Den lilla ondskan

Hej världens bästa olle!

Tack så för hjälpen!
Det är okej att läsa om du vill, helst inte fråga tre, jag känner skam (som många andra svenskar)...
Hör av dig om det är några problem

Kram Bettan

Det var ju ett tag sen jag skrev nåt om mitt eget liv här. Sanningen är naturligtvis att det var länge sen det hände nåt, av intresse. Den senaste veckan har jag dessutom varit helt uppslukad av en hemtenta i vetenskapsteori och dito metod. Roligare saker finns ju.

19.24.30 Jenna - skall koka ägg: går det framåt?
19.25.31 Olle: det har gått framåt idag iaf, nu ahr jag ett svar på fråga 1 som en sjuåring skulle vara stolt över
19.26.02 Jenna - skall koka ägg: samma här, inte alls nöjd, men det är någonting skrivit i alla fall
19.26.26 Jenna - skall koka ägg: håller på att rätta mitt förskräckliga språk nu
19.26.45 Olle: det får jag se om jag får gjort
19.27.04 Jenna - skall koka ägg: allright
19.27.14 Jenna - skall koka ägg: jesper verkar inte vara klar heller
19.27.23 Jenna - skall koka ägg: skall lämna hans tenta, men ej fått den än
19.27.35 Olle: okej, och bettan ringde mig precis
19.27.49 Jenna - skall koka ägg: har hon också problem?
19.28.00 Olle: alla har problem
19.28.17 Jenna - skall koka ägg: varför denna tenta??
19.28.36 Jenna - skall koka ägg: kunde han bara inte examinerat oss genom seminarieuppgifter
19.28.45 Olle: som straff för våra synder
19.28.53 Jenna - skall koka ägg: haha, ja det måste vara det
19.30.04 Olle: yonhok är hämndens ängel
19.30.09 Olle: yonhyok
19.30.15 Olle: menar jag
19.30.42 Jenna - skall koka ägg: tycker han hämnades redan på demos
19.30.47 Jenna - skall koka ägg: får vara nock nu
19.31.16 Olle: det var en annan yonhyok, har är som james bond- det kommer en ny då och då
19.33.09 Jenna - skall koka ägg: och varje ny årskurs är den stygge skurken med sylvass hatt
19.34.00 Olle: vi får hoppas han inte ligger med studenter bara
19.34.42 Jenna - skall koka ägg: jag hoppas han ligger med typen som sa att vi var osociala
19.43.35 Olle: där får de båda som straff för sina synder

Inga kommentarer

Back in the days

Så här såg jag ut när jag gick i trean på gymnasiet och inte hade skägg. Kati kom visst med på ett hörn också.

Lite oväntat kanske

Jag är inte överdrivet förtjust i svensk film, av den lilla andel jag sett har det varit ganska mycket som fått mig att skämmas ögonen ur mig. Det är just därför jag skriver det här. Jag var inte vidare sugen på att se Ett öga rött, egentligen, men så var jag i Norrköping och ringde Ida för att kolla om vi skulle hitta på nåt. Och så gick det som det gick: vi gick och såg den, vi satt bredvid några fjortisbrudar som sa att de bara såg svenska filmer eftersom de inte orkade läsa textremsor. Men filmen var bra, betydligt bättre än jag hade förväntat mig, framför allt med tanke på att trailern och affischen ser ut att vara några Erasmusstudenters verk. Inte helt fri från klyschor på något sätt, men ändå med oväntat få sådana. Istället hamnade den nånstans mellan Bert - den siste oskulden, This is England och romanen som den baseras på. Inte illa alls, gå och se eller torrenta ner.

Mathets

Om nån där ute har en dålig dag kanske det här kan liva upp:

Det var bättre förr del 1: Vi <3 white trash

Fatta att Black Eyed Peas lät göra den här videon, långt innan de döpte en skiva till en dålig Göteborgsvits.

Black Eyed Peas Videos | Movie Clips | Washington DC vacation rentals

Black Eyed Peas - B.E.P. Empire

Voilà l'Angleterre

I onsdags var jag och såg This is England. Frågan är om jag någonsin sett en film med så många klyschor i (bara en sån sak som att det var mer Yann Tiersen än punk och gammal reggae på soundtracket, eller alla "vi lajar bara runt, men vi är jävligt snygga när vi gör det"-scener); klyschor som ändå användes på ett kreativt sätt (de är ju jävligt snygga, alla utom nazi-bikern och gubben med glasögon, jag återkommer till honom). Jag önskar att jag också haft skinhead-polare när jag gick på högstadiet, det första skinhead-gänget i filmen framstår som världens finaste människor (samtidigt som Shane Meadows har smugit in en brasklapp om den hierarki som finns i alla gäng). Dessutom befäster filmen ytterligare min uppfattning att åren 1978-83 var de mest välklädda i mänsklighetens historia (kolla bara skolgårdsscenen i inledningen). Förutom gubben med glasögon då, jag förstår fortfarande inte varför han var med.

Bäst sen sist

Den här videon är det roligaste jag sett sedan den där alternativa Kanye West-videon med Will Oldham (just det, det var inte den officiella, som jag trodde). Mycket nöje!

Yelle - A cause des garcons (Tepr remix).

Fem ha av fem möjliga

Idag såg jag kanske det roligaste någonsin: tre snubbar, varav en var en typisk tribal- och rohypnolnisse i munktröja och dokusåpamössa och de andra två såg ut som medelålders kriminella jugoslaver (därmed inte sagt att de verkligen var det), såg Janne "de utsattas språkrör" Josefsson på Plattan och gick fram, tog i hand, och berömde honom för hans arbete.

It's a wedding, stupid

Jag har tidigare träffat världen elakaste människa och världens största besserwisser. Lördagen den 18:e augusti var det dags för mig att träffa världens nöjdaste människa, Christian "den hårige mannen" Svahn. Varför han var så nöjd tror jag framgår av bilden, 18 augusti var nämligen dagen då han gifte sig med Elisabeth, född Lennartsson. De unga tu kommer nu att leva lyckliga i alla sina dagar, för annars slutar jag, och säkert många med mig, att tro på världen, människan, kärleken och i de fall det är relevant även på gud.

Så hur var bröllopet och de därpå följande festligheterna då? Jo, spedoinkel är väl ett passande ord, även om hela grejen är lite svår för mig att greppa: någonstans vid besvarade känslor tappar jag all förmåga att förstå vad det egentligen handlar om, framför allt när vissa närvarande började prata om att äktenskapet handlar om att släppa in gud, utan honom kan man enligt dem inte älska någon. Det håller jag inte med om.

Alla tjejer på bröllopet var snygga, frireligösa och hade pojkvän. Jag kände inte att jag ahde nåt att komma med. Dessutom hade jag fått för mig i sista stund att man inte får ha jeans på bröllop, så jag hetsköpte ett par mörka dockers-byxor på Myororna. De var lite korta, jag tänkte 60-talskorta men de visade sig vara snäppet kortare än så, jag kompenserade genom att inte ha strumpor för att unvika trikolorben (röda strumpor, vita ben, mörka byxor), men kände mig naturligtvis rätt dum iaf, även om bruden (alltså inte min) tyckte det var snyggt. Å andra sidan var jag inte den enda som borde skämmas, vissa hade jeans och inte ens kavaj, det tycker jag var lite slappt.

Och för er som undrar: jag grät faktiskt inte under vigseln, det var inte så långt ifrån, men det hände inte.

Jaså?!

Emo
[x ] Du gråter ofta
[x ] Du klär dig i hoodies ofta (på sommaren iaf)
[x ] Folk förstår sig inte på dig
[ ] Du skriver låtar/dikter
[ ] Du har färgat ditt hår svart
[x] Du klipper ditt egna hår ibland
[x] Du känner dig väldigt ensam ibland
Total: 5 av 7

Nörd
[x] Du har glasögon
[x] Du har bra betyg (eller jag hade på gymnasiet iaf)
[ ] Du använder inhalator
[ ] Du har pennor i fickorna
[x] Du sitter ofta vid datorn (eller alltså inte nörd-ofta)
[x] Du är blyg inför motsatta könet (eller?)
[ ] Du spelar playstation
Total: 4 av 7

Indie
[ ] Du följer inte modet (jag försöker)
[ ] The Libertines är något av dina favoritband
[ ] Du gillar Starbucks
[x] Sticker du ut från alla dina vänner? (Den vars bekantskapskrets är en homogen massa räcker upp en hand)
[ ] Äger du en lila hoodie?
[ ] Skiter du i vad folk tycker om dig?
[ ] Har du på dig kläder som man inte kan köpa där du bor?
Totalt : 1 av 7

Mycket mer emo än indie alltså, lite oväntat kanske.

Att växa upp

Man föds, man går upp i vikt, växer så det knakar och blir så bekräftad av mamma, pappa, mor- och farföräldrar och eventuella mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Allt man gör är intressant, man är nästan alltid duktig. Men sedan händer något. Man börjar interagera med andra människor (var det inte Rousseau som såg dansen som första steget mot den mänskliga rasens förfall; med risk för att jag missförstått?). Man inser inte bara att det finns andra som gör saker bättre, utan att man själv gör samma saker ganska dåligt. Och så slutar man tro på sig själv. Jag tror det brukar inträffa lagom tills man börjar lågstadiet; det är ju ofta då som sociala aktiviteter som fotboll och scouterna tar sin början, aktviteter där man på allvar måste konfrontera andra människor.
Från denna punkt försöker man sedan arbeta sig upp igen. Jag tror det är vad det innebär att växa upp: att börja tro på sig själv igen.

På med finkläderna och ut och fin-gå

Nästa vecka kommer, om ni skulle ha missat det, Sartorialist-mannen till Stockholm. Dessvärre ligger min nyinköpta Ralph Lauren-skjorta i tvätten, och jag har inte tvätt-tid förrän nästa torsdag. Jag får nog ta och gömma mig nånstans, eller ge mig ut på stadens gator och torg jag med, lekandes hitta bajsnödiga människor som vill hamna på bild men gått helt fel (dvs nånstans där Sartorialist-mannen aldrig kommer att sätta sin fot) och inte kommer att få sina 15 minuter-leken.

Emo-blogg (eller nåt)

Jag hade länge en idé om att idealkvinnan skulle vara hälften eritreanska och hälften judinna, typ mulattjejejen i Coconut Twins:

Okej, okej, kanske en tjej som ser ut som hon, men i andra kläder, och som pluggar på Konstfack, eller Mejan. Men det där tillhör numera det förflutna, för nu har jag ett nytt kvinnoideal, jag har nämligen, antagligen sist av alla i min bekantskapskrets som kan tänka sig att läsa den, läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag citerar:

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hoppas att du kan tycka om mig fast att
du vet hur det är. Jag tycker om dig. Väldigt mycket.
Du ligger här i soffan och snarkar nu. Snälla. Var inte
rädd för mig. (...) Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ensam.
Mer ensam än vad du kan tänka tror jag. Eller du kanske kan.

För mig framstår det här som utopin, idealet: någon som är så svag och samtidigt tillräckligt stark för att knäcka nackar och slita av huvuden. Problemet är att jag inte kan komma på en enda tjej som påminner om en vampyr; alver kommer jag på några stycken, och den mest uppenbara är ju Joanna Newsom, men vampyrer, där står det still. Å andra sidan ligger väl androgynitet i vampyrens natur, och jag kan mycket väl tänka mig att Patrick Wolf föddes för 200 år sedan och aldrig går ut i dagsljus. Notera att den här videon är inspelad i studio, och ingen av er tror väl för ett ögonblick att han inte skulle kunna döda alla statister på tre sekunder.

Själva boken då? Jo, den var naturligtvis bra, men kändes nästan mer som ett filmmanus än en roman. Inget fel i det, men lite märkligt kanske, som om författaren inte läst skönlitteratur, men ändå lyckats åstadkomma något på det området. Den ska ju filmas, har jag läst nånstans, och mer svårfilmade romaner har ju hamnat på vita duken, om än med blandat resultat.

Jag har inget liv, men det finns ju youtube

Inbred chic

Nya Kanye West-videon, Can't tell me nothing, gjord av kanadensiske komikern Zach Galfianakis. Och ja, det är Will Oldham som dyker upp på flera ställen. Och nej, som jag förstått det är det här den officiella videon, inte nån plojversion.

Mamma?!

Jag hittade den här bilden på the Sartorialist. Jag tycker kläderna ser ut som min mamma skulle ha kunnat ha på sig dem när jag var liten. Förutsatt att pappa köpt t-shirten till henne utomlands, och minus flip-flopsen då; min mamma skulle snarare haft träskor.

Allt är bara jag, jag, jag

I senaste numret av Nöjesguiden (om ni inte känner till Nöjesguiden är ni inte mina vänner, faktiskt; sen behöver ni inte läsa den), som börjar bli ganska gammalt nu, finns en artkel där de intervjuar en psykiatriker om valda stycken ur tre bloggar. Och jag känner igen mig i alla tre texterna! Jag vet inte om detta ska tolkas som att jag är Elin Alvemark, Erik Goesta Rosén och Åskar Brickman, eller att de är jag, helt enkelt. Det kan även vara ett tecken på att bloggare, iaf i Stockholm, är ganska lika varandra, och bloggar för att ventilera precis samma typ av tankar kring, ja, ångest och populärkultur. Jag ska inte tråka ut er med en massa citat ur texten (om ni inte har tidningen liggande på toaletten kan ni läsa artikeln här), utan nöjer mig med ett, som sammanfattar väldigt mycket av min Reimsvistelse (och det här är förhoppningsvis sista gången ni behöver läsa nåt om den): "När man är på botten står man över det mesta." Word, säger jag, framför allt pizzor med crème fraiche på och salsacovers på Franz Ferdinand-låtar.

En halvdan dag

Jag laddade ner ett gäng the Knife-remixer. Jag sprang runt mellan bankerna och överförde pengar, tyckte jag såg Said men var inte säker. Jag sprang en runda i Hagaparken. Jag ringde lite folk, men alla var upptagna, eller så svarade de inte. Så jag gick en långpromenad.
Det är lätt attt hajpa juli resten av året, men folk har en tendens att vara bortresta denna månad. Och vi fattiga satar måste ju rycka in som semestervikarier, så vi blir kvar i stan. Till råga på allt jobbar jag ju kväll i hemtjänsten, så jag går om de flesta. Vissa dagar känns knappt Six feet under lockande, det gjorde det ju så sent som i söndags.

Jag orkar inte blogga om nåt vettigt idag heller

Tjejerna - killarna 1-0, eller vad säger ni efter att ha sett följande, som dessutom effektivt avrättar myten om att engelska tjejer skulle vara fula; tjejerna är inte fula nånstans, även om det finns engelskor som är klyschigt vulgära.


Och när jag ändå okynnesbloggar om musikvideor; jag är egentligen mot bilismen, men det är svårt när jag ser den här: