Happy Hannukkah på er!

Gun och Ulf

Det är frestande att jämföra Gun-Britt Sundströms Maken och Ulf Lundells Jack. Båda författarna är födda på 40-talet, och båda böckerna kan väl klassas som generationsromaner: båda skildrar 20-nånting-åringar från arbetarfamiljer i Stockholm under 70-talet (kanske också under 60-talet i Sundströms fall, det är lite otydligt).
Men där upphör likheterna, eller? Det beror nog på hur man ser på saken.
För en annan sak de (lustigt nog) har gemensamt är (och det är nånting som känns väldigt 70-tal) är mängden partners som böckernas respektive huvudpersoner, Jack och Martina, har. I Martinas fall är det iofs bara två, Aron och Gustav, men eftersom hon till Gustavs (som alltså är den make titeln syftar på, fast de aldrig gifter sig) förtvivlan envisas med att försöka ha ihop det med båda två på samma gång blir det ändå komplicerat. Och väldigt 70-tal.
Jack/Ulf behöver jag väl egentligen inte orda om alls? Alla vet väl redan att han författat ett klassiskt bidrag till genren kvinnor-droger-dålig-hygien-och-allmän-oförmåga-att-styra-upp-sitt-liv-romaner.
Å andra sidan kan man inte anklaga Lundell för konstlat språk; en typisk mening ur Jack lyder: "Jag tog grammofonen som inte är min och bar den till min favoritstamp och erhöll femtio kronor." Sundström däremot, formulerar meningar som: "Att hålla på det bereder mig ingen svårighet, mer än så har jag aldrig varit i hormonernas våld." Pratade man så på 70-talet? Erland Josephson pratar ungefär så i Scener ur ett äktenskap, i skriftspråk ("Ditt könsorgan!"), men den kontrast som därmed uppnås gentemot Liv Ullmans just mer talspråkliga talspråk känns som en medvetet vald effekt. I Maken känns det däremot ofta konstruerat, och det gör även huvudpersonen, som analyserar och intellektualiserar sig själv sönder och samman på 547 sidor utan att bli mycket klokare. Lägg därtill att boken är alldeles för lång, samtidigt om viktiga händelser kan avhandlas på en och en halv sida, bara för att kunna lämna plats åt kanske sju redogörelser för hur Martina och Gustav åker till den senares sommarställe. Släpp sargen, Martina, vill jag ropa.

Året som gick: Pseudodebatterna

I år har debatten handlat om huruvida hip-hop gör män till kvinnomisshandlare, om det är rätt att vägra skaka hand med Carl Hamilton och exakt hur farligt det är med tillsatser i mat. Denna anrättning har toppats med ett litet SM i att ta avstånd från medelklassfamiljer som åker till Thailand i tre månader och vill att barnen ska beviljas ledighet från skolan. Man kan lika gärna engagera sig i fuckstep-debatten istället.

Stenmarks-ripoff

Kolla vad liten han i mitten är! Pytteliten! Vi vet inte hur hans namn ska uttalas, så vi kallar honom lilla gubben. (Det fanns iofs en mycket bättre bild i Dn idag, men den hittade jag inte på nätet.)

Året som gick: Videorna

5.

4.
(Avnjutes med fördel utan ljud)

3.

2.

1.

Bio

Jag har precis varit på Cinemateket och sett De Ofrivilliga. Jag vet inte om det säger mest om filmerna de visar där, Cinematekets specifika klientel eller min sinnesstämning (som i så fall varit den samma), men varje gång jag varit där har det känts som ett heteroparnormativitetens Mecka.

Hallå fixiepojkar tänk på vad ni gör. Hallå fixiepojkar tänk på hur ni kör.

Är det inte läge för Hanna Fahl att göra en cover på den här?

Men det händer ju ingenting!

Det har varit skralt med uppdateringarna här på sistone. Men sanningen är att ingenting händer just nu. Eller det är inte sant, men nästan.

• Jag håller på att bli kär i min klasskompis. Som naturligtvis redan har pojkvän.
• Bakhjulet på min cykel är skevt. Och nipplarna har ärgat fast så det går inte att rikta om det.
• Jag bakade kamut grande-brödet från Riddarbageriets Bröd häromdagen. Det står att brödet ska bli väldigt stort, så jag halverade satsen för att få plats med brödet i ugnen. Men det blev sjukt litet; jag är inte så lite besviken.
• Igår var jag på 00tals poesifestival. Den tyska slampoeten var bra, Jonas Hassen Khemiri var bra, Anna Järvinen var bra. Det enda som var dåligt var egentligen konferencieren och saxofonen. Och norskan som inledde var ganska ointressant, men det är sånt man får ta.

Jag återkommer med nåt intressantare när jag läst ut Maken.

Två synpunkter

1. USA:s dagar som självutnämnd världspolis är inte nödvändigtvis över.
2. Visst, han är svart (eller mulatt som man säger i Sverige). Men hans pappa, Barack Obama Sr, är född i Kenya; hans familj härstammar alltså inte från svarta slavar. Frågan är om Barack Obama II hade kunnat bli president i så fall.

Låt den rätte komma in

Jodå, den var ungefär så bra som jag trodde att den skulle vara, även om första scenen i trailern inte var med i filmen.

Anakronimser

I helgen var jag på 90-talsfest i Örebro, igår köpte jag en gubbig väst (tänk lerduveskytte på ett engelskt gods), i natt drömde jag om min morfar (som varit död i tolv år). Och idag, när jag satt och åt lunch i skolan läsandes Maken av Gun-Britt Sundström, dök det upp en kör som sjöng Bellmans Bort allt vad oro gör.
Det är tur att jag har en blogg, och ska titta på True Blood snart, annars hade jag nog inte vetat i vilken tid jag lever.

Det nygamla macho

I en av de mer träffande stripparna i This is Stockholm lägger Fashionraggaren ut texten om stark indisk mat för American Apparel-tjejen (klicka här för en genomgång av karaktärerna). Då säger tjejen att hon tycker det är töntigt att hajpa stark mat; det är tuffare med mild mat. Varpå killen säger: "Har du testat Korma Karishma? Sjuuuukt mild! Så jävla mild så det hajar du inte!"
Och tjejen säger: "Ehum... Ögonblicken när ni killar tar kliv uppåt i evolutionsstegen är lite av en hel genusvetenskap..."

De senaste 2,5 åren har jag antagligen gråtit mer än vad jag gjort tidigare i mitt liv, undantaget mina 2,5 första levnadsår. Det har iofs blivit betydligt bättre, men när jag läste ut Kärlek i kolerans tid på en buss från Örebro fick jag bita mig i fingret för att inte börja böla, den slutar så fint.

Att skriva det här känns som att kokettera med hur fiiin och känslig jag är. Egentligen skulle jag kanske lika gärna kunna skriva nåt om saker jag slagit sönder när jag blivit arg. Inte för att det har hänt, inte än iaf, men skillnaden är kanske helt försumbar; det här kanske är det nya Jan Guillou:



Som en politisk kommentator sa efter ett riksdagsval någon gång på 90-talet: "Det händer väldigt mycket, och det resulterar i ingenting alls." Det är iaf fullt möjligt att det är så; jag undrar vad American Apparel-tjejen skulle ha sagt.

Surdeg och the Wire

När jag var yngre fick jag höra att det måste vara nåt fel på mig, eftersom jag föredrog mjuka vetetortillas framför hårda majs-tacoskal. Jag blev även betraktad som helt okunnig gällande film, eftersom jag inte hade sätt Hajen (och det har jag fortfarande inte gjort).

Nuförtiden har jag två sorters surdeg i kylen, och tjatar om the Wire så ofta jag får tillfälle. Går det en rät linje från då till nu? Jag tror verkligen det.

(Förresten finns det en annan bloggpost om surdeg och the Wire här.)

Som man är klädd...

I lördags, när jag var ute i Norrköping, fick jag frågan om jag var miljöpartist. Det är lite att ta i, men jag har röstat på dem två gånger, vilket också blev mitt svar. Killen som ställde frågan sa att jag såg ut som en miljöpartist. Vid tillfället var jag iklädd:

• Rutig button down-skjorta från Ralph Lauren, köpt på Myrorna.
• Beige kofta från Marks & Spencer, köpt på Emmaus i Frankrike.
• Grågröna byxor från Dunderdon, köpta på Pingstkyrkans loppis i Lidköping.
• Brogues köpta på Myrorna.

På ett sätt förstår jag vad han menade, på ett sätt blev jag mer än lite ställd.

Idealkvinnan x3

Remake

En sak jag tänkt på en längre tid är vilka som skulle kunna spela i the A-team om man gjorde en nyversion. Nu ska det tydligen komma en nästa år, med Bruce Willis, Ice Cube och Woody Harrelson, men jag har trots det satt ihop ett eget gäng. Alltså: dessa fyra tycker jag ska spela i en ny version av den bästa serie som nånsin gjorts om att köra bilar genom stängsel (medurs från den vithårige mannen i mitten):
Hannibal - John Slattery (Roger Sterling i Mad Men)
Face - Jon Hamm (Donald Draper i samma serie)
Murdock - James Ransone (Ziggy Sobotka i, you guessed it, the Wire)
B.A. - Idris Elba (Stringer Bell, ni kanske kan gissa var han är med).

Vad tror ni? Själv tror jag det skulle bli succé.

iTunes ljuger inte

Det här är de tolv mest spelade låtarna i min iTunes, och att vissa av dem är med gör mig faktiskt lite konfunderad, men den här är alltså jag. (Jag vet inte hur man får artist före låttitel, därför blev det tvärt om här, om ni undrar.)


1. Can I Say? The Rice Twins

2. Det Snurrar I Min Skalle Familjen
(Boeoes Kaelstigen's Tri Tub Remix)

3. California Girls The Magnetic Fields

4. In Tyrannis 2006 Wassermann

5. Marble_House_(Booka_Shade_Remix) The Knife

6. Out on the piers (Justus Köhncke Remix) Marit Bergman

7. Flamingo (Trentemøller remix) Tomboy

8. Window Licker_(trentemoller_re-edit) Aphex_Twin

9. The happy monster Hug

10.Stuck on Repeat Little Boots

11.Enfants (Chants) Ricardo Villalobos

12.Rykketid Trentemøller

Hiphopare och andra sexister

Efter killar med invandrarbakgrund, hockeyspelare, brats och säkert ytterligare några löst definierade grupper till är det nu hiphoparnas tur att bli utpekade som misogyna i en City-krönika som ni säkert redan läst. En hel del andra bloggare har redan reagerat (någon sorts sammanfattning finns här) och kallat Annah Björk rasist, beskyllning som inte känns helt obefogad med tanke på att hon verkar resonera mörkhyad= gillar hiphop = hatar kvinnor.
Personligen undrar jag dock när någon ska se bortom diverse gruppbeteckningar och säga som det är: att väldigt många män har taskig kvinnosyn. Det finns redan en bok skriven i ämnet, men den verkar inte riktigt ha nått ut till massorna. Tills vidare får man väl hoppas på något mer nyanserade City-krönikor, till hugade krönikörer har jag därför två tips:
1. Det finns en låt som heter Fucked with a Knife. Det är inte hiphopare som gjort den.
2. Videon till Country House.

Kraftwerk Schwarze pumpe

Och frågan vi alla ställer oss är: Vad gör Mandrake och mannen med hillebarden där?

"Det kan aldrig göra så ont på svenska som det kan på finska”

I alla fall om man får tro Kristina.

Jobba?

Det händer ganska ofta att jag får frågan vad jag vill jobba med. Det känns lite som att inte ha några vänner, och få frågan hur man vill att en vän ska vara.

Vem tror jag att jag är?

Jag börjar tröttna på tajts. På sommaren kan man väl vara barbent när det är varmt, och annars (dvs nu när sommaren i princip är slut) finns det ju strumpbyxor, och strumpor i varierande längd. Det är dags för nåt annat nu, tajts känns såååå 2007.

Får jag tycka så här? Hur ser jag själv ut egentligen? Bland mina favoritplagg finns en fransk fiskartröja som jag haft i fem år, två pullovers jag köpte på gymnasiet och en baseball-jacka jag haft i fyra år. Så vem är det egentligen som borde uppgradera? Jag har iofs köpt ett par manchesterbyxor (på Myrorna) eftersom jag tror att manchesterbyxor kommer att bli det nya chinos. Det är naturligtvis inget jag kommit på själv, utan nåt jag snott, förhoppningsvis från "rätt" håll. Kom ihåg var ni läste det först, alt. håna mig.

Frågan är vad jag skulle tycka om jag såg mig själv utifrån: skulle jag tycka "Han var ganska häftig" eller "Vilken jävla tönt"? Jag har, på fullaste allvar, ingen aning. Alls.

-Är beppemössan viktig? -Ja.

Jag har naturligtvis snott det här från en annan blogg, men tyckte att det var lite för bra - alldeles för bra rent av - för att inte få komma till allmän kännedom.

Och jag är inte helt säker på att det inte är Varanteatern som ligger bakom.

Snyggast i Sverige?

Den kanske snyggaste video som någonsin gjorts i Sverige finns här, embed-funktionen funkar inte.

Gubbpepp!

Idag fyller jag 26. Det känns såhär:

Vårt behov av tröst

En tjej på mitt jobb (nej, inte Ayn Rand-tjejen) blev bestulen på sina nycklar, sin iPod och sitt SL-kort idag. Och hon började naturligtvis gråta; vem skulle inte ha gjort det? Och samtliga anställda av kvinnligt kön, det vill säga alla utom jag och Christer, var framme och tröstade henne. Eller Christer kanske också tröstade henne när jag inte var där, min poäng är att jag stod helt handfallen och inte gjorde nånting. Jag visste inte vad jag skulle göra: jag ville inte vara för påträngande, klyschigt svensk som jag är. Dessutom var hela situationen ovan för mig: det vanliga är att det är jag som är ledsen och mina kompisar som får trösta mig. Men framför allt har jag ingen aning om vad jag ska göra eller säga. Ja, den som snodde grejerna var ett as, men blir nånting bättre för den bestulna av att jag säger det? Jag gick och städade hos ett par ensam; egentligen skulle jag och tjejen ifråga gjort det tillsammans. Det var mitt enda bidrag, för jag visste som sagt inte vad jag kunde göra i övrigt.

Varför får man inte lära sig sånt här i skolan? Alla intressegrupper har ju sitt ämne som de vill foga in i läroplanen. Men vad spelar det för roll om man har kunskaper om HBT-personers situation om man inte kan trösta någon, oavsett läggning, som blivit bestulen på sin iPod?

FRA-book

Apropå alla Facebook-grupper mot FRA.

Kollegan; tre för, tre mot

Jag håller på att bli kär i en tjej på mitt jobb. Varför? Jo för att:
1. Hon är jävligt snygg.
2. Hon skrattar åt mina skämt (iaf ibland).
3. Hon skriver c-uppsats i religionshistoria där hon jämför Ayn Rands och Anton LaVeys syn på moral.

Men det kommer inte att bli nåt, för:
1. Hon är djävligt snygg.
2. Hon är två år äldre än mig.
3. Hon har pojkvän.

Ridå.

En djefla man

Jag sommarjobbar i hemtjänsten. Mest i Fruängen. Där jobbar även Nisse, Tommy, Werner, Hans-Göran, Rikard, Christer och Azim. Vi har samtliga penis, eller ser iaf ut att ha det (jag har inte kontrollerat). Men idag fick jag hoppa in och jobba på Hägerstensåsen istället. Där jobbade Ola förra sommaren, i övrigt ser nog vissa av tanterna där inga andra män än fotona av deras avlidna makar. Så en tant larmade när jag hade gått därifrån. Och sa "Det här är så hemskt, jag vet inte om jag kan ta det på telefon. Det kom en man hit. Han sa att han var från hemtjänsten." En annan tant undrade om jag behärskade den svåra konsten att koka ägg. Var får de allt ifrån egentligen?

Tidsandan

Det klagas ofta på att man nuförtiden, iaf i Stockholm, måste vara kreativ för att räknas. Och visst drunknar man i menlösa bloggar (den här t ex), amatörfotografer, konstiga textilutbildningar och fritidsgårdsband. Men jag tycker inte att det kreativa idealet är ett så stort problem, inte om man jämför med dess onda(re) tvilling: det ambitiösa idealet.
På midsommardagen satt jag, så där bakfull som väldigt många svenskar är den dagen, hemma hos Oskars föräldrar och pratade framtidsplaner med hans blivande svåger. Denne ska öppna egen naprapatklinik och anställa folk. Det är ambitiöst. Jag svarade med att prata om diplomatpovet, Regeringskansliets aspirantprogram, praktik i Bryssel eller på en ambassad etc etc. Inte för att jag försökte bräcka honom, utan för att det känns som sådant som man ska säga, det har liksom blivit kutym numera.
Fast egentligen orkar jag inte bry mig; får jag ett jobb som är vagt relaterat till min ubildning, och som är tillräckligt bra betalt för att jag ska kunna betala tillbaka mina studieskulder, så är jag nöjd. Men det kan jag ju inte säga, det skulle döda konversationen direkt och ses som mycket oartigt.

Mannen med världens synligaste tänder i överkäken

En av de få saker jag är avundsjul på min syster för är att hon såg den här långt före mig. Om jag kunde spanska skulle jag antagligen hata den.


Och så var det ju den här:

Man kan aldrig få för många tecktronic-videor

Folket som inte förnekar sig

En av mina bästa vänner när jag växte upp var Danail, vars föräldrar var från Makedonien. En gång berättade han en historia som löd ungefär så här:
Stalin, Roosevelt och Tito var ute och flög. Så öppnade Stalin fönstret sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över Ryssland". "Hur vet du det?" frågade medpassagerarna. "Jag känner Kremls mur med handen," svarade han. Efter en stund öppnade Roosevelt fönstret, sträckte ut handen och sa "Nu flyger vi över USA". "Hur vet du det?" frågade Stalin och Tito. "Jag känner Frihetsgudinnan," svarade han. Efter en stund gjorde Tito samma sak och sa "Nu flyger vi över Makedonien". "Hur vet du det?" frågade de andra. "De snodde min klocka," svarade Tito.
Min pappa träffade Danail häromdan, och han berättade att Makedoniens inrikesminister ertappats med att åka runt i David Beckhams stulna BMW. Läs mer här.

Årets plagg, vare sig vi vill eller inte

Det har blåst upp till kontrovers i USA kring en palestinasjal, och vad man än tycker om plagget ifråga så är själva händelsen i sig ganska lustig.

Drömtydning del 2

I morse drömde jag att jag lyssnade på en samlingsskiva med holländsk porrig euro (tänk E-rotic), och att det på denna skiva fanns en skitbra låt, som lät som nån av Villalobos' bra grejer.
Tyvärr kan jag inte uttala mig om eventuell symbolik gällande drömmen, för mitt i låten ringde de från mitt jobb och väckte mig.

Ligga sked (Tamagotchi style)

Precis som Rocky känner för de digitala matbitar man kan skicka till varann på Facebook, precis så känner jag inför Facebook-gruppen Ligga sked. Vad är dealen liksom? Om man inte är med i gruppen, betyder det att man inte gillar att ligga sked?
Kommentarerna går iaf inte av för hackor, eller vad sägs om
"I'm lebanese too!! check out my site
Plenty of hot lebanese chicks"

"Hello
I am Daniel, 29 years old, from Portugal!
I Want to meet girls from all over the world!
Write to _________@hotmail.com [jag tog bort det för säkerhets skull]
Kisses"

Eller min personliga favorit:
"Ah så nice och ligga sked med en söt tjej och känna lukten av hennes hår och pussa o andas lugnt på hennes nacke så hon får rysningar längs hela ryggraden..;)"

Det är tamejfan riktigt jävla synd om människorna. Iaf i i-världen.

Protobloggaren (en Stockholmsnatt-cover)

Jag såg inte särskilt mycket av Pentagon när det gick på tv, bara nån enstaka sketch här och där. därför missade jag den här, som kanske framför allt är rolig idag för att verkligheten kommit att överträffa dikten. Exemplen på bloggar av samma typ är, som det brukar heta, legion; ingen nämnd och ingen glömd.

(Och ja, jag snodde det från min nya favoritblogg Stockholmsnatt. Läs originalinlägget här.)

(K)Yllä!

Extra extra spread the news! Yelle är av allt att döma finsk. Kolla själva. Vid såna här tillfällen misstänker jag att finnarna är världens bästa folk.

Sen har jag hittat en Stockholmsnatt-stripp på temat "Stockholms Stadshotell" också.

"Videon som skakar Frankrike"

Jag hade tänkt skriva nåt om videon till Justice' Stress, men Johan Wirfält hann visst före. Nåja, jag kan ju lägga upp den i alla fall


Förresten tycker jag den påminnner inte så lite om den här gamla godingen:

(Aphex Twin Come to Daddy, regisserad av Chris Cunningham)

Bra tv

Nu har jag sett samtliga avsnitt av the Wire, och de var ungefär så bra som alla säger. Mycket bra tv, med andra ord. Ni kan förresten avgöra själva; jag ger er mina två favoritscener:

D'Angelos McDonalds-monolog.


Snoop köper en spikpistol (öppningscenen för säsong 4)

Nu vill jag se en tv-serie om Crips och Bloods i Los Angeles (för det mest intressanta i säsong 5 var ju inte polisarbetet utan Marlo mot Omar-grejen), och (och det här är min stora idé, den får ni inte sno) en serie som är som the Wire, men utspelar sig i typ Birmingham. Tänk er: klubbkids, små- och storgangsters, council estates,chavmode, grötig brittisk engelska. Jag tänker att den ska regisseras av ett europeiskt all star team: von Trier, bröderna Dardenne, kanske Tomas Alfredsson, och så kan Mathieu Kassovitz få vara med också om han hittar tillbaka till La Haine-vibben. Jag tänker mig att serien ska heta nåt som börjar på H, ett H som naturligtvis inte uttalas, eller Natural High [aj] kanske. Och för att göra det hela (inte så) lite meta ska karaktärerna referera till the Wire, och det vissa av dem ska även hämta inspiration därifrån. Därmed får man en perfekt (nåja) ursäkt för att låta Boadie, D'Angelo, Snoop, Omar och Stringer Bell dyka upp som inbillningar. Vad säger ni, är inte succén given? Hälften av alla britter som någonsin gastat ett enda ord över ett Playstation-beat står redan i kö för att få provfilma. Man vill ju inte vara sämre än Method Man.
(Jag funderar på att skriva nåt om the Wire och Anne Haberlein också, men det får bli en annan dag.)

Hallo aus Berlin

Det börjar bli en tradtition för min del att bojkotta valborg och istället åka iväg någonstans (iofs kan jag känna att den senaste Valborgsmässoafton jag verkligen firade var ett sätt att så att säga sluta på topp, ni som var med vet nog vad jag menar): förra året tog jag planet tillbaka till Frankrike, i år tog jag bussen från Malmö till Berlin, det gäller ju att hinna med ett besök där medan kusin Kajsa bor kvar, för gratis boende är ju aldrig fel.

Torsdag
Strax efter kl 7 torsdagen den 1 maj stiger jag ur bussen vid Kaiserdamm, aningen stel i nacken, med Sandras guide till Berlin i innerfickan, hittar ett bageri, köper två Brötchen med russin och tar tunnelbanan till Alexanderplatz, för där någonstans i närheten ska Kajsa bo. Hon svarar dock inte på meddelandet jag skickar, så jag köper en karta och går en kortpromenad förbi Fernsehturm och Hackescher Markt bort till Museuminsel. Ungefär där nånstans hör Kajsa av sig och föreslår att vi ska ses vid Dunkin Donuts på
Alexanderplatz' station. "Yes," tänker jag, "Dunkin Donuts, kedjan som både Suboticki och Maria tycker borde öppna i Sverige." Deras Donuts är dock ingen super-hit, det är säkert bättre kvalitet i USA, där folk (är Homer Simpson och därför) förstår sig på det här med donuts. Nåja, jag ska väl inte klaga för mycket, jag äter ju faktiskt två av de bakverk som gett kedjan dess namn och dricker en kaffe innan Kajsa dyker upp. Hon och hennes snubbe Albin bor precis bredvid, i en liten tvåa med grym takhöjd, i samma kvarter som Fred Perry- och Miss Sixty-affärerna. Jag lämnar mina väskor där, och sedan ger jag mig ut på en långpromenad för att fånga Berlins väsen: först Brandenburger Tor och Tiergarten med Kajsa, sen avviker hon för att åka och demonstrera, det är ju trots allt första maj. Själv fortsätter jag söderut, går längs nån kanal, ser en massa polisbilar, köper en falafel, går förbi Haus am Checkpoint Charlie och kommer till slut fram till det legendariska Kreuzberg, en stadsdel som jag inte får nåt riktigt grepp om, förutom då att det verkar vankas kravaller av alla polisbilar att döma. Men jag är ju inte speciellt radikal och ska varken demonstrera eller slåss med polisen. Jag nöjer mig med att titta på folk, folk som till stor del verkar sugna på att demonstrera: jag möter jag vet inte hur många som tycks strömma i motsatt riktning när jag är på väg från Kreuzberg och tillbaka till lägenheten. Kajsa och Albin är naturligtvis inte där, de är ju i Kreuzberg. Själv är jag hungrig och konsulterar guiden. Det finns en viatnamesisk restaurang som ska vara bra alldeles i närheten. Jag går dit, får stå i kö i kanske tio minuter innan jag får en plats, beställer en soppa som jag får tillsammans med pinnar och en sked. Men ingen gaffel. Jag behöver en gaffel; jag får gå och be om en. Stor förnedring, men av någon anledning bryr jag mig inte. Kanske för att jag är i Berlin. Soppan är god iaf, hypen av restaurangen (Monsieur Vuong heter den) är klart berättigad, och dessutom är det inte särskilt dyrt. Jag lufsar runt lite i kvarteren, hittar ett ställe som heter Erdbeer där jag dricker en kaffe och en öl, skriver vykort och tittar på folk. Jag borde vara obekväm med att semestra ensam i Berlin (vet inte hur många gånger jag fick frågan "Med vem?" när jag sa att jag skulle hit), men det är jag inte. Och det bekommer mig inte att jag gör bort mig precis hela tiden heller (glömmer att ge dricks på restaurangen, säger att jag inte vill ha mjölk i kaffet och sen säger att jag vill ha det). Fastän jag sitter där ensam,s kriver vykort och tjuvlyssnar på fransyskorna vid bordet bredvid känns det som om jag kommit bort från mig själv, och det är väldigt skönt.

Fredag

Jag vaknar före Kajsa och Albin, duschar och beger mig ut på jakt efter frukost. Efter en del letande hittar jag en Plus vid Alexanderplatz där jag köper Buko-ost, snabbkaffe, mjölk, flingor och en flaska Jim Beam (den sistnämnda är inte frukost). Sedan köper jag bröd i en brödaffär och går tillbaka till lägenheten.
Min plan är att jag ska till Hamburger Bahnhof och kolla på modern konst, men först kollar jag i diverse affärer på Kastanienallee (Berlins svar på Skånegatan) efter någon lämplig present till kommande födelsedagsfester, men jag hittar inget, ärligt talat är affärerna inte så imponerande - en av dem säljer t o m Crocs. Däremot träffar jag Kalle, som jag gick på gymnasiet med, och som jag inte sett på flera år. Jag är även inne i nån hipp affär där de spelar Ricardo Villalobos' Enfants (Chants), kanske årets bästa låt. Tyvärr säljer affären bara tjejkläder, så jag har ingen bra ursäkt för att stanna kvar där, utan ser mig tvungen att gå därifrån innan låten är slut (den är iofs 17 minuter lång). Jag äter ännu en vietnamesisk soppa och beger mig sedan bort mot den fd järnvägsstationen, numera konstmuséet. Tyvärr kommer jag inte dit förrän kl fem, och mannen i kassan upplyser mig om att de stänger kl sex. Nåja, jag får väl återkomma imorgon. Istället hittar jag snabbköpet Extra, där jag köper en flaska calvados och en flaska Ballantine's, den senare till extrapriset €9, och då får jag ett glas på köpet.
Sedan går jag hem till mitt värdpar. Vi äter nudelwok, sedan måste de iväg eftersom de är bortbjudna. Jag ger mig ut på gatan eftersom jag tror att jag minns att jag sett en affisch om nåt intressant. Och mycket riktigt: det är vernissage precis i närheten, i ett galleri bakom en serie- och skivaffär i ett helt fantastiskt kulturhus, nertaggat så det ser ut som husens svar på Lil Wayne. 100 berlinpoäng av 100 möjliga. Och det är en schysst utställning också, även om man måste betala för ölen. Bland annat finns det en rullande ost som jag naturligtvis inte kan låta bli att filma. Fler bilder finns förresten här, i vanlig ordning, och på Fejjan.

Men på vernissage kan man ju inte http://www.blogger.com/img/gl.link.gifvara hela kvällen, och dessutom har jag blivit hungrig, så jag går och köper pommes frites och dricker sen en öl på ett ställe där halva klientelet har en laptop som enda sällskap. Kajsa hör av sig under natten, ho och Albin är tydligen i närheten, men då har jag redan somnat.

Lördag
Idag ska jag till Hamburger Bahnhof, så jag lånar en cykel och rullar dit. Och visst, det är inte dåligt alls, framför allt nån som har fotograferat vattentorn och liknande byggnader i halva i-världen. Sedan tittar jag in i Annas (från Norrköping) jeansaffär för att säga hej innan jag närapå överdoserar på konst genom att klämma ett gäng (sju? åtta?) gallerier på Auguststrasse för att sedan avsluta med Kunstwerke. Sedan slappar jag hemma hos Kajsa och Albin, och jag och Kajsa avslutar kvällen med att dricka öl på Baiz, mest för namnets skull naturligtvis.

Söndag
Inte mycket att orda om, vi tar en promenad förbi förintelsemonumentet och Potzdamer Platz till riksdagen. Och därifrån är det ju inte långt till Hauptbahnhof, och därifrån går mitt tåg. Hej då Berlin, vi ses snart igen.

Lika som bär

1.

Wilhelm Agrell

Ted Borg

2.

Marlo i the Wire
(i gul tröja)

Killinggängets Nordman-sketch (igen)

Beach 2008

Looken som gäller i sommar, och alla andra somrar, höstar, vintrar och vårar, är naturligtvis den här. Jag kallar den "ARE Weapons växer upp, klipper sig, och skaffar barn och båt." Men Kristina vinner naturligtvis, för hon kan kalla looken "Pappa".

Sthlms stadshotell

En tanke uppenbarade sig i min hjärna tidigare i veckan: hur skulle Stockholm vara om det var betydligt mindre än det är, om det var som exempelvis Motala. Svaret är naturligtvis att det skulle vara precis likadant: färre människor naurligtvis, men lika stor (kanske t o m större) andel MacBooks, SUV:s, nördbrillor och upprullade byxor. Om Stockholm var så litet att det bara fanns ett ställe att gå till, ett Stadshotell, så skulle det naturligtvis finnas en vit bar där. Och hur det skulle vara där insåg jag i fredags, då jag var på vernissage på Galleri Loyal. Gå dit nästa gång om ni är nyfikna, jag antar att det är dit man ska gå om man vill att Stockholm ska kännas som Reykjavik.
Apropå på konst har jag den senaste veckan, förutom redan nämnda vernissage, varit på Cullbergbalettens genrep på Dansens Hus, ikväll ska jag på bio, och nästa vecka ska jag på två barnteaterföreställningar. Varför är det inga tjejer som blir imponerade av det, när det finns tjejer som blir impade av 740:or?

Årets video?

Antagligen kvartalets video i alla fall.

Le Le - Breakfast.

Jag börjar ana en trend

Wiley - Wearing my Rolex
Jag antar att jag inte är den ende som kommer att tänka på den dära Bat for Lashes-videon.

Mode: a blast from the past

Det har påståtts att det här skulle vara de hippaste kläderna just nu. Personligen håller jag inte med; alla har väl hört att stuprörsbrallornas tid snart är över, och att en "vidare silhuett" kommer starkt. För inspiration förslår jag därför tavlan nedan, August Malmströms Grindslanten (1885).Vad ser vi på bilden? Etta från vänster: grova kängor nerstoppade i raggsockor, och raggsockorna nerstoppade i grova kängor. Kanske inte lika hippt som byxorna direkt i kängorna, men ändå. Dessutom verkar västen sitta som smäcken på samme killes huvud.
Sedan har vi tre killar, barfota (tänk Jason Schwartzman i Darjeeling Limited) med upprullade gubbyxor. Och slutligen, killen som står upp: kolla hur byxorna sitter! Som om de målats dit (vilket de ju också har)! Dessutom ännu en välsittande väst. Att mode är konst har länge förfäktats av vissa, nu vet vi även att konst är mode - t o m Emil-kepsarna funkar ju.

(En högupplöst version av målningen finns här)

Alltid redo!

Det näst bästa jag gjort i hela mitt liv var att gå med i scouterna, för därmed slapp jag undan från mina kompisar åtminstone en gång i veckan när jag gick på högstadiet. Sådant får mig att undra vad jag har levt för liv egentligen, och vad jag lever för liv nu.

Ett helt meingslöst youtube-inlägg

När jag ser den här videon kommer jag att tänk på det här. Det är ungefär lika uppenbart vad var och en vill få ut av samarbetet: M.I.A. vill bygga upp sin kåkstadskredd, och Buraka Som Sistema vill ha lite Shoreditch-/SoFo-/Rue Oberkampf-kredd.

Buraka Som Sistema featuring DJ Znobia, M.I.A., Saborosa and Puto Prata - Sound of Kuduro

Sen har Yelle gjort en ny video till Je veux te voir, och det mesta känns igen från videorna till ACDG-remixen och Fatal Bazooka-samarbetet (jämför med den första versionen).


Och som avslutning, en av kandidaterna till titeln årets låt:

Lil' Wayne feat. Static Major - Lollipop.

Björn, motherfucker, Björn

Den här Björn Gustavsson alltså. Han är väl ganska rolig, och det är vi inte alltför bortskämda med i nuläget, ovana som vi är vid riktig humor efter en längre tid av Özz Nujen. Och visst, det här är kul (fast alla har väl redan sett det):

Men är det roligare än det här?

Eller det här?

Eller det här?

Skulle inte tro det, va!

Som en antenn mot himmelen

Jag brukar raljera om killen som en gång sa att det bästa han gjort var att pierca sig i ögonbrynet.

Jag har nog raljerat jävligt mycket om sagda uttalande.

Men nu är de slut med det.

Jag har nämligen insett att det bästa jag gjort i hela mitt liv var att bli smal, vilket skedde nån gång på högstadiet (jag växte minst 10 cm och gick antagligen ner ett kilo från sexan till trean på gymnasiet). Och det var inget som jag gjorde, i aktiv mening, utan bara något som hände.

Jag ser det så här: det är ytterst få saker jag gjort (välja de Geer-gymnasiet, börja läsa på Södertörn, flytta till Stockholm) om vilka jag klart kan säga att det är bättre att ha gjort dem än att inte ha gjort dem. Jag sitter knappat inne med några kontrafaktiska kunskaper om hur mitt liv skulle ha varit om jag inte valt det gymnasium jag valde, inte flyttat till Stockholm etc etc. Jag har mina aningar om att det skulle vara sämre, men det vet jag ju inte. På frågan "Skulle nånting varit bättre om jag varit tjock?" vet jag dock helt säkert att svaret blir nekande. Slutraljerat, som sagt.

Veckans höjdpunkt!

Hahaha! Det är mig den handlar om.

Söndag

Idag är en sån dag när inte ens det här är kul

Och inte det här heller:

Det är en tunn tunn linje mellan tufft och töntigt

Tufft (ja, jag vet att jag tjatar):


Töntigt (det räcker med att se första minuten):

Janek, inlägg femtielva

Jag har varit så sjukt egocentrisk den senaste tiden. För att råda bot på det ska jag skriva lite om Janek. Jag har nämligen äntligen kommit på hur man skulle kunna beskriva honom.
Tänk er en blandning av Borat,

Karl Pilkington

och Bridey i Brideshead Revisited (Simon Jones). Eftersom jag är pedagogisk som få kan jag upplysa dem av er som inte sett Brideshead Revisited om att Bridey är så torr att... jag vet inte vad. När Brideys syster och dennas nya pojkvän kommer på besök säger Bridey att han har börjat samla på tändstickaskar, och att han ska gifta sig med en änka. "Hur lärde du känna henne?" frågar systern. "Hennes framlidne make samlade också på tändsticksaskar," säger Bridey.

Yta, alla nördars hopp

Titta på tjejen på bilden. Tänk er att hon kommer från en mindre stad i Frankrike (Nevers eller varför inte Reims). Tänk er att hon blev retad under uppväxten för att hon hade glasögon, var rädd för hundar och föredrog Queen framför Backstreet Boys. Tänk er att hon numera bor i Paris, jobbar på Colette och illustrerar barnböcker. Vill någon av er ta ifrån henne det? Vill någon av er säga till henne att nej, inget av det hon uppnått spelar någon roll.Sandra har nämligen börjat skriva om mode i Nöjesguiden. I sin första krönika skriver hon:

Klä av dig dina kläder, det tunna lagret som yta som håller din själ varm, och ställ dig naken framför mig. Utan din uppenbara grupptillhörighet och falska vänner som du glatt hälsar på varje gång du går ut finns det bara en sak kvar. Du. (...) Lika ensam nu som när du tog studenten, blev uppsagd från jobbet du egentligen hatade men ändå stannade kvar på, och blev dumpad av den enda människa som någonsin älskat dig för den du är, och inte för vilka mp3or eller skor du har.

Många tycker säkert att det var fint skrivet; att man ska vara sig själv, inte bry sig om sitt utseende etc etc. Själv är jag, som ni kanske förstått vid det här laget, av annan åsikt.

Jag har en återkommande mardröm, eller snarare: det finns ett tema som återkommer i mina mardrömmar - jag drömmer att jag går om högstadiet. Högstadiet är naturligtvis inte en rolig tid för någon, om inte annat så av hormonmässiga skäl. Jag tror dock att min situation var lite speciell, även om det naturligtvis är möjligt att det i själva verket är och har varit precis likadant för väldigt, väldigt många. Det gick ganska många thugs på min skola, t ex knäckte två tjejer i min klass näsan på en tjej i nian när vi gick i åttan. Thugsen var dock inte mitt problem, iaf inte när jag gick i åttan och nian. Istället var det mina nördkompisar som var problemet. Att bli retad av sina kompisar är ännu en sak som hör till när man går på högstadiet, det tror jag inte någon sluppit undan. Att däremot få negativa kommentarer rörande vilken mat man gillar, vart man åker på semester, hur man hostar, att man inte läste klart Sagan om de två tornen, att man ligger före nån annan i matten, att man över huvud taget uttrycker en åsikt eller att man drog ut på å:na i Frödings Gråbergssång alldeles för länge när klassen redovisade dikter på svenskan, det tror jag de flesta har sluppit. Framför allt när det var mina enda kompisar som sa det. Gärna flera gånger om under kanske två års tid.

Min situation har ju naturligtvis förändrats till det bättre, det är kanske rent av egentligen orättvist att jag tar upp de här sakerna. Men jag har funderat mycket på det här under det senaste halvåret, och kommit fram till att min umgängeskrets på högstadiet kan vara den främsta anledningen til varför jag är som jag är, på gott (ja faktiskt) och ont.

Om Sandra har rätt, vad innebär då det? Mp3or och skor känns som en sammanfattning så god som någon om vad som gör mig nöjd med mig själv, faktiskt. Jag har svårt att tro att jag kommit en bra bit sedan högstadiet bara på ren sisu, det har nog mer att göra med MTV, ZTV, Dn kultur och gratisläsning av Pop, Bibel och Darling på Norrköpings stadsbibliotek.
Jo, om Sandra har rätt kan jag lika gärna skaffa mittbena igen (en frisyr som verkligen inte fungerar om man har min hårtyp), handla alla mina kläder på JC, lyssna på Nordman fast jag inte tycker det är bra och umgås med människor som säger att jag inte borde umgås med Jörgen, eftersom han bara "umgås med dig för att spela data," när de själva umgås med mig för att ha nån att trycka ner så att de ska kunna må bättre själva.

De bystigas kandidat

Alltså det här är bara för mycket. Och naturligtvis är det Will.i.am som står bakom.

Norrköping

Jag var hemma i helgen, hos mina föräldrar.

Hur ska vi ha det?

Om en smart person tycker att någon är smart, tänker jag att det kanske ligger något i det; personen ifråga borde ju veta.

Om en ful människa säger att någon annan är ful, tänker jag, och säkert många andra också, "Ska du säga." Man ska ju som bekant inte kasta sten i glashus.

Men om en snygg människa säger att någon är snygg, kan man då lita på den personen? Jag tror inte det.

För vad vet snygga människor om fulhet, egentligen? Inte så mycket. Och kan den som inte vet så mycket om fulhet veta nåt om dess motsats, skönheten? Det har jag svårt att tro. Fulingar däremot, de känner igen fulhetens motsats varhelst den dyker upp, och dessutom är de alldeles för bittra för att vara generösa med komplimanger; ingen risk för inflation där inte.

Alltså: från och med nu ska jag bara ta till mig vad fula människor säger om mitt utseende, synd att jag känner så få fula bara.

Dem covers dem covers

Jag tror det började med att the Gourds gjorde en bluegrass-version av Gin and Juice. Sen gjorde Monster Lauryn Hill's Ex-Factor. Naturligtvis i skareggaepunkversion. Jag vet inte vem som hakade på därnäst, kanske Ladytron som gjorde Tweets Oops (oh my), men det är väl inte bara jag som upplevt en explosion av covers det senaste året, och främst då covers på r n b-låtar. Klaxons har gjort en Blackstreet-cover, The Gossip har gjort en Aaliyah-cover, Mont Mardié är bara en av flera som gjort en cover på Rihannas Umbrella, det har väl inte gått någon förbi. Sen har Maps gjort en cover på Stay another day också, det är iofs inte r n b, men nästan. Och nu har en 26-årig kanadensare gjort en Kanye West-cover (okej okej, hip hop och r n b är inte samma sak, men de har mer gemensamt än många andra genrer).

Videon får mig även att undra vad som är grejen med popvideor med sångare som går (mer eller mindre) rakt fram på stan. Det finns ju hur många som helst! Här kommer ett axplock:

Och slutligen en klassiker:

Det var inte så, det kommer inte att bli så

En av världens bästa (ja faktiskt) och iaf denna vecka även sorgligaste låtar. Jag vet inte hur länge den här videon har funnits, jag upptäckte den så sent som igår. Den känns som en variation på "hopp som tortyr"-temat. Väldigt banlieue chic, dessutom.

Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt

Big up eller vad man säger till Henrik Franklin.

Galna män och desperata hemmafruar

En gång i somras jobbade jag med en tjej som måste vara den första tjej jag nånsin träffat som varit både äldre (iofs bara ett år, men jag räknar tjejer födda 83 som äldre än mig) och omognare än jag. Nu är det förvisso svårt för mig att säga exakt vad det var som fick henne att framstå som omogen, det här är ju ett tag sen. Jag tror dock att hon hade en allmänt brudig framtoning, och en sak som iaf är säker är att hon konsekvent sa killkompis när hon pratade om sina vänner av manligt kön.

Jag tycker sånt är lite skrämmande, faktiskt. Jag har inte sett Boys don't cry (jag har hört sägas att den är rätt dålig), men blir inte huvudpersonen där mördad för att hon har lurat sina killkompisar att hon är en av dem?

Jag har börjat titta på Mad Men. Där finns snygga män, ännu snyggare kvinnor och snyggast av allt är kanske kostymerna (även om de på klassiskt amerikanskt manér har t-shirt under skjortorna). När serien skulle börja visas på Kanal 9 sa Per Lorentz, presschef på nämnda kanal: "Mad Men är rolig, den är mörk och den är politisk inkorrekt."
Rolig? Nja, men definitivt bra underhållning. Mörk? Ja! Politiskt inkorrekt? Jag citerar Donnie Donut: "Är det för att männen i serien röker cigarr, hunsar kvinnor och behandlar sekreterarna som mindre vetande? I så fall är väl Schindler’s List också politiskt inkorrekt eftersom den handlar om utrotning av judar." DN:s tv-bilaga verkar vara inne på ett liknande spår, enligt den handlar serien om "unga cyniska reklamkillar som bland annat gör allt för att folk ska fortsätta röka cigaretter, trots hälsoriskerna."

När jag ser Mad Men blir jag inte så lite beklämd, faktiskt. Och det är inte för att alla utom Peggy röker typ jämt. Nej, det är nåt helt annat - det finns ett avstånd mellan alla i serien. Ingen når fram till någon annan, alla människor är öar, i en negativ bemärkelse. Alla är ensamma, det finns inga band som förenar. Huvudpersonen Donald Draper skickar sin fru till en psykiatriker, sedan ringer han psykiatrikern varje gång hon varit där för att få reda på vad hon sagt.

Att de valt just tidigt 60-tal (jag tror det är just år 1960) antar jag har sina skäl: var det inte på 60-talet som allt hände? Och är det inte så att ingen av processerna som började då är avlsutad i nuläget? Det bevisar väl om inte annat tjejen jag jobbade med: män och kvinnor sågs som skilda storheter då, och så är det för väldigt många idag också.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger, men nån måtta får det vara. Det här blir den slutgiltiga versionen.

"och varje dag skriver vi fiktion"

Börja med att läsa det här. Fundera sen på vad jag (alltså inte du utan jag) har gemensamt med bloggaren ifråga.

Det gick nämligen upp för mig så sent som häromdan.

Vi vill båda två vara så väldigt många saker, helst på en och samma gång.

Året som gått: Sista inlägget (världsapromiss)

"Det tycker jag hon skulle tänkt på lite tidigare!"
När man kommer på sig själv med att citera Magnus Uggla i filmen G, om så bara i tanken, kan man vara ganska så säker på att botten är nådd.

Tihi tihi tihi

Värmlänningar alltså. Det är inte många det blir folk av. Rättshaverister däremot.

Året som gick: Krönikan

År 2007 började dåligt (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Emilies och Jens' gamla lägenhet i Västertorp/Hägerstensåsen) och slutade bra (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Oskar och Antonias lägenhet i Råcksta). Däremellan hände det ett och annat.

2007 var skjortans år. Rutiga skjortor med button down-krage är det nya Umbro by Kim Jones i min bekantskapskrets, rutiga skjortor över huvud taget är det nya Schmoove, och för min egen del har skjortan varit det nya t-shirt. Jag har köpt en rutig skjorta med button down-krage, och en utan. Båda på second hand, min vana trogen. Det är lika symptomatiskt som ironiskt att Göran Greider skrev en antimodedikt som handlar om hans skogshuggarskjortor just i år.

2007 var även läderskornas år: seglarskor, brogues, billiga Tods-kopior. Och mina Dr Martens-boots, dem skulle jag kunna skriva en kärleksförklaring till, även om de nästan fick mig att gå under i smärta i början, och gjorde så att jag upptäckte knölar på mina fötter jag inte känt till tidigare. I skorna stoppar man helst fötter klädda i färgglada strumpor, det ger pluspoäng. Det var även gummistövlarnas år, Tretorn lär ha sålt slut på sitt lager.

2007 var året då det inte var så kul att gå ut. Kanske för att jag tillbringade halva året i Reims, där det går vattentäta skott mellan konserterna på la Cartonnerie (Cocorosie! Will Oldham!) och klubbarna inne i stan. Kanske för att jag fick tinnitus. Kanske för att jag börjar bli gammal. Kanske för att jag vill ha dj:s som ger mig något nytt istället för mer eller mindre gamla hits. Jag kan faktiskt bara komma på tre riktigt bra klubbkvällar under 2007: James Murphy m.fl. i London, Houseklubben på Chinateatern och Noko Knockout. Alla tre gångerna spelades låtar jag till allra största delen inte kände igen. Trädgården på min födelsedag var också kul, dock mest eftersom jag blev full som en kastrull och någon annan betalade.

2007 var året då jag slutade titta på tv, utom Heroes då. När de släcker ner det analoga tv-nätet ska jag inte köpa en box, men kanske en sån där sladd så man kan se på tv i datorn. Annars finns ju torrents, skit att det ska ta sån tid att ladda ner Brideshead Revisited bara.


Önskelista inför 2008

• Flickvän
• Hushållsassistent
• Fred på jorden.
  
• Snö på vintern och sol på sommaren.
• Att Netto öppnar i Stockholm igen. Helst i närheten av min bostad.