Dem covers dem covers

Jag tror det började med att the Gourds gjorde en bluegrass-version av Gin and Juice. Sen gjorde Monster Lauryn Hill's Ex-Factor. Naturligtvis i skareggaepunkversion. Jag vet inte vem som hakade på därnäst, kanske Ladytron som gjorde Tweets Oops (oh my), men det är väl inte bara jag som upplevt en explosion av covers det senaste året, och främst då covers på r n b-låtar. Klaxons har gjort en Blackstreet-cover, The Gossip har gjort en Aaliyah-cover, Mont Mardié är bara en av flera som gjort en cover på Rihannas Umbrella, det har väl inte gått någon förbi. Sen har Maps gjort en cover på Stay another day också, det är iofs inte r n b, men nästan. Och nu har en 26-årig kanadensare gjort en Kanye West-cover (okej okej, hip hop och r n b är inte samma sak, men de har mer gemensamt än många andra genrer).

Videon får mig även att undra vad som är grejen med popvideor med sångare som går (mer eller mindre) rakt fram på stan. Det finns ju hur många som helst! Här kommer ett axplock:

Och slutligen en klassiker:

Det var inte så, det kommer inte att bli så

En av världens bästa (ja faktiskt) och iaf denna vecka även sorgligaste låtar. Jag vet inte hur länge den här videon har funnits, jag upptäckte den så sent som igår. Den känns som en variation på "hopp som tortyr"-temat. Väldigt banlieue chic, dessutom.

Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt

Big up eller vad man säger till Henrik Franklin.

Galna män och desperata hemmafruar

En gång i somras jobbade jag med en tjej som måste vara den första tjej jag nånsin träffat som varit både äldre (iofs bara ett år, men jag räknar tjejer födda 83 som äldre än mig) och omognare än jag. Nu är det förvisso svårt för mig att säga exakt vad det var som fick henne att framstå som omogen, det här är ju ett tag sen. Jag tror dock att hon hade en allmänt brudig framtoning, och en sak som iaf är säker är att hon konsekvent sa killkompis när hon pratade om sina vänner av manligt kön.

Jag tycker sånt är lite skrämmande, faktiskt. Jag har inte sett Boys don't cry (jag har hört sägas att den är rätt dålig), men blir inte huvudpersonen där mördad för att hon har lurat sina killkompisar att hon är en av dem?

Jag har börjat titta på Mad Men. Där finns snygga män, ännu snyggare kvinnor och snyggast av allt är kanske kostymerna (även om de på klassiskt amerikanskt manér har t-shirt under skjortorna). När serien skulle börja visas på Kanal 9 sa Per Lorentz, presschef på nämnda kanal: "Mad Men är rolig, den är mörk och den är politisk inkorrekt."
Rolig? Nja, men definitivt bra underhållning. Mörk? Ja! Politiskt inkorrekt? Jag citerar Donnie Donut: "Är det för att männen i serien röker cigarr, hunsar kvinnor och behandlar sekreterarna som mindre vetande? I så fall är väl Schindler’s List också politiskt inkorrekt eftersom den handlar om utrotning av judar." DN:s tv-bilaga verkar vara inne på ett liknande spår, enligt den handlar serien om "unga cyniska reklamkillar som bland annat gör allt för att folk ska fortsätta röka cigaretter, trots hälsoriskerna."

När jag ser Mad Men blir jag inte så lite beklämd, faktiskt. Och det är inte för att alla utom Peggy röker typ jämt. Nej, det är nåt helt annat - det finns ett avstånd mellan alla i serien. Ingen når fram till någon annan, alla människor är öar, i en negativ bemärkelse. Alla är ensamma, det finns inga band som förenar. Huvudpersonen Donald Draper skickar sin fru till en psykiatriker, sedan ringer han psykiatrikern varje gång hon varit där för att få reda på vad hon sagt.

Att de valt just tidigt 60-tal (jag tror det är just år 1960) antar jag har sina skäl: var det inte på 60-talet som allt hände? Och är det inte så att ingen av processerna som började då är avlsutad i nuläget? Det bevisar väl om inte annat tjejen jag jobbade med: män och kvinnor sågs som skilda storheter då, och så är det för väldigt många idag också.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger, men nån måtta får det vara. Det här blir den slutgiltiga versionen.

"och varje dag skriver vi fiktion"

Börja med att läsa det här. Fundera sen på vad jag (alltså inte du utan jag) har gemensamt med bloggaren ifråga.

Det gick nämligen upp för mig så sent som häromdan.

Vi vill båda två vara så väldigt många saker, helst på en och samma gång.

Året som gått: Sista inlägget (världsapromiss)

"Det tycker jag hon skulle tänkt på lite tidigare!"
När man kommer på sig själv med att citera Magnus Uggla i filmen G, om så bara i tanken, kan man vara ganska så säker på att botten är nådd.

Tihi tihi tihi

Värmlänningar alltså. Det är inte många det blir folk av. Rättshaverister däremot.

Året som gick: Krönikan

År 2007 började dåligt (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Emilies och Jens' gamla lägenhet i Västertorp/Hägerstensåsen) och slutade bra (i ett förvirrat sammelsurium av människor utanför Oskar och Antonias lägenhet i Råcksta). Däremellan hände det ett och annat.

2007 var skjortans år. Rutiga skjortor med button down-krage är det nya Umbro by Kim Jones i min bekantskapskrets, rutiga skjortor över huvud taget är det nya Schmoove, och för min egen del har skjortan varit det nya t-shirt. Jag har köpt en rutig skjorta med button down-krage, och en utan. Båda på second hand, min vana trogen. Det är lika symptomatiskt som ironiskt att Göran Greider skrev en antimodedikt som handlar om hans skogshuggarskjortor just i år.

2007 var även läderskornas år: seglarskor, brogues, billiga Tods-kopior. Och mina Dr Martens-boots, dem skulle jag kunna skriva en kärleksförklaring till, även om de nästan fick mig att gå under i smärta i början, och gjorde så att jag upptäckte knölar på mina fötter jag inte känt till tidigare. I skorna stoppar man helst fötter klädda i färgglada strumpor, det ger pluspoäng. Det var även gummistövlarnas år, Tretorn lär ha sålt slut på sitt lager.

2007 var året då det inte var så kul att gå ut. Kanske för att jag tillbringade halva året i Reims, där det går vattentäta skott mellan konserterna på la Cartonnerie (Cocorosie! Will Oldham!) och klubbarna inne i stan. Kanske för att jag fick tinnitus. Kanske för att jag börjar bli gammal. Kanske för att jag vill ha dj:s som ger mig något nytt istället för mer eller mindre gamla hits. Jag kan faktiskt bara komma på tre riktigt bra klubbkvällar under 2007: James Murphy m.fl. i London, Houseklubben på Chinateatern och Noko Knockout. Alla tre gångerna spelades låtar jag till allra största delen inte kände igen. Trädgården på min födelsedag var också kul, dock mest eftersom jag blev full som en kastrull och någon annan betalade.

2007 var året då jag slutade titta på tv, utom Heroes då. När de släcker ner det analoga tv-nätet ska jag inte köpa en box, men kanske en sån där sladd så man kan se på tv i datorn. Annars finns ju torrents, skit att det ska ta sån tid att ladda ner Brideshead Revisited bara.


Önskelista inför 2008

• Flickvän
• Hushållsassistent
• Fred på jorden.
  
• Snö på vintern och sol på sommaren.
• Att Netto öppnar i Stockholm igen. Helst i närheten av min bostad.