Dem covers dem covers

Jag tror det började med att the Gourds gjorde en bluegrass-version av Gin and Juice. Sen gjorde Monster Lauryn Hill's Ex-Factor. Naturligtvis i skareggaepunkversion. Jag vet inte vem som hakade på därnäst, kanske Ladytron som gjorde Tweets Oops (oh my), men det är väl inte bara jag som upplevt en explosion av covers det senaste året, och främst då covers på r n b-låtar. Klaxons har gjort en Blackstreet-cover, The Gossip har gjort en Aaliyah-cover, Mont Mardié är bara en av flera som gjort en cover på Rihannas Umbrella, det har väl inte gått någon förbi. Sen har Maps gjort en cover på Stay another day också, det är iofs inte r n b, men nästan. Och nu har en 26-årig kanadensare gjort en Kanye West-cover (okej okej, hip hop och r n b är inte samma sak, men de har mer gemensamt än många andra genrer).

Videon får mig även att undra vad som är grejen med popvideor med sångare som går (mer eller mindre) rakt fram på stan. Det finns ju hur många som helst! Här kommer ett axplock:

Och slutligen en klassiker:

Det var inte så, det kommer inte att bli så

En av världens bästa (ja faktiskt) och iaf denna vecka även sorgligaste låtar. Jag vet inte hur länge den här videon har funnits, jag upptäckte den så sent som igår. Den känns som en variation på "hopp som tortyr"-temat. Väldigt banlieue chic, dessutom.

Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt

Big up eller vad man säger till Henrik Franklin.

Galna män och desperata hemmafruar

En gång i somras jobbade jag med en tjej som måste vara den första tjej jag nånsin träffat som varit både äldre (iofs bara ett år, men jag räknar tjejer födda 83 som äldre än mig) och omognare än jag. Nu är det förvisso svårt för mig att säga exakt vad det var som fick henne att framstå som omogen, det här är ju ett tag sen. Jag tror dock att hon hade en allmänt brudig framtoning, och en sak som iaf är säker är att hon konsekvent sa killkompis när hon pratade om sina vänner av manligt kön.

Jag tycker sånt är lite skrämmande, faktiskt. Jag har inte sett Boys don't cry (jag har hört sägas att den är rätt dålig), men blir inte huvudpersonen där mördad för att hon har lurat sina killkompisar att hon är en av dem?

Jag har börjat titta på Mad Men. Där finns snygga män, ännu snyggare kvinnor och snyggast av allt är kanske kostymerna (även om de på klassiskt amerikanskt manér har t-shirt under skjortorna). När serien skulle börja visas på Kanal 9 sa Per Lorentz, presschef på nämnda kanal: "Mad Men är rolig, den är mörk och den är politisk inkorrekt."
Rolig? Nja, men definitivt bra underhållning. Mörk? Ja! Politiskt inkorrekt? Jag citerar Donnie Donut: "Är det för att männen i serien röker cigarr, hunsar kvinnor och behandlar sekreterarna som mindre vetande? I så fall är väl Schindler’s List också politiskt inkorrekt eftersom den handlar om utrotning av judar." DN:s tv-bilaga verkar vara inne på ett liknande spår, enligt den handlar serien om "unga cyniska reklamkillar som bland annat gör allt för att folk ska fortsätta röka cigaretter, trots hälsoriskerna."

När jag ser Mad Men blir jag inte så lite beklämd, faktiskt. Och det är inte för att alla utom Peggy röker typ jämt. Nej, det är nåt helt annat - det finns ett avstånd mellan alla i serien. Ingen når fram till någon annan, alla människor är öar, i en negativ bemärkelse. Alla är ensamma, det finns inga band som förenar. Huvudpersonen Donald Draper skickar sin fru till en psykiatriker, sedan ringer han psykiatrikern varje gång hon varit där för att få reda på vad hon sagt.

Att de valt just tidigt 60-tal (jag tror det är just år 1960) antar jag har sina skäl: var det inte på 60-talet som allt hände? Och är det inte så att ingen av processerna som började då är avlsutad i nuläget? Det bevisar väl om inte annat tjejen jag jobbade med: män och kvinnor sågs som skilda storheter då, och så är det för väldigt många idag också.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger, men nån måtta får det vara. Det här blir den slutgiltiga versionen.

"och varje dag skriver vi fiktion"

Börja med att läsa det här. Fundera sen på vad jag (alltså inte du utan jag) har gemensamt med bloggaren ifråga.

Det gick nämligen upp för mig så sent som häromdan.

Vi vill båda två vara så väldigt många saker, helst på en och samma gång.

Året som gått: Sista inlägget (världsapromiss)

"Det tycker jag hon skulle tänkt på lite tidigare!"
När man kommer på sig själv med att citera Magnus Uggla i filmen G, om så bara i tanken, kan man vara ganska så säker på att botten är nådd.

Tihi tihi tihi

Värmlänningar alltså. Det är inte många det blir folk av. Rättshaverister däremot.

Året som gick: Krönikan

År 2007 började dåligt (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Emilies och Jens' gamla lägenhet i Västertorp/Hägerstensåsen) och slutade bra (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Oskar och Antonias lägenhet i Råcksta). Däremellan hände det ett och annat.

2007 var skjortans år. Rutiga skjortor med button down-krage är det nya Umbro by Kim Jones i min bekantskapskrets, rutiga skjortor över huvud taget är det nya Schmoove, och för min egen del har skjortan varit det nya t-shirt. Jag har köpt en rutig skjorta med button down-krage, och en utan. Båda på second hand, min vana trogen. Det är lika symptomatiskt som ironiskt att Göran Greider skrev en antimodedikt som handlar om hans skogshuggarskjortor just i år.

2007 var även läderskornas år: seglarskor, brogues, billiga Tods-kopior. Och mina Dr Martens-boots, dem skulle jag kunna skriva en kärleksförklaring till, även om de nästan fick mig att gå under i smärta i början, och gjorde så att jag upptäckte knölar på mina fötter jag inte känt till tidigare. I skorna stoppar man helst fötter klädda i färgglada strumpor, det ger pluspoäng. Det var även gummistövlarnas år, Tretorn lär ha sålt slut på sitt lager.

2007 var året då det inte var så kul att gå ut. Kanske för att jag tillbringade halva året i Reims, där det går vattentäta skott mellan konserterna på la Cartonnerie (Cocorosie! Will Oldham!) och klubbarna inne i stan. Kanske för att jag fick tinnitus. Kanske för att jag börjar bli gammal. Kanske för att jag vill ha dj:s som ger mig något nytt istället för mer eller mindre gamla hits. Jag kan faktiskt bara komma på tre riktigt bra klubbkvällar under 2007: James Murphy m.fl. i London, Houseklubben på Chinateatern och Noko Knockout. Alla tre gångerna spelades låtar jag till allra största delen inte kände igen. Trädgården på min födelsedag var också kul, dock mest eftersom jag blev full som en kastrull och någon annan betalade.

2007 var året då jag slutade titta på tv, utom Heroes då. När de släcker ner det analoga tv-nätet ska jag inte köpa en box, men kanske en sån där sladd så man kan se på tv i datorn. Annars finns ju torrents, skit att det ska ta sån tid att ladda ner Brideshead Revisited bara.


Önskelista inför 2008

• Flickvän
• Hushållsassistent
• Fred på jorden.
  
• Snö på vintern och sol på sommaren.
• Att Netto öppnar i Stockholm igen. Helst i närheten av min bostad.
  

Året som gått: Den totala jävla listan

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Började oroa mig för min hälsa (bröstsmärtor, tinnitus, tandproblem).

2. Vilka länder besökte du?
Frankrike, England, Nederländerna.

3. Vad var din största framgång under året?
Det har inte varit framgångarnas år. Så jag vet inte. 2007 var nog varit mitt mest välklädda år hittills.
Jag kör på den.

4. Största misstaget?
Att jag åkte till Leicester och gick till den där jävla klubben Shag där jag ådrog mig tinnitus.
Jag var onormal så det räckte och blev över redan innan.

5. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Se fråga 1.

6. Bästa köpet?
Ett gäng skjortor och ett par boots.

7. Vad spenderade du mest pengar på?
En MacBook

8. Gjorde någonting dig riktigt glad?
8 uppskattande kommentarer från okända människor på min blogg

9. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Vad som helst med Jamie T eller Jens Lekman.
Depeche Mode - The Sinner in me (Ricardo Villalobos remix)
Yelle - Je veux te voir och À cause des garçons (TEPR remix)

10. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

11. Vad önskar du att du gjort mer?
Hängt med folk.

12. Vad önskar du att du gjort mindre?
Okynnessurfat.

13. Hur tillbringade du julen?
Som vanligt.

14. Blev du kär i år?
Nja, nästan.

15. Hur många one night stands?
Inga, varken utomlands eller på Lidingö

16. Favoritprogram på TV?
Heroes.

17. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej

18. Bästa boken du läste i år?
Un barrage contre le Pacifique, La possibilité d'une île

19. Största musikaliska upptäckten?
Polsk techno, Devin the Dude, Lil Wayne, Pantha du Prince.

20. Årets bästa film?
Das Leben der Anderen.

21. Vad gjorde du på din födelsedag?
Knöt en fluga och blev galet full.

22. Hur skulle du beskriva din stil under året?
Skjortor i diverse längder och kulörer.

23. Vad fick dig att må bra?
Bekräftelse, som vanligt.

24. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Sarkozy vs Royal, och klimathotet.

25. Vem saknade du?
Alla, när jag var i Frankrike.

26. De bästa nya människorna du träffade?
Anne, Gabor och Cornelia.

27. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Det är väldigt lätt att projicera, och därmed tro att andra känner som man själv gör.
Detta gäller vare sig man känner mycket eller lite.

Året som gått: Yelle

Sista natten i Frankrike drömde jag om Yelle (asså det var ingen s.k. "våt dröm"). "Hipsterpoäng," sa Cornelia, och länge var jag benägen att hålla med. Men så hittade jag detta: Yelle (snyggare här än i drömmen, faktiskt) tillsammans med skoj-hiphop-mupparna Fatal Bazooka (ni som bara vill se och höra Yelle kan spola fram fyra minuter).

Jag vet inte vad jag ska tycka, men videon sammanfattar min tid i Frankrike ganska bra: Yelle, franska chavs och konstiga skämt på bokstäverna FBI. Och när vi ändå är inne på kombinationen Yelle och folklighet - här är hon tillsammans med en av deltagarna i nån sorts franskt idol:

Jag vet inte om det här är ett tecken på att min favorit-bretonska fått hits och blivit folklig; det kan ju även vara så att Star Academy-deltagaren ifråga är en tuff tjej som fått chansen att sjunga med en annan tuff tjej. Vad vet jag, jag har ingen koll på vad som är stort i Frankrike just nu, mest för att jag inte orkar bry mig. Ni såg väl förresten att det var dansarna från videon till TEPR-remixen? Och även en bit av denna remix om jag inte hörde helt fel. Remixen ska jag inte tjata mer om nu, så jag ger er videon till originalmixen istället.

Året som gått: Youtube (musik)

God jul på er allihop, och gott nytt år. Min julklapp till er är årets fem bästa musikvideor, de flesta har figurerat här förut:

5. Bat for Lashes - What's a girl to do?


4. Maskinen - Alla som inte dansar


3. Familjen - Det snurrar i min skalle


2. Kanye West - Can't tell me nothin' (w/ Zach Galifianakis)


1. Yelle - À cause des garçons (TEPR remix)


Och om julstämningen inte infunnit sig än kan ni ju alltid titta på det här:

Året som gått: Facebook Facebook Facebook

Jag tror inte jag behöver skriva nåt, jag råder er bara att kolla här.

Året som gått: Årets ögonblick

Det här har varit året då allt som har kunnat beröra också har berört, och det här kan mycket väl vara årets finaste ögonblick. Fast det handlar om Mando Diao.

Året som gått: Dexter och Heroes

Årets två bästa tv-serier har mycket gemensamt. Båda handlar om adoptivbarn, vars adoptivfäder försöker skydda dem från deras förflutna, utan att lyckas särskilt bra. I båda serierna förekommer även människor som verkar sitta inne på all information om huvudpersonerna; mer än huvudpersonerna själva. Och båda serierna har bra skådisar (det är nog en förutsättning), främst Michael C Hall och Hayden Panettiere.
Men främst handlar båda serierna om att inte vara normal, och om att vilja vara det, eller åtminstone försöka låtsas vara det. Eller om att skita i normaliteten och istället bejaka det extravaganta i det onormala, vare sig det handlar om att tömma prostituerade på blod eller öppna folks huvuden (bokstavligt talat) för att sno deras superkrafter.
Att inte vara normal är att vara ensam; man kan inte gå till en terapeut och säga "Jag är psykopat och seriemördare", även om Dexter ju på sätt och vis gör just det. Ensamheten är ett genomgående tema även i Heroes - notera hur lättade huvudpersonerna blir varenda gång de träffar någon som också är "speciell" (=onormal). Om man är helt normal tycker man säkert att de här serierna suger, men vem är helt normal? Inte jag iaf.

Förresten hoppas jag att Peter Birro följt båda serierna, och att han lärt sig något som bör vara A och O för alla som jobbar med fiktion över huvud taget: man ska låta karaktärerna stå i centrum. Heroes ballar aldrig ur i specialeffekter, Dexter handlar mer om försök att vara normal än om Black and Decker-våld, men Upp till kamp kändes bitvis som en historia om Viktiga, Omvälvande Händelser i skuggan av fyra människoöden, när det borde ha varit tvärt om.

Året som gått: Fem citat

• "Tänker du att han är allt som du inte är?" (Men det är klart att han är.)

• "Jag tycker inte det är okej med killar som gråter." (Säger Veronique efter att jag erkänt att jag grät när jag såg Brokeback Mountain. Ska du inte säga att jag är ful också när du ändå håller på?)
• "När Olle såg en straffläggning på tv en gång sa han: 'Haha, han slängde sig åt fel håll!'" (Ja, jag har säkert sagt det, när jag var tolv eller nåt sånt.)
• "Feist, Ricardo Villalobos och Dizzee Razcal." (Cornelia förvånas av vad jag har i min itunes. Men är det inte något av en standardblandning?)
• "Det är självkart när det gäller mig." (Jaha, ingenting är självklart när det gäller mig.)
  

OBS OBS OBS!
Det här är inte en lista över årets dummaste citat; det är en uppräkning av fem citat som sammanfattar år 2007, inget annat. För tydlighetens skull borde jag kanske utveckla och förklara, men det här är ingen jävla c-uppsats - i likhet med Frej känner jag inte att jag behöver förklara min konst.

Keffaste!

Vad är det med Nöjesguiden egentligen? Deras lista på årets skivor och filmer känns nästan som skämt. Men själv är ju bäste dräng, så här kommer mina listor.

Årets skivor
10. Bat for Lashes Fur and Gold
Inte Feist, men ändå.
9. Patrick Wolf The Magic Position
Årets mest gay omslag. Världens bästa vampyr representerar mitt kvinnoideal ganska bra.
8. Teki Latex Party de Plaisir
"[H]an [som] ser ut som carl-jan grankvists revolterande son" (alt. den vite Cee-Lo) blandar hip hop (eller rap som de säger i la France) med plastig 80-tals-pop och ger oss det där Frankrike som vi vill ha.
7.Yelle Pop-Up
Frankrikes svar på Annie, Le Tigre och Robyn gjorde ett album som faktiskt levde upp till de förväntningar Je veux te voir gav upphov till.
6. Arcade Fire Neon Bible
En vanligt förekommande åsikt verkar vara att den här skivan skulle vara bättre än Funeral. Det håller jag inte med om, men det beror kanske mest på att jag förknippar Funeral med andra veckan i maj förra året: jag kom tillbaka till Stockholm efter en helg i Göteborg, ni-vet-vem gjorde slut, jag skulle skriva en hemtenta i engelska på en bok om en familj där mamman får cancer och pappan börjar supa. Och så lyssnade jag på Neighbourhood #1 (Tunnels). Inte så smart, kanske, men det närmaste mitt liv någonsin kommit en film. Iaf är den här skivan inte lika bra, men den har definitivt sin plats på listan.
5. Feist The Reminder
Världens bästa f d Lacoste-modell.
4. The Royal We The Royal We
Bra falsksång kommer alltid att vara bäst.
3. Devin the Dude Waitin' to inhale
2007 var året då jag återupptäckte hiphoppen. Och det är främst Devins förtjänst.
2. Jamie T Panic Prevention
Årets anglofila.
1. Jens Lekman Night falls over Kortedala
För oss som tänker på svengelska och vill att livet ska vara som The Office Christmas Special.

Årets låtar
10. Arcade Fire Black Mirror
9. Klaxons Not over yet (Brodinski Remix)
8. M.I.A. Jimmy
7. Lil Mama Lip Gloss
Årets guilty pleasure.
6. Yelle À cause des garçons (TEPR remix)
5. Jamie T Salvador
Egentligen hade vilken låt som helst från Panic Prevention platsat på listan, men den här har nog betytt mest för mig.
4. Devin the Dude feat. Lil Wayne & Bun B Lil Girl Gone
Minns ni debatten om hårdrock kontra hiphop? Hiphoppen vann på balladerna, och här har ni ett exempel på varför.
3. The Royal We Wicked Game
Årets cover.
2. Jens Lekman I'm leaving you because I don't love you
Jens Lekman samplar Tough Alliance och förenar det bästa av två göteborgska världar; det är precis lika bra i praktiken som i teorin.
1. Justice vs Simian We are your friends (Scottie B, King Tut & Samir remix)
En av världens bästa låtar får nytt liv. Och känns därmed inte det minsta uttjatad.

Årets filmer (jag har bara sett fyra som kommit i år, och som känns värda att omnämna här)
4. Ett öga rött
En ofilmbar roman filmas av Tre Vänner och alla kritiker slipar sina knivar. Men ut kommer en hybrid av boken ifråga, This is England och Bert. Det funkade betydligt bättre än jag hade förväntat mig, men så berörs jag ju också av allt som kan beröra (jag grät när jag såg Everything is Illuminated, och den tyckte jag inte ens var särskilt bra).
3. The Simpsons
2. This is England
Den här filmen har väldigt mycket, inte minst snygga rockar. Och det är ju alltid trevligt.
1. Das Leben der Anderen
Den här var med på Nöjesguidens lista förra året. Men jag såg den i år, och jag tror det var i år den gick i Sverige, så jag tar med den här. Den här filmen har allt.

Och tälten måste vara genomskinliga

Apropå västvärldens cynism (se föregående inlägg):

How Can We Raise Awareness In Darfur Of How Much We're Doing For Them?

In your face, högerliberaler!

Hej alla barn, idag ska vi raljera med DN:s ledarredaktion, det blir väl kul?

Hanne Kjöller (längst till höger på bilden ovan) ondgör sig i dagens DN över Peking Express som går på femman. Hennes harang förtjänar att citeras i sin (kvasi-)helhet:

I Kanal 5:s dokusåpa "Peking Express" ska välbeställda skandinavier ta sig från Ryssland, via Mongoliet till Kina. Och det ska ske utan pengar. Egna pengar, ska man kanske säga, eftersom det ju faktiskt inte går att äta mat eller åka bil utan att någon betalar.

För att vi ska roas, och för att deltagarna ska ha en chans att vinna en halv miljon kronor, får mongolerna, som har en bruttonationalinkomst på ungefär en trettiondel av vår, helt enkelt bjuda till. Det gäller både privatpersoner och politiska företrädare. De linne- och minikjol- klädda skandinaviskorna uppsöker ett spartanskt inrett "kommunkontor" för att inför påslagna filmkameror be guvernören - och därigenom den mongoliska befolkningen - att ordna bil, bensin och chaufför åt dem. Vilket de också får.

Så går det till när det arroganta väst, rikt på allt utom inlevelseförmåga och anständighet, gör underhållning av andra kulturers gästfrihet och knappa resurser.


Hanne, Hanne, Hanne...

Var ska vi börja nånstans?

Du kan ha missat det, men allt som visas på tv är inte sant. Det allra mesta är faktiskt inte sant. Allvarligt talat: när var senast någon såg något som var helt sant på tv?
Har du hört talas om Michael Moore, Hanne? Han gör filmer som inte är helt sanna, fastän de kallas dokumentärer, fråga din kollega Peter om du inte tror mig. Sascha Baron Cohen gör något liknande, även om hans alster inte kallas dokumentärer. Sen finns det en kvinna som heter Evin Rubar. Hon gjorde en dokumentär som heter Könskriget. Har du sett den, Hanne? Tror du att allt i den är sant?

För inte så otroligt länge sedan fanns det ett program på tv4 som hette Fångarna på fortet. Såg du någonsin det, Hanne? Det var en tävling som byggde på stress, skulle man kunna säga. Eller det var iaf vad tittarna skulle tro. Sedan avslöjade en kvällstidning att det egentligen inte förekom någon stress, deltagarna låtsades bara stressa när kamerorna var påslagna. Har du hört talas om redigering, Hanne? Den allra enklaste formen av redigering är att stänga av och slå på kameran vid olika tillfällen.

Ärligt talat, tror Hanne Kjöller att mongolerna får stå för kostnaderna? Tror hon att "[d]e linne- och minikjol- klädda skandinaviskorna" inte är stylade för att framstå som kvintessensen av allt det som vi i västerlandet tror att de i österlandet ser som den västerländska livsstilens avarter. Tror hon att alla mongoliska "guvernörer" huserar i "ett spartanskt inrett 'kommunkontor'"? Skulle inte produktionsteamet gömma eventuella PowerBooks på guvernörens skrivbord innan kamerorna slogs på?

Är Hanne Kjöller så dum? Det tror jag egentligen inte. Tror hon att läsarna är så dumma? Det tror jag egentligen inte heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Vill hon säga att det är osmaklig underhållning även om det är fejk? Kanske, men borde hon inte skriva det i så fall?

Har du sett en wrestlingmatch nån gång, Hanne? Ska jag avlöja en sak för dig? Det är bara fejk.

Året som gått: Justice

Om ni har tillbringat det senaste året under en sten eller i en skokartong på botten av en sjö kan ni ha missat att det finns ett franskt band som heter Justice [jyst-iss], och som helt på egen hand håller säkert fem mp3-bloggar igång bara genom alla remixer som diverse remix-gäng (typ Tittsworth, Them Jeans, Simian Mobile Disco, Diplo, Eli, Yuksek, Brodinski mfl mfl) envisas med att göra på deras låtar. Inget fel i detta, naturligtvis, att folk vill ha ett nytt Daft Punk är väl inte konstigare än att folk vill ha ett nytt U2 eller ett nytt, lite yngre och fräschare Iron Maiden, och jag tycker själv att Never be alone/We are your friends är en grymt bra låt. Något uttjatad dock, vid det här laget, jag har haft den på en cd min kompis gjorde till mig sedan årsskiftet 2005/06.
Vad som däremot är riktigt intressant är att jag här, i Stockholm, nästan ser ner lite på folk som gillar Justice, exempelvis DJ:s som spelar deras låtar ute. Det är inte det att det är dåligt, det är bara inte så bra. I Reims var det däremot en helt annan femma. Där hajpade jag upp Justice ganska så rejält i mitt huvud, för det var inte den typ av musik som intresserade någon annan av utbytesstudenterna. Förutom någon av spanjorerna kanske, men de hade DAMP allihop. Ute hördes Justice aldrig, och inte hemma hos någon heller.

Stenmark säger det alltid bäst