Jag har inget liv, men det finns ju youtube

Inbred chic

Nya Kanye West-videon, Can't tell me nothing, gjord av kanadensiske komikern Zach Galfianakis. Och ja, det är Will Oldham som dyker upp på flera ställen. Och nej, som jag förstått det är det här den officiella videon, inte nån plojversion.

Mamma?!

Jag hittade den här bilden på the Sartorialist. Jag tycker kläderna ser ut som min mamma skulle ha kunnat ha på sig dem när jag var liten. Förutsatt att pappa köpt t-shirten till henne utomlands, och minus flip-flopsen då; min mamma skulle snarare haft träskor.

Allt är bara jag, jag, jag

I senaste numret av Nöjesguiden (om ni inte känner till Nöjesguiden är ni inte mina vänner, faktiskt; sen behöver ni inte läsa den), som börjar bli ganska gammalt nu, finns en artkel där de intervjuar en psykiatriker om valda stycken ur tre bloggar. Och jag känner igen mig i alla tre texterna! Jag vet inte om detta ska tolkas som att jag är Elin Alvemark, Erik Goesta Rosén och Åskar Brickman, eller att de är jag, helt enkelt. Det kan även vara ett tecken på att bloggare, iaf i Stockholm, är ganska lika varandra, och bloggar för att ventilera precis samma typ av tankar kring, ja, ångest och populärkultur. Jag ska inte tråka ut er med en massa citat ur texten (om ni inte har tidningen liggande på toaletten kan ni läsa artikeln här), utan nöjer mig med ett, som sammanfattar väldigt mycket av min Reimsvistelse (och det här är förhoppningsvis sista gången ni behöver läsa nåt om den): "När man är på botten står man över det mesta." Word, säger jag, framför allt pizzor med crème fraiche på och salsacovers på Franz Ferdinand-låtar.

En halvdan dag

Jag laddade ner ett gäng the Knife-remixer. Jag sprang runt mellan bankerna och överförde pengar, tyckte jag såg Said men var inte säker. Jag sprang en runda i Hagaparken. Jag ringde lite folk, men alla var upptagna, eller så svarade de inte. Så jag gick en långpromenad.
Det är lätt attt hajpa juli resten av året, men folk har en tendens att vara bortresta denna månad. Och vi fattiga satar måste ju rycka in som semestervikarier, så vi blir kvar i stan. Till råga på allt jobbar jag ju kväll i hemtjänsten, så jag går om de flesta. Vissa dagar känns knappt Six feet under lockande, det gjorde det ju så sent som i söndags.

Jag orkar inte blogga om nåt vettigt idag heller

Tjejerna - killarna 1-0, eller vad säger ni efter att ha sett följande, som dessutom effektivt avrättar myten om att engelska tjejer skulle vara fula; tjejerna är inte fula nånstans, även om det finns engelskor som är klyschigt vulgära.


Och när jag ändå okynnesbloggar om musikvideor; jag är egentligen mot bilismen, men det är svårt när jag ser den här:

Nä alltså...

Jag har ibland undrat varför ingen gjort reggaeton på svenska, det är väl ändå en väldigt populär musikstil i vissa kretsar. Så hittade jag följande när jag okynnessurfade runt mellan hipsterbloggarna:

Läs gärna kommentarerna också, de är en stor del av nöjet. Videon får mig att tänka på den här:

Båda kommer antagligen höras ur en mobiltelefon nära dig, nästa gång du befinner dig på kontinenten.

Kärlek och kloner (del 1 och 2)

Et l'amour, où tout est facile
Où tout est donné dans l'instant
Il existe au milieu du temps
La possibilité d'une île

Jag har varit i Gössäter, för första och antagligen enda gången denna sommar, och jag kan säga direkt att det var betydligt bättre än när jag var där på Midsommar förra året. På tåget dit läste jag ut Michel Houlllebeqs La Possibilité d'une île. Och jag rekommenderar alla att läsa den. Man får hugga sig fram genom tjocka lager av idékritik, porr och cynism, precis som vanligt när man har att göra med samtidslitterturens Gossen Ruda. Men under allt detta, tillsammans med små underfundigheter om hur man kan bli sedd som humanist och vänsterman när man gör karriär på att smäda muslimer, och om hur mycket man kan få upp en Mercedes i, finns de bästa aforismer jag någonsin läst, en blandning av la Rochefoucualt och Stephin Merritt.

Sedan idag, på tåget hem (diskussionen om var jag känner mig mest hemma tar vi en annan gång) avslutade jag Kashuo Ishiguros Never let me go. Även den behandlar kärlek, och kloning, fast den är en helt annan typ av bok; trots att den handlar ganska mycket om sex (ah, detta förhatliga begrepp!) blir det aldrig den minsta tillstymmelse till porr. Jag vet inte vilken av böckerna som berörde mig mest: Houllebecq är ju alltid just Houellebecq, men jag har en känsla av att även Ishiguros bok kommer att följa med mig, precis som t ex Gabriel Garcia Marquez' Patriarkens höst har gjort, eller för den delen vissa passager i Liftarens guide till galaxen (ja, faktiskt, jag är en nörd och jag har ingen smak, även om jag låtsas det ibland). Jag blev sugen på att läsa The Remains of the Day, och jag tror dessutom att Never let me go skulle kunna bli en utmärkt film.

Som i alla andra bloggar du läst

Varje bloggare med självaktning måste ju skriva nåt om Hanna Fahls Kär i en hipster, så även jag. Jag har gjort en lista på hur många av begreppen i låten som jag känner till (alltså jag är inte nödvändigtvis nere med dem).

Diplo - check
Kleerup - check
Nöjesguidenfest - check
Carin Wester - check
Vibskov - check
Plimsolls - check
Whyredjeans - check
Karin Winther - check
Clitspit - check
Rodeo - check
Russian Spring Break - nja, jag vet att det är en klubb, räcker det?
Monki - check
Hot Chip - fetcheck (såg dem ju t o m live)
Pop the glock - check

Betyder det här att jag är en hipster? Eller är jag Hanna Fahl? Jag är ju trots allt kär i Quetzala Blanco.

Stig och Stieg

Stieg

I helgen var en vän till mig i stan. Hon pratade om Stieg Larsson. Jag har inte läst något av honom, ärligt talat är jag inte särskilt sugen på att läsa deckare över huvud taget. Stig Larsson däremot, honom är jag sugen på, men jag har ännu inte läst nåt av honom. Hittade följande på Extra Allt, det anknyter till helgens diskussion:

Stig

Nån: Vad läser du?
Jag: ”Nyår” av Stig Larsson.
Nån: Vadå, han har ju bara skrivit tre böcker: ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som…”
Jag (avbryter): Ja, men det här är den andre Stig. Stig utan E.
Nån: Vadå, finns det två?
Jag: Ja. Det här är snarare den förste.
Nån: Och den här lever?
Jag: Ja.

Hjälp där man minst anar det

Ni som läser den här bloggen vet redan att jag har mild tinnitus, så går det när man lägger elitismen på hyllan och går på fulklubb i Leicester med sin Erasmus-vän. Nåja, det är inte hela världen, i Sverige är ju tinnitus socialt accpeterat och inget som folk höjer på ögonbrynen över. Annat är det på kontinenten; varenda gång jag haft öronproppar har någon frågat varför. "Parce que j'ai des problèmes avec les oreilles," har jag svarat då. Men nu är hjälpen, kommen, i form av genomskinliga öronproppar. Och hur fick jag kännedom om detta? Genom tidningen Café. Det ni, alla haters därute.

V 27 har precis börjat

Drömde inatt att allt som hänt den här våren hopade ihop sig
och jag skrek varför kan inte alla bara älska varandra.
Eller så ger vi ena könet monopol på att göra slut. Jag föreslår männen, men jag är medveten om att andra är av annan åsikt.

För andra gången på tre dagar har någon ringt mig från ett nummer jag inte haft inlagt på mobilen, och båda gångerna har jag undrat om det varit nån som fått mitt nummer i fredags. Men så har det inte varit.