Happy Hannukkah på er!

Gun och Ulf

Det är frestande att jämföra Gun-Britt Sundströms Maken och Ulf Lundells Jack. Båda författarna är födda på 40-talet, och båda böckerna kan väl klassas som generationsromaner: båda skildrar 20-nånting-åringar från arbetarfamiljer i Stockholm under 70-talet (kanske också under 60-talet i Sundströms fall, det är lite otydligt).
Men där upphör likheterna, eller? Det beror nog på hur man ser på saken.
För en annan sak de (lustigt nog) har gemensamt är (och det är nånting som känns väldigt 70-tal) är mängden partners som böckernas respektive huvudpersoner, Jack och Martina, har. I Martinas fall är det iofs bara två, Aron och Gustav, men eftersom hon till Gustavs (som alltså är den make titeln syftar på, fast de aldrig gifter sig) förtvivlan envisas med att försöka ha ihop det med båda två på samma gång blir det ändå komplicerat. Och väldigt 70-tal.
Jack/Ulf behöver jag väl egentligen inte orda om alls? Alla vet väl redan att han författat ett klassiskt bidrag till genren kvinnor-droger-dålig-hygien-och-allmän-oförmåga-att-styra-upp-sitt-liv-romaner.
Å andra sidan kan man inte anklaga Lundell för konstlat språk; en typisk mening ur Jack lyder: "Jag tog grammofonen som inte är min och bar den till min favoritstamp och erhöll femtio kronor." Sundström däremot, formulerar meningar som: "Att hålla på det bereder mig ingen svårighet, mer än så har jag aldrig varit i hormonernas våld." Pratade man så på 70-talet? Erland Josephson pratar ungefär så i Scener ur ett äktenskap, i skriftspråk ("Ditt könsorgan!"), men den kontrast som därmed uppnås gentemot Liv Ullmans just mer talspråkliga talspråk känns som en medvetet vald effekt. I Maken känns det däremot ofta konstruerat, och det gör även huvudpersonen, som analyserar och intellektualiserar sig själv sönder och samman på 547 sidor utan att bli mycket klokare. Lägg därtill att boken är alldeles för lång, samtidigt om viktiga händelser kan avhandlas på en och en halv sida, bara för att kunna lämna plats åt kanske sju redogörelser för hur Martina och Gustav åker till den senares sommarställe. Släpp sargen, Martina, vill jag ropa.

Året som gick: Pseudodebatterna

I år har debatten handlat om huruvida hip-hop gör män till kvinnomisshandlare, om det är rätt att vägra skaka hand med Carl Hamilton och exakt hur farligt det är med tillsatser i mat. Denna anrättning har toppats med ett litet SM i att ta avstånd från medelklassfamiljer som åker till Thailand i tre månader och vill att barnen ska beviljas ledighet från skolan. Man kan lika gärna engagera sig i fuckstep-debatten istället.

Stenmarks-ripoff

Kolla vad liten han i mitten är! Pytteliten! Vi vet inte hur hans namn ska uttalas, så vi kallar honom lilla gubben. (Det fanns iofs en mycket bättre bild i Dn idag, men den hittade jag inte på nätet.)

Året som gick: Videorna

5.

4.
(Avnjutes med fördel utan ljud)

3.

2.

1.

Bio

Jag har precis varit på Cinemateket och sett De Ofrivilliga. Jag vet inte om det säger mest om filmerna de visar där, Cinematekets specifika klientel eller min sinnesstämning (som i så fall varit den samma), men varje gång jag varit där har det känts som ett heteroparnormativitetens Mecka.

Hallå fixiepojkar tänk på vad ni gör. Hallå fixiepojkar tänk på hur ni kör.

Är det inte läge för Hanna Fahl att göra en cover på den här?

Men det händer ju ingenting!

Det har varit skralt med uppdateringarna här på sistone. Men sanningen är att ingenting händer just nu. Eller det är inte sant, men nästan.

• Jag håller på att bli kär i min klasskompis. Som naturligtvis redan har pojkvän.
• Bakhjulet på min cykel är skevt. Och nipplarna har ärgat fast så det går inte att rikta om det.
• Jag bakade kamut grande-brödet från Riddarbageriets Bröd häromdagen. Det står att brödet ska bli väldigt stort, så jag halverade satsen för att få plats med brödet i ugnen. Men det blev sjukt litet; jag är inte så lite besviken.
• Igår var jag på 00tals poesifestival. Den tyska slampoeten var bra, Jonas Hassen Khemiri var bra, Anna Järvinen var bra. Det enda som var dåligt var egentligen konferencieren och saxofonen. Och norskan som inledde var ganska ointressant, men det är sånt man får ta.

Jag återkommer med nåt intressantare när jag läst ut Maken.

Två synpunkter

1. USA:s dagar som självutnämnd världspolis är inte nödvändigtvis över.
2. Visst, han är svart (eller mulatt som man säger i Sverige). Men hans pappa, Barack Obama Sr, är född i Kenya; hans familj härstammar alltså inte från svarta slavar. Frågan är om Barack Obama II hade kunnat bli president i så fall.

Låt den rätte komma in

Jodå, den var ungefär så bra som jag trodde att den skulle vara, även om första scenen i trailern inte var med i filmen.

Anakronimser

I helgen var jag på 90-talsfest i Örebro, igår köpte jag en gubbig väst (tänk lerduveskytte på ett engelskt gods), i natt drömde jag om min morfar (som varit död i tolv år). Och idag, när jag satt och åt lunch i skolan läsandes Maken av Gun-Britt Sundström, dök det upp en kör som sjöng Bellmans Bort allt vad oro gör.
Det är tur att jag har en blogg, och ska titta på True Blood snart, annars hade jag nog inte vetat i vilken tid jag lever.

Det nygamla macho

I en av de mer träffande stripparna i This is Stockholm lägger Fashionraggaren ut texten om stark indisk mat för American Apparel-tjejen (klicka här för en genomgång av karaktärerna). Då säger tjejen att hon tycker det är töntigt att hajpa stark mat; det är tuffare med mild mat. Varpå killen säger: "Har du testat Korma Karishma? Sjuuuukt mild! Så jävla mild så det hajar du inte!"
Och tjejen säger: "Ehum... Ögonblicken när ni killar tar kliv uppåt i evolutionsstegen är lite av en hel genusvetenskap..."

De senaste 2,5 åren har jag antagligen gråtit mer än vad jag gjort tidigare i mitt liv, undantaget mina 2,5 första levnadsår. Det har iofs blivit betydligt bättre, men när jag läste ut Kärlek i kolerans tid på en buss från Örebro fick jag bita mig i fingret för att inte börja böla, den slutar så fint.

Att skriva det här känns som att kokettera med hur fiiin och känslig jag är. Egentligen skulle jag kanske lika gärna kunna skriva nåt om saker jag slagit sönder när jag blivit arg. Inte för att det har hänt, inte än iaf, men skillnaden är kanske helt försumbar; det här kanske är det nya Jan Guillou:



Som en politisk kommentator sa efter ett riksdagsval någon gång på 90-talet: "Det händer väldigt mycket, och det resulterar i ingenting alls." Det är iaf fullt möjligt att det är så; jag undrar vad American Apparel-tjejen skulle ha sagt.

Surdeg och the Wire

När jag var yngre fick jag höra att det måste vara nåt fel på mig, eftersom jag föredrog mjuka vetetortillas framför hårda majs-tacoskal. Jag blev även betraktad som helt okunnig gällande film, eftersom jag inte hade sätt Hajen (och det har jag fortfarande inte gjort).

Nuförtiden har jag två sorters surdeg i kylen, och tjatar om the Wire så ofta jag får tillfälle. Går det en rät linje från då till nu? Jag tror verkligen det.

(Förresten finns det en annan bloggpost om surdeg och the Wire här.)

Som man är klädd...

I lördags, när jag var ute i Norrköping, fick jag frågan om jag var miljöpartist. Det är lite att ta i, men jag har röstat på dem två gånger, vilket också blev mitt svar. Killen som ställde frågan sa att jag såg ut som en miljöpartist. Vid tillfället var jag iklädd:

• Rutig button down-skjorta från Ralph Lauren, köpt på Myrorna.
• Beige kofta från Marks & Spencer, köpt på Emmaus i Frankrike.
• Grågröna byxor från Dunderdon, köpta på Pingstkyrkans loppis i Lidköping.
• Brogues köpta på Myrorna.

På ett sätt förstår jag vad han menade, på ett sätt blev jag mer än lite ställd.

Idealkvinnan x3

Remake

En sak jag tänkt på en längre tid är vilka som skulle kunna spela i the A-team om man gjorde en nyversion. Nu ska det tydligen komma en nästa år, med Bruce Willis, Ice Cube och Woody Harrelson, men jag har trots det satt ihop ett eget gäng. Alltså: dessa fyra tycker jag ska spela i en ny version av den bästa serie som nånsin gjorts om att köra bilar genom stängsel (medurs från den vithårige mannen i mitten):
Hannibal - John Slattery (Roger Sterling i Mad Men)
Face - Jon Hamm (Donald Draper i samma serie)
Murdock - James Ransone (Ziggy Sobotka i, you guessed it, the Wire)
B.A. - Idris Elba (Stringer Bell, ni kanske kan gissa var han är med).

Vad tror ni? Själv tror jag det skulle bli succé.

iTunes ljuger inte

Det här är de tolv mest spelade låtarna i min iTunes, och att vissa av dem är med gör mig faktiskt lite konfunderad, men den här är alltså jag. (Jag vet inte hur man får artist före låttitel, därför blev det tvärt om här, om ni undrar.)


1. Can I Say? The Rice Twins

2. Det Snurrar I Min Skalle Familjen
(Boeoes Kaelstigen's Tri Tub Remix)

3. California Girls The Magnetic Fields

4. In Tyrannis 2006 Wassermann

5. Marble_House_(Booka_Shade_Remix) The Knife

6. Out on the piers (Justus Köhncke Remix) Marit Bergman

7. Flamingo (Trentemøller remix) Tomboy

8. Window Licker_(trentemoller_re-edit) Aphex_Twin

9. The happy monster Hug

10.Stuck on Repeat Little Boots

11.Enfants (Chants) Ricardo Villalobos

12.Rykketid Trentemøller

Hiphopare och andra sexister

Efter killar med invandrarbakgrund, hockeyspelare, brats och säkert ytterligare några löst definierade grupper till är det nu hiphoparnas tur att bli utpekade som misogyna i en City-krönika som ni säkert redan läst. En hel del andra bloggare har redan reagerat (någon sorts sammanfattning finns här) och kallat Annah Björk rasist, beskyllning som inte känns helt obefogad med tanke på att hon verkar resonera mörkhyad= gillar hiphop = hatar kvinnor.
Personligen undrar jag dock när någon ska se bortom diverse gruppbeteckningar och säga som det är: att väldigt många män har taskig kvinnosyn. Det finns redan en bok skriven i ämnet, men den verkar inte riktigt ha nått ut till massorna. Tills vidare får man väl hoppas på något mer nyanserade City-krönikor, till hugade krönikörer har jag därför två tips:
1. Det finns en låt som heter Fucked with a Knife. Det är inte hiphopare som gjort den.
2. Videon till Country House.

Kraftwerk Schwarze pumpe

Och frågan vi alla ställer oss är: Vad gör Mandrake och mannen med hillebarden där?