It's a wedding, stupid

Jag har tidigare träffat världen elakaste människa och världens största besserwisser. Lördagen den 18:e augusti var det dags för mig att träffa världens nöjdaste människa, Christian "den hårige mannen" Svahn. Varför han var så nöjd tror jag framgår av bilden, 18 augusti var nämligen dagen då han gifte sig med Elisabeth, född Lennartsson. De unga tu kommer nu att leva lyckliga i alla sina dagar, för annars slutar jag, och säkert många med mig, att tro på världen, människan, kärleken och i de fall det är relevant även på gud.

Så hur var bröllopet och de därpå följande festligheterna då? Jo, spedoinkel är väl ett passande ord, även om hela grejen är lite svår för mig att greppa: någonstans vid besvarade känslor tappar jag all förmåga att förstå vad det egentligen handlar om, framför allt när vissa närvarande började prata om att äktenskapet handlar om att släppa in gud, utan honom kan man enligt dem inte älska någon. Det håller jag inte med om.

Alla tjejer på bröllopet var snygga, frireligösa och hade pojkvän. Jag kände inte att jag ahde nåt att komma med. Dessutom hade jag fått för mig i sista stund att man inte får ha jeans på bröllop, så jag hetsköpte ett par mörka dockers-byxor på Myororna. De var lite korta, jag tänkte 60-talskorta men de visade sig vara snäppet kortare än så, jag kompenserade genom att inte ha strumpor för att unvika trikolorben (röda strumpor, vita ben, mörka byxor), men kände mig naturligtvis rätt dum iaf, även om bruden (alltså inte min) tyckte det var snyggt. Å andra sidan var jag inte den enda som borde skämmas, vissa hade jeans och inte ens kavaj, det tycker jag var lite slappt.

Och för er som undrar: jag grät faktiskt inte under vigseln, det var inte så långt ifrån, men det hände inte.

Jaså?!

Emo
[x ] Du gråter ofta
[x ] Du klär dig i hoodies ofta (på sommaren iaf)
[x ] Folk förstår sig inte på dig
[ ] Du skriver låtar/dikter
[ ] Du har färgat ditt hår svart
[x] Du klipper ditt egna hår ibland
[x] Du känner dig väldigt ensam ibland
Total: 5 av 7

Nörd
[x] Du har glasögon
[x] Du har bra betyg (eller jag hade på gymnasiet iaf)
[ ] Du använder inhalator
[ ] Du har pennor i fickorna
[x] Du sitter ofta vid datorn (eller alltså inte nörd-ofta)
[x] Du är blyg inför motsatta könet (eller?)
[ ] Du spelar playstation
Total: 4 av 7

Indie
[ ] Du följer inte modet (jag försöker)
[ ] The Libertines är något av dina favoritband
[ ] Du gillar Starbucks
[x] Sticker du ut från alla dina vänner? (Den vars bekantskapskrets är en homogen massa räcker upp en hand)
[ ] Äger du en lila hoodie?
[ ] Skiter du i vad folk tycker om dig?
[ ] Har du på dig kläder som man inte kan köpa där du bor?
Totalt : 1 av 7

Mycket mer emo än indie alltså, lite oväntat kanske.

Att växa upp

Man föds, man går upp i vikt, växer så det knakar och blir så bekräftad av mamma, pappa, mor- och farföräldrar och eventuella mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Allt man gör är intressant, man är nästan alltid duktig. Men sedan händer något. Man börjar interagera med andra människor (var det inte Rousseau som såg dansen som första steget mot den mänskliga rasens förfall; med risk för att jag missförstått?). Man inser inte bara att det finns andra som gör saker bättre, utan att man själv gör samma saker ganska dåligt. Och så slutar man tro på sig själv. Jag tror det brukar inträffa lagom tills man börjar lågstadiet; det är ju ofta då som sociala aktiviteter som fotboll och scouterna tar sin början, aktviteter där man på allvar måste konfrontera andra människor.
Från denna punkt försöker man sedan arbeta sig upp igen. Jag tror det är vad det innebär att växa upp: att börja tro på sig själv igen.

På med finkläderna och ut och fin-gå

Nästa vecka kommer, om ni skulle ha missat det, Sartorialist-mannen till Stockholm. Dessvärre ligger min nyinköpta Ralph Lauren-skjorta i tvätten, och jag har inte tvätt-tid förrän nästa torsdag. Jag får nog ta och gömma mig nånstans, eller ge mig ut på stadens gator och torg jag med, lekandes hitta bajsnödiga människor som vill hamna på bild men gått helt fel (dvs nånstans där Sartorialist-mannen aldrig kommer att sätta sin fot) och inte kommer att få sina 15 minuter-leken.

Emo-blogg (eller nåt)

Jag hade länge en idé om att idealkvinnan skulle vara hälften eritreanska och hälften judinna, typ mulattjejejen i Coconut Twins:

Okej, okej, kanske en tjej som ser ut som hon, men i andra kläder, och som pluggar på Konstfack, eller Mejan. Men det där tillhör numera det förflutna, för nu har jag ett nytt kvinnoideal, jag har nämligen, antagligen sist av alla i min bekantskapskrets som kan tänka sig att läsa den, läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag citerar:

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hoppas att du kan tycka om mig fast att
du vet hur det är. Jag tycker om dig. Väldigt mycket.
Du ligger här i soffan och snarkar nu. Snälla. Var inte
rädd för mig. (...) Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ensam.
Mer ensam än vad du kan tänka tror jag. Eller du kanske kan.

För mig framstår det här som utopin, idealet: någon som är så svag och samtidigt tillräckligt stark för att knäcka nackar och slita av huvuden. Problemet är att jag inte kan komma på en enda tjej som påminner om en vampyr; alver kommer jag på några stycken, och den mest uppenbara är ju Joanna Newsom, men vampyrer, där står det still. Å andra sidan ligger väl androgynitet i vampyrens natur, och jag kan mycket väl tänka mig att Patrick Wolf föddes för 200 år sedan och aldrig går ut i dagsljus. Notera att den här videon är inspelad i studio, och ingen av er tror väl för ett ögonblick att han inte skulle kunna döda alla statister på tre sekunder.

Själva boken då? Jo, den var naturligtvis bra, men kändes nästan mer som ett filmmanus än en roman. Inget fel i det, men lite märkligt kanske, som om författaren inte läst skönlitteratur, men ändå lyckats åstadkomma något på det området. Den ska ju filmas, har jag läst nånstans, och mer svårfilmade romaner har ju hamnat på vita duken, om än med blandat resultat.