Kajsa av sig och föreslår att vi ska ses vid Dunkin Donuts på
Alexanderplatz' station. "Yes," tänker jag, "Dunkin Donuts, kedjan som både Suboticki och Maria tycker borde öppna i Sverige." Deras Donuts är dock ingen super-hit, det är säkert bättre kvalitet i USA, där folk (är Homer Simpson och därför) förstår sig på det här med donuts. Nåja, jag ska väl inte klaga för mycket, jag äter ju faktiskt två av de bakverk som gett kedjan dess namn och dricker en kaffe innan Kajsa dyker upp. Hon och hennes snubbe Albin bor precis bredvid, i en liten tvåa med grym takhöjd, i samma kvarter som Fred Perry- och Miss Sixty-affärerna. Jag lämnar mina väskor där, och sedan ger jag mig ut på en långpromenad för att fånga Berlins väsen: först Brandenburger Tor och Tiergarten med Kajsa, sen avviker hon för att åka och demonstrera, det är ju trots allt första maj. Själv fortsätter jag söderut, går längs nån kanal, ser en massa polisbilar, köper en falafel, går förbi Haus am Checkpoint Charlie och kommer till slut fram till det legendariska Kreuzberg, en stadsdel som jag inte får nåt riktigt grepp om, förutom då att det verkar vankas kravaller av alla polisbilar att döma. Men jag är ju inte speciellt radikal och ska varken demonstrera eller slåss med polisen. Jag nöjer mig med att titta på folk, folk som till stor del verkar sugna på att demonstrera: jag möter jag vet inte hur många som tycks strömma i motsatt riktning när jag är på väg från Kreuzberg och tillbaka till lägenheten. Kajsa och Albin är naturligtvis inte där, de är ju i Kreuzberg. Själv är jag hungrig och konsulterar guiden. Det finns en viatnamesisk restaurang som ska vara bra alldeles i närheten. Jag går dit, får stå i kö i kanske tio minuter innan jag får en plats, beställer en soppa som jag får tillsammans med pinnar och en sked. Men ingen gaffel. Jag behöver en gaffel; jag får gå och be om en. Stor förnedring, men av någon anledning bryr jag mig inte. Kanske för att jag är i Berlin. Soppan är god iaf, hypen av restaurangen (Monsieur Vuong heter den) är klart berättigad, och dessutom är det inte särskilt dyrt. Jag lufsar runt lite i kvarteren, hittar ett ställe som heter Erdbeer där jag dricker en kaffe och en öl, skriver vykort och tittar på folk. Jag borde vara obekväm med att semestra ensam i Berlin (vet inte hur många gånger jag fick frågan "Med vem?" när jag sa att jag skulle hit), men det är jag inte. Och det bekommer mig inte att jag gör bort mig precis hela tiden heller (glömmer att ge dricks på restaurangen, säger att jag inte vill ha mjölk i kaffet och sen säger att jag vill ha det). Fastän jag sitter där ensam,s kriver vykort och tjuvlyssnar på fransyskorna vid bordet bredvid känns det som om jag kommit bort från mig själv, och det är väldigt skönt.

Fredag

Jag vaknar före Kajsa och Albin, duschar och beger mig ut på jakt efter frukost. Efter en del letande hittar jag en Plus vid Alexanderplatz där jag köper Buko-ost, snabbkaffe, mjölk, flingor och en flaska Jim Beam (den sistnämnda är inte frukost). Sedan köper jag bröd i en brödaffär och går tillbaka till lägenheten.
Min plan är att jag ska till Hamburger Bahnhof och kolla på modern konst, men först kollar jag i diverse affärer på Kastanienallee (Berlins svar på Skånegatan) efter någon lämplig present till kommande födelsedagsfester, men jag hittar inget, ärligt talat är affärerna inte så imponerande - en av dem säljer t o m Crocs. Däremot träffar jag Kalle, som jag gick på gymnasiet med, och som jag inte sett på flera år. Jag är även inne i nån hipp affär där de spelar Ricardo Villalobos' Enfants (Chants), kanske årets bästa låt. Tyvärr säljer affären bara tjejkläder, så jag har ingen bra ursäkt för att stanna kvar där, utan ser mig tvungen att gå därifrån innan låten är slut (den är iofs 17 minuter lång). Jag äter ännu en vietnamesisk soppa och beger mig sedan bort mot den fd järnvägsstationen, numera konstmuséet. Tyvärr kommer jag inte dit förrän kl fem, och mannen i kassan upplyser mig om att de stänger kl sex. Nåja, jag får väl återkomma imorgon. Istället hittar jag snabbköpet Extra, där jag köper en flaska calvados och en flaska Ballantine's, den senare till extrapriset €9, och då får jag ett glas på köpet.
Sedan går jag hem till mitt värdpar. Vi äter nudelwok, sedan måste de iväg eftersom de är bortbjudna. Jag ger mig ut på gatan eftersom jag tror att jag minns att jag sett en affisch om nåt intressant. Och mycket riktigt: det är vernissage precis i närheten, i ett galleri bakom en serie- och skivaffär i ett helt fantastiskt kulturhus, nertaggat så det ser ut som husens svar på Lil Wayne. 100 berlinpoäng av 100 möjliga. Och det är en schysst utställning också, även om man måste betala för ölen. Bland annat finns det en rullande ost som jag naturligtvis inte kan låta bli att filma. Fler bilder finns förresten här, i vanlig ordning, och på Fejjan.

Men på vernissage kan man ju inte http://www.blogger.com/img/gl.link.gifvara hela kvällen, och dessutom har jag blivit hungrig, så jag går och köper pommes frites och dricker sen en öl på ett ställe där halva klientelet har en laptop som enda sällskap. Kajsa hör av sig under natten, ho och Albin är tydligen i närheten, men då har jag redan somnat.

Lördag
Idag ska jag till Hamburger Bahnhof, så jag lånar en cykel och rullar dit. Och visst, det är inte dåligt alls, framför allt nån som har fotograferat vattentorn och liknande byggnader i halva i-världen. Sedan tittar jag in i Annas (från Norrköping) jeansaffär för att säga hej innan jag närapå överdoserar på konst genom att klämma ett gäng (sju? åtta?) gallerier på Auguststrasse för att sedan avsluta med Kunstwerke. Sedan slappar jag hemma hos Kajsa och Albin, och jag och Kajsa avslutar kvällen med att dricka öl på Baiz, mest för namnets skull naturligtvis.

Söndag
Inte mycket att orda om, vi tar en promenad förbi förintelsemonumentet och Potzdamer Platz till riksdagen. Och därifrån är det ju inte långt till Hauptbahnhof, och därifrån går mitt tåg. Hej då Berlin, vi ses snart igen.

Lika som bär

1.

Wilhelm Agrell

Ted Borg

2.

Marlo i the Wire
(i gul tröja)

Killinggängets Nordman-sketch (igen)

Beach 2008

Looken som gäller i sommar, och alla andra somrar, höstar, vintrar och vårar, är naturligtvis den här. Jag kallar den "ARE Weapons växer upp, klipper sig, och skaffar barn och båt." Men Kristina vinner naturligtvis, för hon kan kalla looken "Pappa".

Sthlms stadshotell

En tanke uppenbarade sig i min hjärna tidigare i veckan: hur skulle Stockholm vara om det var betydligt mindre än det är, om det var som exempelvis Motala. Svaret är naturligtvis att det skulle vara precis likadant: färre människor naurligtvis, men lika stor (kanske t o m större) andel MacBooks, SUV:s, nördbrillor och upprullade byxor. Om Stockholm var så litet att det bara fanns ett ställe att gå till, ett Stadshotell, så skulle det naturligtvis finnas en vit bar där. Och hur det skulle vara där insåg jag i fredags, då jag var på vernissage på Galleri Loyal. Gå dit nästa gång om ni är nyfikna, jag antar att det är dit man ska gå om man vill att Stockholm ska kännas som Reykjavik.
Apropå på konst har jag den senaste veckan, förutom redan nämnda vernissage, varit på Cullbergbalettens genrep på Dansens Hus, ikväll ska jag på bio, och nästa vecka ska jag på två barnteaterföreställningar. Varför är det inga tjejer som blir imponerade av det, när det finns tjejer som blir impade av 740:or?

Årets video?

Antagligen kvartalets video i alla fall.

Le Le - Breakfast.

Jag börjar ana en trend

Wiley - Wearing my Rolex
Jag antar att jag inte är den ende som kommer att tänka på den dära Bat for Lashes-videon.

Mode: a blast from the past

Det har påståtts att det här skulle vara de hippaste kläderna just nu. Personligen håller jag inte med; alla har väl hört att stuprörsbrallornas tid snart är över, och att en "vidare silhuett" kommer starkt. För inspiration förslår jag därför tavlan nedan, August Malmströms Grindslanten (1885).Vad ser vi på bilden? Etta från vänster: grova kängor nerstoppade i raggsockor, och raggsockorna nerstoppade i grova kängor. Kanske inte lika hippt som byxorna direkt i kängorna, men ändå. Dessutom verkar västen sitta som smäcken på samme killes huvud.
Sedan har vi tre killar, barfota (tänk Jason Schwartzman i Darjeeling Limited) med upprullade gubbyxor. Och slutligen, killen som står upp: kolla hur byxorna sitter! Som om de målats dit (vilket de ju också har)! Dessutom ännu en välsittande väst. Att mode är konst har länge förfäktats av vissa, nu vet vi även att konst är mode - t o m Emil-kepsarna funkar ju.

(En högupplöst version av målningen finns här)

Alltid redo!

Det näst bästa jag gjort i hela mitt liv var att gå med i scouterna, för därmed slapp jag undan från mina kompisar åtminstone en gång i veckan när jag gick på högstadiet. Sådant får mig att undra vad jag har levt för liv egentligen, och vad jag lever för liv nu.

Ett helt meingslöst youtube-inlägg

När jag ser den här videon kommer jag att tänk på det här. Det är ungefär lika uppenbart vad var och en vill få ut av samarbetet: M.I.A. vill bygga upp sin kåkstadskredd, och Buraka Som Sistema vill ha lite Shoreditch-/SoFo-/Rue Oberkampf-kredd.

Buraka Som Sistema featuring DJ Znobia, M.I.A., Saborosa and Puto Prata - Sound of Kuduro

Sen har Yelle gjort en ny video till Je veux te voir, och det mesta känns igen från videorna till ACDG-remixen och Fatal Bazooka-samarbetet (jämför med den första versionen).


Och som avslutning, en av kandidaterna till titeln årets låt:

Lil' Wayne feat. Static Major - Lollipop.

Björn, motherfucker, Björn

Den här Björn Gustavsson alltså. Han är väl ganska rolig, och det är vi inte alltför bortskämda med i nuläget, ovana som vi är vid riktig humor efter en längre tid av Özz Nujen. Och visst, det här är kul (fast alla har väl redan sett det):

Men är det roligare än det här?

Eller det här?

Eller det här?

Skulle inte tro det, va!

Som en antenn mot himmelen

Jag brukar raljera om killen som en gång sa att det bästa han gjort var att pierca sig i ögonbrynet.

Jag har nog raljerat jävligt mycket om sagda uttalande.

Men nu är de slut med det.

Jag har nämligen insett att det bästa jag gjort i hela mitt liv var att bli smal, vilket skedde nån gång på högstadiet (jag växte minst 10 cm och gick antagligen ner ett kilo från sexan till trean på gymnasiet). Och det var inget som jag gjorde, i aktiv mening, utan bara något som hände.

Jag ser det så här: det är ytterst få saker jag gjort (välja de Geer-gymnasiet, börja läsa på Södertörn, flytta till Stockholm) om vilka jag klart kan säga att det är bättre att ha gjort dem än att inte ha gjort dem. Jag sitter knappat inne med några kontrafaktiska kunskaper om hur mitt liv skulle ha varit om jag inte valt det gymnasium jag valde, inte flyttat till Stockholm etc etc. Jag har mina aningar om att det skulle vara sämre, men det vet jag ju inte. På frågan "Skulle nånting varit bättre om jag varit tjock?" vet jag dock helt säkert att svaret blir nekande. Slutraljerat, som sagt.

Veckans höjdpunkt!

Hahaha! Det är mig den handlar om.

Söndag

Idag är en sån dag när inte ens det här är kul

Och inte det här heller:

Det är en tunn tunn linje mellan tufft och töntigt

Tufft (ja, jag vet att jag tjatar):


Töntigt (det räcker med att se första minuten):

Janek, inlägg femtielva

Jag har varit så sjukt egocentrisk den senaste tiden. För att råda bot på det ska jag skriva lite om Janek. Jag har nämligen äntligen kommit på hur man skulle kunna beskriva honom.
Tänk er en blandning av Borat,

Karl Pilkington

och Bridey i Brideshead Revisited (Simon Jones). Eftersom jag är pedagogisk som få kan jag upplysa dem av er som inte sett Brideshead Revisited om att Bridey är så torr att... jag vet inte vad. När Brideys syster och dennas nya pojkvän kommer på besök säger Bridey att han har börjat samla på tändstickaskar, och att han ska gifta sig med en änka. "Hur lärde du känna henne?" frågar systern. "Hennes framlidne make samlade också på tändsticksaskar," säger Bridey.

Yta, alla nördars hopp

Titta på tjejen på bilden. Tänk er att hon kommer från en mindre stad i Frankrike (Nevers eller varför inte Reims). Tänk er att hon blev retad under uppväxten för att hon hade glasögon, var rädd för hundar och föredrog Queen framför Backstreet Boys. Tänk er att hon numera bor i Paris, jobbar på Colette och illustrerar barnböcker. Vill någon av er ta ifrån henne det? Vill någon av er säga till henne att nej, inget av det hon uppnått spelar någon roll.Sandra har nämligen börjat skriva om mode i Nöjesguiden. I sin första krönika skriver hon:

Klä av dig dina kläder, det tunna lagret som yta som håller din själ varm, och ställ dig naken framför mig. Utan din uppenbara grupptillhörighet och falska vänner som du glatt hälsar på varje gång du går ut finns det bara en sak kvar. Du. (...) Lika ensam nu som när du tog studenten, blev uppsagd från jobbet du egentligen hatade men ändå stannade kvar på, och blev dumpad av den enda människa som någonsin älskat dig för den du är, och inte för vilka mp3or eller skor du har.

Många tycker säkert att det var fint skrivet; att man ska vara sig själv, inte bry sig om sitt utseende etc etc. Själv är jag, som ni kanske förstått vid det här laget, av annan åsikt.

Jag har en återkommande mardröm, eller snarare: det finns ett tema som återkommer i mina mardrömmar - jag drömmer att jag går om högstadiet. Högstadiet är naturligtvis inte en rolig tid för någon, om inte annat så av hormonmässiga skäl. Jag tror dock att min situation var lite speciell, även om det naturligtvis är möjligt att det i själva verket är och har varit precis likadant för väldigt, väldigt många. Det gick ganska många thugs på min skola, t ex knäckte två tjejer i min klass näsan på en tjej i nian när vi gick i åttan. Thugsen var dock inte mitt problem, iaf inte när jag gick i åttan och nian. Istället var det mina nördkompisar som var problemet. Att bli retad av sina kompisar är ännu en sak som hör till när man går på högstadiet, det tror jag inte någon sluppit undan. Att däremot få negativa kommentarer rörande vilken mat man gillar, vart man åker på semester, hur man hostar, att man inte läste klart Sagan om de två tornen, att man ligger före nån annan i matten, att man över huvud taget uttrycker en åsikt eller att man drog ut på å:na i Frödings Gråbergssång alldeles för länge när klassen redovisade dikter på svenskan, det tror jag de flesta har sluppit. Framför allt när det var mina enda kompisar som sa det. Gärna flera gånger om under kanske två års tid.

Min situation har ju naturligtvis förändrats till det bättre, det är kanske rent av egentligen orättvist att jag tar upp de här sakerna. Men jag har funderat mycket på det här under det senaste halvåret, och kommit fram till att min umgängeskrets på högstadiet kan vara den främsta anledningen til varför jag är som jag är, på gott (ja faktiskt) och ont.

Om Sandra har rätt, vad innebär då det? Mp3or och skor känns som en sammanfattning så god som någon om vad som gör mig nöjd med mig själv, faktiskt. Jag har svårt att tro att jag kommit en bra bit sedan högstadiet bara på ren sisu, det har nog mer att göra med MTV, ZTV, Dn kultur och gratisläsning av Pop, Bibel och Darling på Norrköpings stadsbibliotek.
Jo, om Sandra har rätt kan jag lika gärna skaffa mittbena igen (en frisyr som verkligen inte fungerar om man har min hårtyp), handla alla mina kläder på JC, lyssna på Nordman fast jag inte tycker det är bra och umgås med människor som säger att jag inte borde umgås med Jörgen, eftersom han bara "umgås med dig för att spela data," när de själva umgås med mig för att ha nån att trycka ner så att de ska kunna må bättre själva.

De bystigas kandidat

Alltså det här är bara för mycket. Och naturligtvis är det Will.i.am som står bakom.

Norrköping

Jag var hemma i helgen, hos mina föräldrar.

Hur ska vi ha det?

Om en smart person tycker att någon är smart, tänker jag att det kanske ligger något i det; personen ifråga borde ju veta.

Om en ful människa säger att någon annan är ful, tänker jag, och säkert många andra också, "Ska du säga." Man ska ju som bekant inte kasta sten i glashus.

Men om en snygg människa säger att någon är snygg, kan man då lita på den personen? Jag tror inte det.

För vad vet snygga människor om fulhet, egentligen? Inte så mycket. Och kan den som inte vet så mycket om fulhet veta nåt om dess motsats, skönheten? Det har jag svårt att tro. Fulingar däremot, de känner igen fulhetens motsats varhelst den dyker upp, och dessutom är de alldeles för bittra för att vara generösa med komplimanger; ingen risk för inflation där inte.

Alltså: från och med nu ska jag bara ta till mig vad fula människor säger om mitt utseende, synd att jag känner så få fula bara.

Dem covers dem covers

Jag tror det började med att the Gourds gjorde en bluegrass-version av Gin and Juice. Sen gjorde Monster Lauryn Hill's Ex-Factor. Naturligtvis i skareggaepunkversion. Jag vet inte vem som hakade på därnäst, kanske Ladytron som gjorde Tweets Oops (oh my), men det är väl inte bara jag som upplevt en explosion av covers det senaste året, och främst då covers på r n b-låtar. Klaxons har gjort en Blackstreet-cover, The Gossip har gjort en Aaliyah-cover, Mont Mardié är bara en av flera som gjort en cover på Rihannas Umbrella, det har väl inte gått någon förbi. Sen har Maps gjort en cover på Stay another day också, det är iofs inte r n b, men nästan. Och nu har en 26-årig kanadensare gjort en Kanye West-cover (okej okej, hip hop och r n b är inte samma sak, men de har mer gemensamt än många andra genrer).

Videon får mig även att undra vad som är grejen med popvideor med sångare som går (mer eller mindre) rakt fram på stan. Det finns ju hur många som helst! Här kommer ett axplock:

Och slutligen en klassiker:

Det var inte så, det kommer inte att bli så

En av världens bästa (ja faktiskt) och iaf denna vecka även sorgligaste låtar. Jag vet inte hur länge den här videon har funnits, jag upptäckte den så sent som igår. Den känns som en variation på "hopp som tortyr"-temat. Väldigt banlieue chic, dessutom.

Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt

Big up eller vad man säger till Henrik Franklin.

Galna män och desperata hemmafruar

En gång i somras jobbade jag med en tjej som måste vara den första tjej jag nånsin träffat som varit både äldre (iofs bara ett år, men jag räknar tjejer födda 83 som äldre än mig) och omognare än jag. Nu är det förvisso svårt för mig att säga exakt vad det var som fick henne att framstå som omogen, det här är ju ett tag sen. Jag tror dock att hon hade en allmänt brudig framtoning, och en sak som iaf är säker är att hon konsekvent sa killkompis när hon pratade om sina vänner av manligt kön.

Jag tycker sånt är lite skrämmande, faktiskt. Jag har inte sett Boys don't cry (jag har hört sägas att den är rätt dålig), men blir inte huvudpersonen där mördad för att hon har lurat sina killkompisar att hon är en av dem?

Jag har börjat titta på Mad Men. Där finns snygga män, ännu snyggare kvinnor och snyggast av allt är kanske kostymerna (även om de på klassiskt amerikanskt manér har t-shirt under skjortorna). När serien skulle börja visas på Kanal 9 sa Per Lorentz, presschef på nämnda kanal: "Mad Men är rolig, den är mörk och den är politisk inkorrekt."
Rolig? Nja, men definitivt bra underhållning. Mörk? Ja! Politiskt inkorrekt? Jag citerar Donnie Donut: "Är det för att männen i serien röker cigarr, hunsar kvinnor och behandlar sekreterarna som mindre vetande? I så fall är väl Schindler’s List också politiskt inkorrekt eftersom den handlar om utrotning av judar." DN:s tv-bilaga verkar vara inne på ett liknande spår, enligt den handlar serien om "unga cyniska reklamkillar som bland annat gör allt för att folk ska fortsätta röka cigaretter, trots hälsoriskerna."

När jag ser Mad Men blir jag inte så lite beklämd, faktiskt. Och det är inte för att alla utom Peggy röker typ jämt. Nej, det är nåt helt annat - det finns ett avstånd mellan alla i serien. Ingen når fram till någon annan, alla människor är öar, i en negativ bemärkelse. Alla är ensamma, det finns inga band som förenar. Huvudpersonen Donald Draper skickar sin fru till en psykiatriker, sedan ringer han psykiatrikern varje gång hon varit där för att få reda på vad hon sagt.

Att de valt just tidigt 60-tal (jag tror det är just år 1960) antar jag har sina skäl: var det inte på 60-talet som allt hände? Och är det inte så att ingen av processerna som började då är avlsutad i nuläget? Det bevisar väl om inte annat tjejen jag jobbade med: män och kvinnor sågs som skilda storheter då, och så är det för väldigt många idag också.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger, men nån måtta får det vara. Det här blir den slutgiltiga versionen.

"och varje dag skriver vi fiktion"

Börja med att läsa det här. Fundera sen på vad jag (alltså inte du utan jag) har gemensamt med bloggaren ifråga.

Det gick nämligen upp för mig så sent som häromdan.

Vi vill båda två vara så väldigt många saker, helst på en och samma gång.

Året som gått: Sista inlägget (världsapromiss)

"Det tycker jag hon skulle tänkt på lite tidigare!"
När man kommer på sig själv med att citera Magnus Uggla i filmen G, om så bara i tanken, kan man vara ganska så säker på att botten är nådd.

Tihi tihi tihi

Värmlänningar alltså. Det är inte många det blir folk av. Rättshaverister däremot.

Året som gick: Krönikan

År 2007 började dåligt (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Emilies och Jens' gamla lägenhet i Västertorp/Hägerstensåsen) och slutade bra (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Oskar och Antonias lägenhet i Råcksta). Däremellan hände det ett och annat.

2007 var skjortans år. Rutiga skjortor med button down-krage är det nya Umbro by Kim Jones i min bekantskapskrets, rutiga skjortor över huvud taget är det nya Schmoove, och för min egen del har skjortan varit det nya t-shirt. Jag har köpt en rutig skjorta med button down-krage, och en utan. Båda på second hand, min vana trogen. Det är lika symptomatiskt som ironiskt att Göran Greider skrev en antimodedikt som handlar om hans skogshuggarskjortor just i år.

2007 var även läderskornas år: seglarskor, brogues, billiga Tods-kopior. Och mina Dr Martens-boots, dem skulle jag kunna skriva en kärleksförklaring till, även om de nästan fick mig att gå under i smärta i början, och gjorde så att jag upptäckte knölar på mina fötter jag inte känt till tidigare. I skorna stoppar man helst fötter klädda i färgglada strumpor, det ger pluspoäng. Det var även gummistövlarnas år, Tretorn lär ha sålt slut på sitt lager.

2007 var året då det inte var så kul att gå ut. Kanske för att jag tillbringade halva året i Reims, där det går vattentäta skott mellan konserterna på la Cartonnerie (Cocorosie! Will Oldham!) och klubbarna inne i stan. Kanske för att jag fick tinnitus. Kanske för att jag börjar bli gammal. Kanske för att jag vill ha dj:s som ger mig något nytt istället för mer eller mindre gamla hits. Jag kan faktiskt bara komma på tre riktigt bra klubbkvällar under 2007: James Murphy m.fl. i London, Houseklubben på Chinateatern och Noko Knockout. Alla tre gångerna spelades låtar jag till allra största delen inte kände igen. Trädgården på min födelsedag var också kul, dock mest eftersom jag blev full som en kastrull och någon annan betalade.

2007 var året då jag slutade titta på tv, utom Heroes då. När de släcker ner det analoga tv-nätet ska jag inte köpa en box, men kanske en sån där sladd så man kan se på tv i datorn. Annars finns ju torrents, skit att det ska ta sån tid att ladda ner Brideshead Revisited bara.


Önskelista inför 2008

• Flickvän
• Hushållsassistent
• Fred på jorden.
  
• Snö på vintern och sol på sommaren.
• Att Netto öppnar i Stockholm igen. Helst i närheten av min bostad.
  

Året som gått: Den totala jävla listan

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Började oroa mig för min hälsa (bröstsmärtor, tinnitus, tandproblem).

2. Vilka länder besökte du?
Frankrike, England, Nederländerna.

3. Vad var din största framgång under året?
Det har inte varit framgångarnas år. Så jag vet inte. 2007 var nog varit mitt mest välklädda år hittills.
Jag kör på den.

4. Största misstaget?
Att jag åkte till Leicester och gick till den där jävla klubben Shag där jag ådrog mig tinnitus.
Jag var onormal så det räckte och blev över redan innan.

5. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Se fråga 1.

6. Bästa köpet?
Ett gäng skjortor och ett par boots.

7. Vad spenderade du mest pengar på?
En MacBook

8. Gjorde någonting dig riktigt glad?
8 uppskattande kommentarer från okända människor på min blogg

9. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Vad som helst med Jamie T eller Jens Lekman.
Depeche Mode - The Sinner in me (Ricardo Villalobos remix)
Yelle - Je veux te voir och À cause des garçons (TEPR remix)

10. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

11. Vad önskar du att du gjort mer?
Hängt med folk.

12. Vad önskar du att du gjort mindre?
Okynnessurfat.

13. Hur tillbringade du julen?
Som vanligt.

14. Blev du kär i år?
Nja, nästan.

15. Hur många one night stands?
Inga, varken utomlands eller på Lidingö

16. Favoritprogram på TV?
Heroes.

17. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej

18. Bästa boken du läste i år?
Un barrage contre le Pacifique, La possibilité d'une île

19. Största musikaliska upptäckten?
Polsk techno, Devin the Dude, Lil Wayne, Pantha du Prince.

20. Årets bästa film?
Das Leben der Anderen.

21. Vad gjorde du på din födelsedag?
Knöt en fluga och blev galet full.

22. Hur skulle du beskriva din stil under året?
Skjortor i diverse längder och kulörer.

23. Vad fick dig att må bra?
Bekräftelse, som vanligt.

24. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Sarkozy vs Royal, och klimathotet.

25. Vem saknade du?
Alla, när jag var i Frankrike.

26. De bästa nya människorna du träffade?
Anne, Gabor och Cornelia.

27. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Det är väldigt lätt att projicera, och därmed tro att andra känner som man själv gör.
Detta gäller vare sig man känner mycket eller lite.

Året som gått: Yelle

Sista natten i Frankrike drömde jag om Yelle (asså det var ingen s.k. "våt dröm"). "Hipsterpoäng," sa Cornelia, och länge var jag benägen att hålla med. Men så hittade jag detta: Yelle (snyggare här än i drömmen, faktiskt) tillsammans med skoj-hiphop-mupparna Fatal Bazooka (ni som bara vill se och höra Yelle kan spola fram fyra minuter).

Jag vet inte vad jag ska tycka, men videon sammanfattar min tid i Frankrike ganska bra: Yelle, franska chavs och konstiga skämt på bokstäverna FBI. Och när vi ändå är inne på kombinationen Yelle och folklighet - här är hon tillsammans med en av deltagarna i nån sorts franskt idol:

Jag vet inte om det här är ett tecken på att min favorit-bretonska fått hits och blivit folklig; det kan ju även vara så att Star Academy-deltagaren ifråga är en tuff tjej som fått chansen att sjunga med en annan tuff tjej. Vad vet jag, jag har ingen koll på vad som är stort i Frankrike just nu, mest för att jag inte orkar bry mig. Ni såg väl förresten att det var dansarna från videon till TEPR-remixen? Och även en bit av denna remix om jag inte hörde helt fel. Remixen ska jag inte tjata mer om nu, så jag ger er videon till originalmixen istället.

Året som gått: Youtube (musik)

God jul på er allihop, och gott nytt år. Min julklapp till er är årets fem bästa musikvideor, de flesta har figurerat här förut:

5. Bat for Lashes - What's a girl to do?


4. Maskinen - Alla som inte dansar


3. Familjen - Det snurrar i min skalle


2. Kanye West - Can't tell me nothin' (w/ Zach Galifianakis)


1. Yelle - À cause des garçons (TEPR remix)


Och om julstämningen inte infunnit sig än kan ni ju alltid titta på det här:

Året som gått: Facebook Facebook Facebook

Jag tror inte jag behöver skriva nåt, jag råder er bara att kolla här.

Året som gått: Årets ögonblick

Det här har varit året då allt som har kunnat beröra också har berört, och det här kan mycket väl vara årets finaste ögonblick. Fast det handlar om Mando Diao.

Året som gått: Dexter och Heroes

Årets två bästa tv-serier har mycket gemensamt. Båda handlar om adoptivbarn, vars adoptivfäder försöker skydda dem från deras förflutna, utan att lyckas särskilt bra. I båda serierna förekommer även människor som verkar sitta inne på all information om huvudpersonerna; mer än huvudpersonerna själva. Och båda serierna har bra skådisar (det är nog en förutsättning), främst Michael C Hall och Hayden Panettiere.
Men främst handlar båda serierna om att inte vara normal, och om att vilja vara det, eller åtminstone försöka låtsas vara det. Eller om att skita i normaliteten och istället bejaka det extravaganta i det onormala, vare sig det handlar om att tömma prostituerade på blod eller öppna folks huvuden (bokstavligt talat) för att sno deras superkrafter.
Att inte vara normal är att vara ensam; man kan inte gå till en terapeut och säga "Jag är psykopat och seriemördare", även om Dexter ju på sätt och vis gör just det. Ensamheten är ett genomgående tema även i Heroes - notera hur lättade huvudpersonerna blir varenda gång de träffar någon som också är "speciell" (=onormal). Om man är helt normal tycker man säkert att de här serierna suger, men vem är helt normal? Inte jag iaf.

Förresten hoppas jag att Peter Birro följt båda serierna, och att han lärt sig något som bör vara A och O för alla som jobbar med fiktion över huvud taget: man ska låta karaktärerna stå i centrum. Heroes ballar aldrig ur i specialeffekter, Dexter handlar mer om försök att vara normal än om Black and Decker-våld, men Upp till kamp kändes bitvis som en historia om Viktiga, Omvälvande Händelser i skuggan av fyra människoöden, när det borde ha varit tvärt om.

Året som gått: Fem citat

• "Tänker du att han är allt som du inte är?" (Men det är klart att han är.)

• "Jag tycker inte det är okej med killar som gråter." (Säger Veronique efter att jag erkänt att jag grät när jag såg Brokeback Mountain. Ska du inte säga att jag är ful också när du ändå håller på?)
• "När Olle såg en straffläggning på tv en gång sa han: 'Haha, han slängde sig åt fel håll!'" (Ja, jag har säkert sagt det, när jag var tolv eller nåt sånt.)
• "Feist, Ricardo Villalobos och Dizzee Razcal." (Cornelia förvånas av vad jag har i min itunes. Men är det inte något av en standardblandning?)
• "Det är självkart när det gäller mig." (Jaha, ingenting är självklart när det gäller mig.)
  

OBS OBS OBS!
Det här är inte en lista över årets dummaste citat; det är en uppräkning av fem citat som sammanfattar år 2007, inget annat. För tydlighetens skull borde jag kanske utveckla och förklara, men det här är ingen jävla c-uppsats - i likhet med Frej känner jag inte att jag behöver förklara min konst.

Keffaste!

Vad är det med Nöjesguiden egentligen? Deras lista på årets skivor och filmer känns nästan som skämt. Men själv är ju bäste dräng, så här kommer mina listor.

Årets skivor
10. Bat for Lashes Fur and Gold
Inte Feist, men ändå.
9. Patrick Wolf The Magic Position
Årets mest gay omslag. Världens bästa vampyr representerar mitt kvinnoideal ganska bra.
8. Teki Latex Party de Plaisir
"[H]an [som] ser ut som carl-jan grankvists revolterande son" (alt. den vite Cee-Lo) blandar hip hop (eller rap som de säger i la France) med plastig 80-tals-pop och ger oss det där Frankrike som vi vill ha.
7.Yelle Pop-Up
Frankrikes svar på Annie, Le Tigre och Robyn gjorde ett album som faktiskt levde upp till de förväntningar Je veux te voir gav upphov till.
6. Arcade Fire Neon Bible
En vanligt förekommande åsikt verkar vara att den här skivan skulle vara bättre än Funeral. Det håller jag inte med om, men det beror kanske mest på att jag förknippar Funeral med andra veckan i maj förra året: jag kom tillbaka till Stockholm efter en helg i Göteborg, ni-vet-vem gjorde slut, jag skulle skriva en hemtenta i engelska på en bok om en familj där mamman får cancer och pappan börjar supa. Och så lyssnade jag på Neighbourhood #1 (Tunnels). Inte så smart, kanske, men det närmaste mitt liv någonsin kommit en film. Iaf är den här skivan inte lika bra, men den har definitivt sin plats på listan.
5. Feist The Reminder
Världens bästa f d Lacoste-modell.
4. The Royal We The Royal We
Bra falsksång kommer alltid att vara bäst.
3. Devin the Dude Waitin' to inhale
2007 var året då jag återupptäckte hiphoppen. Och det är främst Devins förtjänst.
2. Jamie T Panic Prevention
Årets anglofila.
1. Jens Lekman Night falls over Kortedala
För oss som tänker på svengelska och vill att livet ska vara som The Office Christmas Special.

Årets låtar
10. Arcade Fire Black Mirror
9. Klaxons Not over yet (Brodinski Remix)
8. M.I.A. Jimmy
7. Lil Mama Lip Gloss
Årets guilty pleasure.
6. Yelle À cause des garçons (TEPR remix)
5. Jamie T Salvador
Egentligen hade vilken låt som helst från Panic Prevention platsat på listan, men den här har nog betytt mest för mig.
4. Devin the Dude feat. Lil Wayne & Bun B Lil Girl Gone
Minns ni debatten om hårdrock kontra hiphop? Hiphoppen vann på balladerna, och här har ni ett exempel på varför.
3. The Royal We Wicked Game
Årets cover.
2. Jens Lekman I'm leaving you because I don't love you
Jens Lekman samplar Tough Alliance och förenar det bästa av två göteborgska världar; det är precis lika bra i praktiken som i teorin.
1. Justice vs Simian We are your friends (Scottie B, King Tut & Samir remix)
En av världens bästa låtar får nytt liv. Och känns därmed inte det minsta uttjatad.

Årets filmer (jag har bara sett fyra som kommit i år, och som känns värda att omnämna här)
4. Ett öga rött
En ofilmbar roman filmas av Tre Vänner och alla kritiker slipar sina knivar. Men ut kommer en hybrid av boken ifråga, This is England och Bert. Det funkade betydligt bättre än jag hade förväntat mig, men så berörs jag ju också av allt som kan beröra (jag grät när jag såg Everything is Illuminated, och den tyckte jag inte ens var särskilt bra).
3. The Simpsons
2. This is England
Den här filmen har väldigt mycket, inte minst snygga rockar. Och det är ju alltid trevligt.
1. Das Leben der Anderen
Den här var med på Nöjesguidens lista förra året. Men jag såg den i år, och jag tror det var i år den gick i Sverige, så jag tar med den här. Den här filmen har allt.

Och tälten måste vara genomskinliga

Apropå västvärldens cynism (se föregående inlägg):

How Can We Raise Awareness In Darfur Of How Much We're Doing For Them?

In your face, högerliberaler!

Hej alla barn, idag ska vi raljera med DN:s ledarredaktion, det blir väl kul?

Hanne Kjöller (längst till höger på bilden ovan) ondgör sig i dagens DN över Peking Express som går på femman. Hennes harang förtjänar att citeras i sin (kvasi-)helhet:

I Kanal 5:s dokusåpa "Peking Express" ska välbeställda skandinavier ta sig från Ryssland, via Mongoliet till Kina. Och det ska ske utan pengar. Egna pengar, ska man kanske säga, eftersom det ju faktiskt inte går att äta mat eller åka bil utan att någon betalar.

För att vi ska roas, och för att deltagarna ska ha en chans att vinna en halv miljon kronor, får mongolerna, som har en bruttonationalinkomst på ungefär en trettiondel av vår, helt enkelt bjuda till. Det gäller både privatpersoner och politiska företrädare. De linne- och minikjol- klädda skandinaviskorna uppsöker ett spartanskt inrett "kommunkontor" för att inför påslagna filmkameror be guvernören - och därigenom den mongoliska befolkningen - att ordna bil, bensin och chaufför åt dem. Vilket de också får.

Så går det till när det arroganta väst, rikt på allt utom inlevelseförmåga och anständighet, gör underhållning av andra kulturers gästfrihet och knappa resurser.


Hanne, Hanne, Hanne...

Var ska vi börja nånstans?

Du kan ha missat det, men allt som visas på tv är inte sant. Det allra mesta är faktiskt inte sant. Allvarligt talat: när var senast någon såg något som var helt sant på tv?
Har du hört talas om Michael Moore, Hanne? Han gör filmer som inte är helt sanna, fastän de kallas dokumentärer, fråga din kollega Peter om du inte tror mig. Sascha Baron Cohen gör något liknande, även om hans alster inte kallas dokumentärer. Sen finns det en kvinna som heter Evin Rubar. Hon gjorde en dokumentär som heter Könskriget. Har du sett den, Hanne? Tror du att allt i den är sant?

För inte så otroligt länge sedan fanns det ett program på tv4 som hette Fångarna på fortet. Såg du någonsin det, Hanne? Det var en tävling som byggde på stress, skulle man kunna säga. Eller det var iaf vad tittarna skulle tro. Sedan avslöjade en kvällstidning att det egentligen inte förekom någon stress, deltagarna låtsades bara stressa när kamerorna var påslagna. Har du hört talas om redigering, Hanne? Den allra enklaste formen av redigering är att stänga av och slå på kameran vid olika tillfällen.

Ärligt talat, tror Hanne Kjöller att mongolerna får stå för kostnaderna? Tror hon att "[d]e linne- och minikjol- klädda skandinaviskorna" inte är stylade för att framstå som kvintessensen av allt det som vi i västerlandet tror att de i österlandet ser som den västerländska livsstilens avarter. Tror hon att alla mongoliska "guvernörer" huserar i "ett spartanskt inrett 'kommunkontor'"? Skulle inte produktionsteamet gömma eventuella PowerBooks på guvernörens skrivbord innan kamerorna slogs på?

Är Hanne Kjöller så dum? Det tror jag egentligen inte. Tror hon att läsarna är så dumma? Det tror jag egentligen inte heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Vill hon säga att det är osmaklig underhållning även om det är fejk? Kanske, men borde hon inte skriva det i så fall?

Har du sett en wrestlingmatch nån gång, Hanne? Ska jag avlöja en sak för dig? Det är bara fejk.

Året som gått: Justice

Om ni har tillbringat det senaste året under en sten eller i en skokartong på botten av en sjö kan ni ha missat att det finns ett franskt band som heter Justice [jyst-iss], och som helt på egen hand håller säkert fem mp3-bloggar igång bara genom alla remixer som diverse remix-gäng (typ Tittsworth, Them Jeans, Simian Mobile Disco, Diplo, Eli, Yuksek, Brodinski mfl mfl) envisas med att göra på deras låtar. Inget fel i detta, naturligtvis, att folk vill ha ett nytt Daft Punk är väl inte konstigare än att folk vill ha ett nytt U2 eller ett nytt, lite yngre och fräschare Iron Maiden, och jag tycker själv att Never be alone/We are your friends är en grymt bra låt. Något uttjatad dock, vid det här laget, jag har haft den på en cd min kompis gjorde till mig sedan årsskiftet 2005/06.
Vad som däremot är riktigt intressant är att jag här, i Stockholm, nästan ser ner lite på folk som gillar Justice, exempelvis DJ:s som spelar deras låtar ute. Det är inte det att det är dåligt, det är bara inte så bra. I Reims var det däremot en helt annan femma. Där hajpade jag upp Justice ganska så rejält i mitt huvud, för det var inte den typ av musik som intresserade någon annan av utbytesstudenterna. Förutom någon av spanjorerna kanske, men de hade DAMP allihop. Ute hördes Justice aldrig, och inte hemma hos någon heller.

Stenmark säger det alltid bäst

Del 3

Från första avsnittet av Nip/Tuck.

Topp 3: Snygga rödhåriga killar

Undantagen som bekräftar regeln:
1. Sven
2. Jon
3. Oskar
Om man ska ta in stil i bedömningen blir rangordningen den omvända. Och jag hittade ingen bild på Sven, så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. Och för att vara rättvis laddade jag inte upp några bilder på tvåan och trean heller.

"With her mustard socks and her ketchup sash, she is a real hot dog"

Det här är inlägg nr 200, och vad kan väl passa bättre för att fira än detta:

(Ja, jag snodde den från Rodeo)

Kroppshår mm 2

(Det här, mina vänner, riskerar att bli ett återkommande tema.)
Man kanske skulle starta en Facebook-grupp för folk som gillar, eller iaf inte ogillar, kvinnligt kroppshår. Det är ju så man gör nuförtiden, startar en grupp för att visa sitt engagemang. Om jag visade lite engagemang skulle Metro kanske skriva om mig, och så skulle jag sitta där och prata om sjuka ideal mm, och få mina 15 minuter. Eller nej förresten, vi steker den idén, den gör sig bättre som tanke än som handling. Dessutom vet man ju att journalister alltid citerar folk fel.

Men det är fascinerande med alla kommentarer jag fick på mitt inlägg; på vissa verkar det som om jag var den förste, eller i alla fall en av de första, som tog avstånd från våld mot kvinnor, när mitt inlägg handlade om något betydligt banalare. Det är sorgligt.
En annan teori är ju iofs att alla vars bloggar Sandra länkat till får så här mycket kommentarer.

Och så undrar jag över Fias kommentar: "[D]e som kommenterar mina behårade hålor kontuinerligt är mina tjejkompisar." Är det så? får tjejerna i så fall skylla sig själva, eller upprätthåller de omedvetet normen? Tankar på det som Marx kallade falskt medvetande flyger genom huvudet.

Världens största nörd!

Andres Lokko skrev en gång i SvD om ett T-shirtföretag som börjat tillverka kopior av T-shirts som kända artister någon gång haft på sig.
Krönikan handlade inte så mycket om de nytillverkade tischorna i sig, utan snarare om det faktum att Lokko kände igen nästan alla motiv; så nördig kommer han på sig själv med att vara, liksom.
Nu över till mig: jag hittade bilden ovan på Radio Sidekick och insåg i princip direkt att jag kände igen motivet på T-shirten från en serietidning som en kompis till mig köpte på flygplatsen i Miami (eller möjligen i Atlanta) när vi åkte hem från Chile. Repliken förekommer kanske i mer än ett enskilt nummer, men det är definitivt Judge Death, eller möjligen någon av de andra Dark Judges, som yttrar den; i det aktuella fallet var det Judge Dredd och Batman mot Dark Judges och Jokern. Så nördig är jag, och samtidigt inte så lite stolt över mina kunskaper.

Ett försök till något annat

Ja, det har varit väldigt mycket youtube-grejer här på sistone. Så jag tänkte att jag skulle försöka vara allvarlig och personlig; jag tror det blir intressantare att läsa då, förutsatt att jag lyckas; det kanske kommer att falla platt till marken, precis som Rodeos försök att vara allvarliga, som resulterade i ett långt gettoporrigt reportage om kambodjaner som växt upp i USA, utvisats till Kambodja och nu levde Crips- och Bloods-liv där. Trots denna risk gör jag ett försök, det kommer att handla om kroppshår och utseendefixering, enjoy.

Jag läser min kompis Andreas' flickväns blogg ibland: stundom är det bara en massa skryt om att hon har pojkvän, stundom fångar hon på pricken det paradoxala i att vara människa (jo faktiskt, och jag vet att jag låter som Horace Engdahl nu). Som i det senaste jag läste på hennes blogg: där skriver hon om att vara tjej och lägga gigantiska summor på kläder, bedriva hetsjakt på sitt kroppshår mm mm; kort sagt, att sträva efter att alltid vara fräsch och detta kanske främst för att vara killar till lags, killar som varken rakar ben eller armhålor, och att vara väldigt kluven till alltihop. Det är just det här med hårborttagning som fångar min uppmärksamhet, det känns som essensen av det konstigaste i hela det heterosexuella spelet. Jag börjar med att exemplifiera: en tjej skriver i en kommentar till inlägget:
Hade en pojkvän en gång i tiden som tyckte att det var jättemärkligt att jag inte vaxade överläppen, rakade bort könshåret, etc etc. När jag hade gått ner för mkt i vikt bad han mig att aldrig gå upp i vikt. Själv var han överviktig med hår på ryggen...

Jag skulle själv påstå att jag är medelhårig, och de två tjejer jag varit ihop med har varit ganska håriga båda två. Det störde mig inte nämnvärt, och även om det hade gjort det skulle jag inte ha vågat säga nånting, av rädsla för att den då aktuella flickvännen skulle bli arg.
Jag begriper mig nämligen inte på den här logiken - jag ska kanske påpeka direkt att jag inte skriver det här för att framställa mig själv som en sån där fin och snäll kille som accepterar tjejer som de är och läser Nina Björk och lyssnar på Le Tigre och allt sånt där och inte förstår varför jag inte får nån flickvän - det här handlar om någonting annat, som jag inte heller förstår, un point, c'est tout. Hur resonerar killar som tror att de kan ställa en massa krav på sina flickvänner? Och hur resonerar tjejerna som tror att det bara är att accpetera? Den här inställningen bland killar själva - killar som aldrig skulle säga att Anders Wendin/Pharell Williams/Peter Wolodarski/Håkan Hellström/valfri annan hunk är snygg, för det vore ju bögigt - att killar är så jävla snygga och tjejerna ska tacka, ta emot och anpassa sig, för tjejer är ju inte snygga i naturtillståndet, varifrån kommer den? Ja, jag vet att vi lever i ett patriarkat, jag vet att kvinnor objektifieras betydligt mer än vad de själva är bekväma med (ofta t o m mer än vad jag, en sexuellt frustrerad nörd, är bekväm med), men jag får ändå inte ihop det.

När jag bildgooglade armhåla för att hitta en lämplig bild till det här inlägget hittade jag en
artikel på yelah om en kvinna som bivit mordhotad av en man på en fest för att hon "flashat" sina orakade armhålor. Förutom att jag inte förespråkar hot, våld och dödande, och dessutom tycker att det är snyggt med håriga armhålor (Snyggare än rakade? Det vet jag inte, men snyggt tycker jag att det är; det kan vara så enkelt som att det signalerar att tjejen har roligare saker för sig än att raka/vaxa sig, eller så är det för att det är den kvinnliga motsvarigheten till skägg.) så förstår jag inte var hotarens problem ligger: att tro att man kan bestämma över sin flickvän/fru (/pojkvän/man också för den delen, men den diskussionen passar inte riktigt här) är illa nog, men att tro att man kan bestämma över för en själv okända människor på ett sätt som snarast för tankarna till iranska revoutionsgardister, det övergår mitt förstånd.

Och som sagt, det här handlar inte om att vara pk (nån annan gång ska jag göra upp med begreppet pk, men inte nu), det handlar om att inte begripa sig på sin samtid. Jag vet att jag är fulare än de flesta killar, men tjejer i allmänhet är betydligt snyggare än killar i allmänhet. Det kanske jag tycker i egenskap av heterosexuell man, men eftersom vi lever i ett patriarkat där den vite heterosexuelle medelklassmannen är norm blir det bara ännu svårare för mig att förstå hur det hänger ihop.

Jag och Strage

Igår var jag och Jens och såg Persepolis. Den var inte lika bra som jag hade förväntat mig, men en trea i alla fall, vilket förresten är precis samma betyg som Strage gav den i Dn idag. Det bästa med filmen (framför allt den underbara falsksångskaraoken) sammafattas ganska bra i den här trailern, som bara visar scener från Teheran. En ganska stor del av filmen utspelar sig dock i Wien, och den biten var varken jag, Jens eller Strage lika förtjust i.

Teki Latex är bra snygg alltså

Snart kommer jag att sammanställa en lista över årets videor. Den här kommer att vara med.

Omnikrom & TTC - Danse la Poutine. Låten finns f ö här.

För er som fortfarande inte är nere med Discobelle

Eller det kanske räcker med att titta på MTV, jag vet inte, det gör jag aldrig själv nämligen. Det hände inget spännande när jag var i Göteborg i helgen (eller jo, jag satt bredvid en präst som läste Liam Norbergs självbiografi på tåget dit) och det enda som hänt mig på sistone är att jag jobbar en massa och att min tinnitus blivit lite värre. Hur som haver, det blir ännu en youtube-grej.

Ärans och hjältarnas språk

Och Håkan Hellström är säkert otröstlig över att inte ha kommit på idén först. Det gäller nog Jens Lekman med, för den delen.

Assåjavente...

I natt drömde jag att Quetzala Blanco klappade mig på huvudet. Jag vet inte vad det betyder, men jag tror att det här kan ha spelat in.

Töntiga grejer

• Blogga. Kommentar överflödig, egentligen, men jag passar på att orera lite i alla fall. Johan Renck har gjort en film om att man inte ska äta kött, och även om jag håller med i sak är själva filmen som en Gandhi-tatuering: overkill är bara förnamnet. Döm själva (varning för bajs):
  
  
• Läsa statsvetenskap. Ska man bli nåt är det väl juridik eller nationalekonomi som gäller; ska man inte bli nåt kan man läsa konstvetenskap tills man är skuldsatt upp över öronen.
  
• Vara banal.
  What a wicked game to play
  To make me feel this way
  What a wicked thing to do
  To make me dream of you
  Ja, det är alldeles förkrossande banalt, som så mycket annat. Men det om ni inte kan relatera till det åtminstone lite bör ni nog inte läsa den här bloggen. Dessutom har några überfina skottar gjort årets cover, orignalet ser ni här
  
  och den ännu bättre kopian hittar ni alltså här.
  
  

Bäst nånsin!

Det händer minst en gång i veckan att något, som hittats på yotube, någonstans utses till det bästa någonsin. Det här är iaf min kandidat.

Sen undrar jag om det är någon som fortfarande läser min blogg. Ni kan väl meddela om ni gör det.

Vi vill ha kuk!

Och vi vill ha det nu.

Världens konstigaste ord

Norm?

Ej norm?

I dagens Sthlm City (eller var det Metro?) förekom ordet bitchisar. För att betckna bröst. På kvinnor.

Va fan?

Hur gick det till? Precis som orden negermusik, judefasoner och kammekône rymmer bitchisar en hel värld av föreställningar. Nog för att mannen är norm i samhället, men att det gällde även tuttar var en nyhet även för mig; jag trodde, i min enfald, att patriarkatet långsamt höll på att vittra sönder. Men så var det alltså inte, om det beror på att allla kan relatera till anabola eller om det smala tjejidealet (neo-twiggy) firar nya triumfer låter jag vara osagt.

Finnar alltså!

Jag skaffade Facebook i februari i år, ivrigt påhejad av engelsmännen i Reims. Det var med andra ord innan många av er ens visste vad detta ansiktsbok var för något. Om det inte hade skett då, för att kunan hålla kontakten med typ Konstantin, Fabian och Hugh, vet jag inte om det hade blivit av; jag skulle i alla fall säkert ha bojkottat det om jag inte åkt till Frankrike alls. Ibland blir jag så trött på alla varulvar, vampyrer, akvarier, fight clubs och märkliga grupper folk startar i tron att det gör någon signifikant skillnad. Trots detta har jag fler applications än vad som är försvarbart för någon som påstår sig ogilla dem, och senast i raden av tillagda knasgrejer är Funwall, som dock genast visat sig nyttig då österrikiska Ingrid skickade mig följande:

Nog för att Sverige är litet...

...men jag tycker ändå att det är väldigt konstigt att jag är med i samma Facebook-grupp som Alexander Bard. Det kan nog vara det märkligaste som hänt sedan en blond jurist-tjej från Lindö tog mitt telefonnummer.

Åsiktsextravaganza

Idag blir det, om uttrycket tillåts en dag som denna, en saftig dubbelmacka i bloggväg. Jag börjar med det viktigaste:

1. Det blev tydligen inget Ring P1 idag, och alla svenska pensionärer med för mycket disponibel tid rasar säkert. Och jag rasar med dem! För vad är väl tidigare frågor som debatterats där, typ våld bland och mot ungdomar, eller skjutna björnar, mot domen mot de s k Stureplansprofilerna? Nu hade det kunnat bli en riktigt intressant debatt, men i stället fick vi en riksdagsdebatt om skatter och låginkomsttagare i radion. Så nu får jag ta mig an ämnet i stället. Eftersom det närmaste jag kommit våldsamt sex är en konstig dröm om gafflar (sic!) nöjer jag mig med att konstatera att Sverige- och Nationaldemokraterna varit frånvarande i debatten kring det här målet, de försöker ju annars profilera sig som partier som hävdar kvinnors rätt till att inte bli gruppvåldtagna. När jag tänker på saken kan jag inte komma på att de uttalat sig om, eller ens klistrat upp ett enda klistermärke som refererar till, ett endaste enskilt sexbrottsmål, men mitt minne är, som alla andras, kort och selektivt.

2.
Linda hade rätt när hon sa att känslor går över, fast det inte känns så innan det händer. Det är banalt att konstatera det, men livet är i stor utsträckning väldigt banalt, och så länge man inte pratar (eller ännu värre: bloggar) om sitt sexliv tycker jag att det är okej att vara banal.

Återfall

Jag hade tänkt att inte ha några youtube-grejer här på ett tag, men jag kan bara inte undanhålla er den här:


Och när vi ändå är inne på ämnet:

Det här är ingen jävla MP3-blogg!

Men jag kan liksom inte låta bli. Jag har hittat bomben, eller snarare bomberna. Någon som kallar sig Cloetta Paris (ja, jag tycker också det låter som nåt ett föräldrapar nekats att döpa sin dotter till) har gjort två låtar som plockar det bästa ur två världar: mespopen och bloggmusiken (iofs är väl alla som är nere med bloggmusik, utom möjligtvis Klintan, gamla mespopare). Ladda ner nu, finns här och här.

När jag ändå håller på kan jag ju tipsa om en riktigt MP3-blogg: Discobelle, som de flesta av er nog redan känner till. Den kan förändra ens liv; här hittar man alla Justice-remixer man inte visste att man behövde.

Sista Reims-inlägget, jag lovar! (nästan)

Två saker bara, eller tre egentligen:
1. Jag är fortfarande ledsen för att det tog slut.
2. Jag såg en bild av Justice i franska tidningen Trax i våras; den ene såg ut som Gaz i Supergrass och den andre såg ut som en ung Lemmy.
Nu har jag sagt mer om känslor, och om populärkultur, än under hela min tid i Reims. Jag ska kanske tillägga än en gång att det var i Reims, och inte Rennes, eller Paris för den delen, jag var. Reims alltså, med nasal vokal, och så ska s:et faktiskt uttalas.