Låt den rätte komma in

Jodå, den var ungefär så bra som jag trodde att den skulle vara, även om första scenen i trailern inte var med i filmen.

Anakronimser

I helgen var jag på 90-talsfest i Örebro, igår köpte jag en gubbig väst (tänk lerduveskytte på ett engelskt gods), i natt drömde jag om min morfar (som varit död i tolv år). Och idag, när jag satt och åt lunch i skolan läsandes Maken av Gun-Britt Sundström, dök det upp en kör som sjöng Bellmans Bort allt vad oro gör.
Det är tur att jag har en blogg, och ska titta på True Blood snart, annars hade jag nog inte vetat i vilken tid jag lever.

Det nygamla macho

I en av de mer träffande stripparna i This is Stockholm lägger Fashionraggaren ut texten om stark indisk mat för American Apparel-tjejen (klicka här för en genomgång av karaktärerna). Då säger tjejen att hon tycker det är töntigt att hajpa stark mat; det är tuffare med mild mat. Varpå killen säger: "Har du testat Korma Karishma? Sjuuuukt mild! Så jävla mild så det hajar du inte!"
Och tjejen säger: "Ehum... Ögonblicken när ni killar tar kliv uppåt i evolutionsstegen är lite av en hel genusvetenskap..."

De senaste 2,5 åren har jag antagligen gråtit mer än vad jag gjort tidigare i mitt liv, undantaget mina 2,5 första levnadsår. Det har iofs blivit betydligt bättre, men när jag läste ut Kärlek i kolerans tid på en buss från Örebro fick jag bita mig i fingret för att inte börja böla, den slutar så fint.

Att skriva det här känns som att kokettera med hur fiiin och känslig jag är. Egentligen skulle jag kanske lika gärna kunna skriva nåt om saker jag slagit sönder när jag blivit arg. Inte för att det har hänt, inte än iaf, men skillnaden är kanske helt försumbar; det här kanske är det nya Jan Guillou:



Som en politisk kommentator sa efter ett riksdagsval någon gång på 90-talet: "Det händer väldigt mycket, och det resulterar i ingenting alls." Det är iaf fullt möjligt att det är så; jag undrar vad American Apparel-tjejen skulle ha sagt.

Surdeg och the Wire

När jag var yngre fick jag höra att det måste vara nåt fel på mig, eftersom jag föredrog mjuka vetetortillas framför hårda majs-tacoskal. Jag blev även betraktad som helt okunnig gällande film, eftersom jag inte hade sätt Hajen (och det har jag fortfarande inte gjort).

Nuförtiden har jag två sorters surdeg i kylen, och tjatar om the Wire så ofta jag får tillfälle. Går det en rät linje från då till nu? Jag tror verkligen det.

(Förresten finns det en annan bloggpost om surdeg och the Wire här.)

Som man är klädd...

I lördags, när jag var ute i Norrköping, fick jag frågan om jag var miljöpartist. Det är lite att ta i, men jag har röstat på dem två gånger, vilket också blev mitt svar. Killen som ställde frågan sa att jag såg ut som en miljöpartist. Vid tillfället var jag iklädd:

• Rutig button down-skjorta från Ralph Lauren, köpt på Myrorna.
• Beige kofta från Marks & Spencer, köpt på Emmaus i Frankrike.
• Grågröna byxor från Dunderdon, köpta på Pingstkyrkans loppis i Lidköping.
• Brogues köpta på Myrorna.

På ett sätt förstår jag vad han menade, på ett sätt blev jag mer än lite ställd.

Idealkvinnan x3

Remake

En sak jag tänkt på en längre tid är vilka som skulle kunna spela i the A-team om man gjorde en nyversion. Nu ska det tydligen komma en nästa år, med Bruce Willis, Ice Cube och Woody Harrelson, men jag har trots det satt ihop ett eget gäng. Alltså: dessa fyra tycker jag ska spela i en ny version av den bästa serie som nånsin gjorts om att köra bilar genom stängsel (medurs från den vithårige mannen i mitten):
Hannibal - John Slattery (Roger Sterling i Mad Men)
Face - Jon Hamm (Donald Draper i samma serie)
Murdock - James Ransone (Ziggy Sobotka i, you guessed it, the Wire)
B.A. - Idris Elba (Stringer Bell, ni kanske kan gissa var han är med).

Vad tror ni? Själv tror jag det skulle bli succé.