Vi vill ha kuk!

Och vi vill ha det nu.

Världens konstigaste ord

Norm?

Ej norm?

I dagens Sthlm City (eller var det Metro?) förekom ordet bitchisar. För att betckna bröst. På kvinnor.

Va fan?

Hur gick det till? Precis som orden negermusik, judefasoner och kammekône rymmer bitchisar en hel värld av föreställningar. Nog för att mannen är norm i samhället, men att det gällde även tuttar var en nyhet även för mig; jag trodde, i min enfald, att patriarkatet långsamt höll på att vittra sönder. Men så var det alltså inte, om det beror på att allla kan relatera till anabola eller om det smala tjejidealet (neo-twiggy) firar nya triumfer låter jag vara osagt.

Finnar alltså!

Jag skaffade Facebook i februari i år, ivrigt påhejad av engelsmännen i Reims. Det var med andra ord innan många av er ens visste vad detta ansiktsbok var för något. Om det inte hade skett då, för att kunan hålla kontakten med typ Konstantin, Fabian och Hugh, vet jag inte om det hade blivit av; jag skulle i alla fall säkert ha bojkottat det om jag inte åkt till Frankrike alls. Ibland blir jag så trött på alla varulvar, vampyrer, akvarier, fight clubs och märkliga grupper folk startar i tron att det gör någon signifikant skillnad. Trots detta har jag fler applications än vad som är försvarbart för någon som påstår sig ogilla dem, och senast i raden av tillagda knasgrejer är Funwall, som dock genast visat sig nyttig då österrikiska Ingrid skickade mig följande:

Nog för att Sverige är litet...

...men jag tycker ändå att det är väldigt konstigt att jag är med i samma Facebook-grupp som Alexander Bard. Det kan nog vara det märkligaste som hänt sedan en blond jurist-tjej från Lindö tog mitt telefonnummer.

Åsiktsextravaganza

Idag blir det, om uttrycket tillåts en dag som denna, en saftig dubbelmacka i bloggväg. Jag börjar med det viktigaste:

1. Det blev tydligen inget Ring P1 idag, och alla svenska pensionärer med för mycket disponibel tid rasar säkert. Och jag rasar med dem! För vad är väl tidigare frågor som debatterats där, typ våld bland och mot ungdomar, eller skjutna björnar, mot domen mot de s k Stureplansprofilerna? Nu hade det kunnat bli en riktigt intressant debatt, men i stället fick vi en riksdagsdebatt om skatter och låginkomsttagare i radion. Så nu får jag ta mig an ämnet i stället. Eftersom det närmaste jag kommit våldsamt sex är en konstig dröm om gafflar (sic!) nöjer jag mig med att konstatera att Sverige- och Nationaldemokraterna varit frånvarande i debatten kring det här målet, de försöker ju annars profilera sig som partier som hävdar kvinnors rätt till att inte bli gruppvåldtagna. När jag tänker på saken kan jag inte komma på att de uttalat sig om, eller ens klistrat upp ett enda klistermärke som refererar till, ett endaste enskilt sexbrottsmål, men mitt minne är, som alla andras, kort och selektivt.

2.
Linda hade rätt när hon sa att känslor går över, fast det inte känns så innan det händer. Det är banalt att konstatera det, men livet är i stor utsträckning väldigt banalt, och så länge man inte pratar (eller ännu värre: bloggar) om sitt sexliv tycker jag att det är okej att vara banal.

Återfall

Jag hade tänkt att inte ha några youtube-grejer här på ett tag, men jag kan bara inte undanhålla er den här:


Och när vi ändå är inne på ämnet:

Det här är ingen jävla MP3-blogg!

Men jag kan liksom inte låta bli. Jag har hittat bomben, eller snarare bomberna. Någon som kallar sig Cloetta Paris (ja, jag tycker också det låter som nåt ett föräldrapar nekats att döpa sin dotter till) har gjort två låtar som plockar det bästa ur två världar: mespopen och bloggmusiken (iofs är väl alla som är nere med bloggmusik, utom möjligtvis Klintan, gamla mespopare). Ladda ner nu, finns här och här.

När jag ändå håller på kan jag ju tipsa om en riktigt MP3-blogg: Discobelle, som de flesta av er nog redan känner till. Den kan förändra ens liv; här hittar man alla Justice-remixer man inte visste att man behövde.

Sista Reims-inlägget, jag lovar! (nästan)

Två saker bara, eller tre egentligen:
1. Jag är fortfarande ledsen för att det tog slut.
2. Jag såg en bild av Justice i franska tidningen Trax i våras; den ene såg ut som Gaz i Supergrass och den andre såg ut som en ung Lemmy.
Nu har jag sagt mer om känslor, och om populärkultur, än under hela min tid i Reims. Jag ska kanske tillägga än en gång att det var i Reims, och inte Rennes, eller Paris för den delen, jag var. Reims alltså, med nasal vokal, och så ska s:et faktiskt uttalas.