Lögn och förbannad dikt

[11:28] veronique: cool c'est bien de rentrée chez soi mais c'est tout aussi birn de partir on rencontre des tas de gens et on connait d'autre culuture c'est une grande ouverture d'esprit
[11:29] Olle - tillbaka 21/6: c'est vrai

Där ljög jag, men jag kände att jag inte kunde annat. Sällan har mitt sinne känts så slutet som nu.

Skadeglädje

Baris och spanjorerna var i Stockholm pâ pâsklovet. Jag pratade med Baris i söndags och dâ sa han att alla klubbar lâg pâ Vasagatan. Vasagatan liksom! WTF? Eller har jag missat nât under min exil? Jag blev iaf inte sâ lite skadeglad; jag gav visserligen Baris mitt svenska nummer, men eftersom Baris är Baris tappade han bort det. Och lika glad för det är jag: spanjorerna är rätt jobbiga, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om Baris.

Subkultur i kvadrat

Idag är det exakt en månad tills jag kommer hem, det firar vi med tvenne youtube-klipp på temat subkultur. Först Dj Mehdis Signatune (Thomas Bangaltier edit), som dokumenterar (eller kanske snarare mockumenterar) det franska fenomenet Techno tuning, som enligt tidningen Trax är den genuint folkliga franska klubbkulturen, och t o m "hexagonens svar på miami bass."


Och om ni någonsin ska förklara dansbandskulturen för en icke-svensk kan ni ju visa personen ifråga den här:


Och jag vet att jag låter som Jan Gradvall, men behandlar inte Martin Kellerman precis samma ämnen som Hjalmar Söderberg gjorde? Jämför de rutiga byxorna i Förvillelser med den direktimporterade, nju rejviga, japanska limited edition-hoodien i Rocky 11. Apropå nju rejv spelar Klaxons imorgon, på La Cartonnerie. Jag vet att ni i Stockholm gått vidare och numera lyssnar på nån genre som jag inte ens vet namnet på, och som förhåller sig till baile funk som dubstep förhåller sig till grime, men här i Reims, populärkulturens blinda fläck, känns det ändå stort; jag och Anne ska gå.

Våga vägra vara käck!

Jag kanske ska börja med att meddela att jag kommit til insikt: jag tänker i etapper. Alla mina poletter befinner sig i ständigt fall, och jag utvärderar lite då och då vad jag tycker, känner och tänker, plockar upp en gammal tanketråd och fortsätter på den. Därför kommer jag på mig själv med att ändra mig ganska ofta, och ibland ganska radikalt. Det här är antagligen ingen nyhet för er som känner mig någorlunda väl, men för mig är det det. Härav följer en ny insikt om vad jag tycker om att vara i Reims (trumvirvel):

Glöm mitt gnäll om vad jag sagt om utsvängda byxor och folk som bara väntar på ett nytt Oasis. Vad det handlar om är att jag har två kompisar i Erasmusgänget (Anne och Gabor), samt två andra kompisar (Pierrot och Veronique), och det ar lite lite. Om Hugh, Constantin och Fabian hade stannat tror jag mycket hade varit frid och fröjd, men så âr nu inte fallet. Frågan är vem jag saknar mest; jag var tajtare (tajt är månadens ord, det är destillatet, som allt handlar om) med Hugh, men Constantin är roligare. Till Hughs fördel kommer dock det faktum att jag tror att vi, om hans tannat, skulle ha blivit tillräckligt tajta för att kunna prata om känslor, och sådana kompisar saknar jag; det hade f ö kanske kunnat hända med Constantin också. Hur som helst, nu har jag ingen att prata känslor med, och ibland är det lite av Marge Simpsons "tryck ner dina känslor till du trampar på dem, så blir du bjuden på alla kalas" över tillvaron här. Allt ska vara så jävla käckt hela tiden, saker som att merparten av alla foton som tas här nere föreställer människor som poserar käckt i grupp, eller att det spelades Barenaked Ladies på senaste festen, känns väldigt symptomatiska. Erasmus är det bästa du gjort i hela ditt liv, det är inte tillåtet att vara ledsen. Och judarna uppfann AIDS, blir jag nästan sugen på att tillägga. Jag hade tänkt illustrera detta med en bild tagen på Marc-Andrés avskeds/födelsedagsfest, men jag har drabbats av tekniska problem som jag inte orkar gå in på, så hädanefter blir det inga bilder, varken här eller på min bilddagbok, förrän någon gång sent i juni.

Ce sera parti!

Just nu känns det som att det enda som är bättre här än i Stockholm är vädret, ost- och vinpriserna, och nåt mer, som jag har glömt nu. Ja just det, idag lärde jag mig vad mirandize betyder. Alltid något.

Men skit i det nu, för jag har (trumvirvel) bokat flygbiljett hem. På kvällen den 21 juni landar jag på fäderneslandets jord igen. Spedoinkel, jag kan knappt bärga mig.

Jag är den nya Ebba

Ungefär åtta månader bland bland neopren, Lacoste-kepsar, Burberry-imitationer och skor som är spetsiga och fyrkantiga på samma gång har gjort mig till en självutnämnd modefascist, så döm om min förvåning när världens mest kände modebloggare reser till Stockholm, och allt urartar till en klassisk Söder vs Östermalm-beef. Det borde inte förvåna någon att en utlänning kanske inte uppvisar samma oresonliga hat mot brats som typ alla svenska icke-brats, men svenskar är ju och förblir just svenskar. (Sen har jag också lite svårt för brats, men det är snarare för att jag har svårt att hitta gemensamma nämnare med folk som inte verkar intressera sig för kultur).

Det nya nörd 1: Ett år av tragiskt tänkande

Nu har jag varit singel i exakt ett år. Det är inget jag rekommenderar. Upplever jag min värsta mardröm? Kanske, det är än så länge så lågintensivt att det är svårt att säga. Kommer det att ändras? Kanske.

Som löksmak på frukten blev det Sarkozy som vann presidentvalet. Och jag tror inte han har tänkt spola bort de fula chav-frillorna med högtryckstvätt.

Vad är maskulinformen av nucka? Jag föreslår Doktor Glas.

Mot nollpunkten och bortom denna

[11:51] An extrovery Hubert: what is the outstanding rumour about?
[11:52] Olle: what rumour?
[11:53] An extrovery Hubert: there is a rumour about some ppl in reims but i want to know who it's about....have u been involved in any ladykilling?
[11:53] Olle: nope. ladys, what are they?
[11:54] An extrovery Hubert: lol, if i was a woman i'd be all over u
[11:54] Olle: well you're not
[11:55] An extrovery Hubert: indeed

Jag tror jag vet vad probelemet är: jag behandlar inte tjejer som bruttor. Detta leder till att jag får många tjejkompisar (eller ganska många iaf), och ingen flickvän. Jag tror man vill bli bemött som den man känner sig som, och som heterosexuell kvinna vill man då känna sig som just en kvinna (att jag sen inte förstår dealen med kvinnlig heterosexualitet är en annan femma), och bli bemött som en, och där faller hela teorin om min förträfflighet (om inte s k kamratäktenskap à la Strindberg går mot en ny vår, fast jag vet inte om jag vågar hoppas på kamratäktenskap efersom jag inte vet vad det innebär).
Men bättring kan vara på väg: jag fick ändå inte mer än 22 poäng i Nöjesguidens neograbbtest, vilket gör mig till Martin Rolinski; jag vet inte ens vem det är. Men jag ska längre ner, förbi Ronnie Sandahl och in bland minuspoängen. Vad jag siktar på är det här:



Det känns f ö bättre än jag trodde att vara tillbaka, jag ändrar vad jag sa om Reims och säger: "Det är ganska ofta lika trevligt som Stockholm, men aldrig lika roligt."
Jag ska kanske direkt också komma med en rättelse beträffande min hemresa, den kommer förhoppningsvis att äga rum om 6 1/2 vecka; kanske rent av 7 1/2.