Året som gått: Den totala jävla listan

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Började oroa mig för min hälsa (bröstsmärtor, tinnitus, tandproblem).

2. Vilka länder besökte du?
Frankrike, England, Nederländerna.

3. Vad var din största framgång under året?
Det har inte varit framgångarnas år. Så jag vet inte. 2007 var nog varit mitt mest välklädda år hittills.
Jag kör på den.

4. Största misstaget?
Att jag åkte till Leicester och gick till den där jävla klubben Shag där jag ådrog mig tinnitus.
Jag var onormal så det räckte och blev över redan innan.

5. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Se fråga 1.

6. Bästa köpet?
Ett gäng skjortor och ett par boots.

7. Vad spenderade du mest pengar på?
En MacBook

8. Gjorde någonting dig riktigt glad?
8 uppskattande kommentarer från okända människor på min blogg

9. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Vad som helst med Jamie T eller Jens Lekman.
Depeche Mode - The Sinner in me (Ricardo Villalobos remix)
Yelle - Je veux te voir och À cause des garçons (TEPR remix)

10. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

11. Vad önskar du att du gjort mer?
Hängt med folk.

12. Vad önskar du att du gjort mindre?
Okynnessurfat.

13. Hur tillbringade du julen?
Som vanligt.

14. Blev du kär i år?
Nja, nästan.

15. Hur många one night stands?
Inga, varken utomlands eller på Lidingö

16. Favoritprogram på TV?
Heroes.

17. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej

18. Bästa boken du läste i år?
Un barrage contre le Pacifique, La possibilité d'une île

19. Största musikaliska upptäckten?
Polsk techno, Devin the Dude, Lil Wayne, Pantha du Prince.

20. Årets bästa film?
Das Leben der Anderen.

21. Vad gjorde du på din födelsedag?
Knöt en fluga och blev galet full.

22. Hur skulle du beskriva din stil under året?
Skjortor i diverse längder och kulörer.

23. Vad fick dig att må bra?
Bekräftelse, som vanligt.

24. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Sarkozy vs Royal, och klimathotet.

25. Vem saknade du?
Alla, när jag var i Frankrike.

26. De bästa nya människorna du träffade?
Anne, Gabor och Cornelia.

27. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Det är väldigt lätt att projicera, och därmed tro att andra känner som man själv gör.
Detta gäller vare sig man känner mycket eller lite.

Året som gått: Yelle

Sista natten i Frankrike drömde jag om Yelle (asså det var ingen s.k. "våt dröm"). "Hipsterpoäng," sa Cornelia, och länge var jag benägen att hålla med. Men så hittade jag detta: Yelle (snyggare här än i drömmen, faktiskt) tillsammans med skoj-hiphop-mupparna Fatal Bazooka (ni som bara vill se och höra Yelle kan spola fram fyra minuter).

Jag vet inte vad jag ska tycka, men videon sammanfattar min tid i Frankrike ganska bra: Yelle, franska chavs och konstiga skämt på bokstäverna FBI. Och när vi ändå är inne på kombinationen Yelle och folklighet - här är hon tillsammans med en av deltagarna i nån sorts franskt idol:

Jag vet inte om det här är ett tecken på att min favorit-bretonska fått hits och blivit folklig; det kan ju även vara så att Star Academy-deltagaren ifråga är en tuff tjej som fått chansen att sjunga med en annan tuff tjej. Vad vet jag, jag har ingen koll på vad som är stort i Frankrike just nu, mest för att jag inte orkar bry mig. Ni såg väl förresten att det var dansarna från videon till TEPR-remixen? Och även en bit av denna remix om jag inte hörde helt fel. Remixen ska jag inte tjata mer om nu, så jag ger er videon till originalmixen istället.

Året som gått: Youtube (musik)

God jul på er allihop, och gott nytt år. Min julklapp till er är årets fem bästa musikvideor, de flesta har figurerat här förut:

5. Bat for Lashes - What's a girl to do?


4. Maskinen - Alla som inte dansar


3. Familjen - Det snurrar i min skalle


2. Kanye West - Can't tell me nothin' (w/ Zach Galifianakis)


1. Yelle - À cause des garçons (TEPR remix)


Och om julstämningen inte infunnit sig än kan ni ju alltid titta på det här:

Året som gått: Facebook Facebook Facebook

Jag tror inte jag behöver skriva nåt, jag råder er bara att kolla här.

Året som gått: Årets ögonblick

Det här har varit året då allt som har kunnat beröra också har berört, och det här kan mycket väl vara årets finaste ögonblick. Fast det handlar om Mando Diao.

Året som gått: Dexter och Heroes

Årets två bästa tv-serier har mycket gemensamt. Båda handlar om adoptivbarn, vars adoptivfäder försöker skydda dem från deras förflutna, utan att lyckas särskilt bra. I båda serierna förekommer även människor som verkar sitta inne på all information om huvudpersonerna; mer än huvudpersonerna själva. Och båda serierna har bra skådisar (det är nog en förutsättning), främst Michael C Hall och Hayden Panettiere.
Men främst handlar båda serierna om att inte vara normal, och om att vilja vara det, eller åtminstone försöka låtsas vara det. Eller om att skita i normaliteten och istället bejaka det extravaganta i det onormala, vare sig det handlar om att tömma prostituerade på blod eller öppna folks huvuden (bokstavligt talat) för att sno deras superkrafter.
Att inte vara normal är att vara ensam; man kan inte gå till en terapeut och säga "Jag är psykopat och seriemördare", även om Dexter ju på sätt och vis gör just det. Ensamheten är ett genomgående tema även i Heroes - notera hur lättade huvudpersonerna blir varenda gång de träffar någon som också är "speciell" (=onormal). Om man är helt normal tycker man säkert att de här serierna suger, men vem är helt normal? Inte jag iaf.

Förresten hoppas jag att Peter Birro följt båda serierna, och att han lärt sig något som bör vara A och O för alla som jobbar med fiktion över huvud taget: man ska låta karaktärerna stå i centrum. Heroes ballar aldrig ur i specialeffekter, Dexter handlar mer om försök att vara normal än om Black and Decker-våld, men Upp till kamp kändes bitvis som en historia om Viktiga, Omvälvande Händelser i skuggan av fyra människoöden, när det borde ha varit tvärt om.

Året som gått: Fem citat

• "Tänker du att han är allt som du inte är?" (Men det är klart att han är.)

• "Jag tycker inte det är okej med killar som gråter." (Säger Veronique efter att jag erkänt att jag grät när jag såg Brokeback Mountain. Ska du inte säga att jag är ful också när du ändå håller på?)
• "När Olle såg en straffläggning på tv en gång sa han: 'Haha, han slängde sig åt fel håll!'" (Ja, jag har säkert sagt det, när jag var tolv eller nåt sånt.)
• "Feist, Ricardo Villalobos och Dizzee Razcal." (Cornelia förvånas av vad jag har i min itunes. Men är det inte något av en standardblandning?)
• "Det är självkart när det gäller mig." (Jaha, ingenting är självklart när det gäller mig.)
  

OBS OBS OBS!
Det här är inte en lista över årets dummaste citat; det är en uppräkning av fem citat som sammanfattar år 2007, inget annat. För tydlighetens skull borde jag kanske utveckla och förklara, men det här är ingen jävla c-uppsats - i likhet med Frej känner jag inte att jag behöver förklara min konst.

Keffaste!

Vad är det med Nöjesguiden egentligen? Deras lista på årets skivor och filmer känns nästan som skämt. Men själv är ju bäste dräng, så här kommer mina listor.

Årets skivor
10. Bat for Lashes Fur and Gold
Inte Feist, men ändå.
9. Patrick Wolf The Magic Position
Årets mest gay omslag. Världens bästa vampyr representerar mitt kvinnoideal ganska bra.
8. Teki Latex Party de Plaisir
"[H]an [som] ser ut som carl-jan grankvists revolterande son" (alt. den vite Cee-Lo) blandar hip hop (eller rap som de säger i la France) med plastig 80-tals-pop och ger oss det där Frankrike som vi vill ha.
7.Yelle Pop-Up
Frankrikes svar på Annie, Le Tigre och Robyn gjorde ett album som faktiskt levde upp till de förväntningar Je veux te voir gav upphov till.
6. Arcade Fire Neon Bible
En vanligt förekommande åsikt verkar vara att den här skivan skulle vara bättre än Funeral. Det håller jag inte med om, men det beror kanske mest på att jag förknippar Funeral med andra veckan i maj förra året: jag kom tillbaka till Stockholm efter en helg i Göteborg, ni-vet-vem gjorde slut, jag skulle skriva en hemtenta i engelska på en bok om en familj där mamman får cancer och pappan börjar supa. Och så lyssnade jag på Neighbourhood #1 (Tunnels). Inte så smart, kanske, men det närmaste mitt liv någonsin kommit en film. Iaf är den här skivan inte lika bra, men den har definitivt sin plats på listan.
5. Feist The Reminder
Världens bästa f d Lacoste-modell.
4. The Royal We The Royal We
Bra falsksång kommer alltid att vara bäst.
3. Devin the Dude Waitin' to inhale
2007 var året då jag återupptäckte hiphoppen. Och det är främst Devins förtjänst.
2. Jamie T Panic Prevention
Årets anglofila.
1. Jens Lekman Night falls over Kortedala
För oss som tänker på svengelska och vill att livet ska vara som The Office Christmas Special.

Årets låtar
10. Arcade Fire Black Mirror
9. Klaxons Not over yet (Brodinski Remix)
8. M.I.A. Jimmy
7. Lil Mama Lip Gloss
Årets guilty pleasure.
6. Yelle À cause des garçons (TEPR remix)
5. Jamie T Salvador
Egentligen hade vilken låt som helst från Panic Prevention platsat på listan, men den här har nog betytt mest för mig.
4. Devin the Dude feat. Lil Wayne & Bun B Lil Girl Gone
Minns ni debatten om hårdrock kontra hiphop? Hiphoppen vann på balladerna, och här har ni ett exempel på varför.
3. The Royal We Wicked Game
Årets cover.
2. Jens Lekman I'm leaving you because I don't love you
Jens Lekman samplar Tough Alliance och förenar det bästa av två göteborgska världar; det är precis lika bra i praktiken som i teorin.
1. Justice vs Simian We are your friends (Scottie B, King Tut & Samir remix)
En av världens bästa låtar får nytt liv. Och känns därmed inte det minsta uttjatad.

Årets filmer (jag har bara sett fyra som kommit i år, och som känns värda att omnämna här)
4. Ett öga rött
En ofilmbar roman filmas av Tre Vänner och alla kritiker slipar sina knivar. Men ut kommer en hybrid av boken ifråga, This is England och Bert. Det funkade betydligt bättre än jag hade förväntat mig, men så berörs jag ju också av allt som kan beröra (jag grät när jag såg Everything is Illuminated, och den tyckte jag inte ens var särskilt bra).
3. The Simpsons
2. This is England
Den här filmen har väldigt mycket, inte minst snygga rockar. Och det är ju alltid trevligt.
1. Das Leben der Anderen
Den här var med på Nöjesguidens lista förra året. Men jag såg den i år, och jag tror det var i år den gick i Sverige, så jag tar med den här. Den här filmen har allt.

Och tälten måste vara genomskinliga

Apropå västvärldens cynism (se föregående inlägg):

How Can We Raise Awareness In Darfur Of How Much We're Doing For Them?

In your face, högerliberaler!

Hej alla barn, idag ska vi raljera med DN:s ledarredaktion, det blir väl kul?

Hanne Kjöller (längst till höger på bilden ovan) ondgör sig i dagens DN över Peking Express som går på femman. Hennes harang förtjänar att citeras i sin (kvasi-)helhet:

I Kanal 5:s dokusåpa "Peking Express" ska välbeställda skandinavier ta sig från Ryssland, via Mongoliet till Kina. Och det ska ske utan pengar. Egna pengar, ska man kanske säga, eftersom det ju faktiskt inte går att äta mat eller åka bil utan att någon betalar.

För att vi ska roas, och för att deltagarna ska ha en chans att vinna en halv miljon kronor, får mongolerna, som har en bruttonationalinkomst på ungefär en trettiondel av vår, helt enkelt bjuda till. Det gäller både privatpersoner och politiska företrädare. De linne- och minikjol- klädda skandinaviskorna uppsöker ett spartanskt inrett "kommunkontor" för att inför påslagna filmkameror be guvernören - och därigenom den mongoliska befolkningen - att ordna bil, bensin och chaufför åt dem. Vilket de också får.

Så går det till när det arroganta väst, rikt på allt utom inlevelseförmåga och anständighet, gör underhållning av andra kulturers gästfrihet och knappa resurser.


Hanne, Hanne, Hanne...

Var ska vi börja nånstans?

Du kan ha missat det, men allt som visas på tv är inte sant. Det allra mesta är faktiskt inte sant. Allvarligt talat: när var senast någon såg något som var helt sant på tv?
Har du hört talas om Michael Moore, Hanne? Han gör filmer som inte är helt sanna, fastän de kallas dokumentärer, fråga din kollega Peter om du inte tror mig. Sascha Baron Cohen gör något liknande, även om hans alster inte kallas dokumentärer. Sen finns det en kvinna som heter Evin Rubar. Hon gjorde en dokumentär som heter Könskriget. Har du sett den, Hanne? Tror du att allt i den är sant?

För inte så otroligt länge sedan fanns det ett program på tv4 som hette Fångarna på fortet. Såg du någonsin det, Hanne? Det var en tävling som byggde på stress, skulle man kunna säga. Eller det var iaf vad tittarna skulle tro. Sedan avslöjade en kvällstidning att det egentligen inte förekom någon stress, deltagarna låtsades bara stressa när kamerorna var påslagna. Har du hört talas om redigering, Hanne? Den allra enklaste formen av redigering är att stänga av och slå på kameran vid olika tillfällen.

Ärligt talat, tror Hanne Kjöller att mongolerna får stå för kostnaderna? Tror hon att "[d]e linne- och minikjol- klädda skandinaviskorna" inte är stylade för att framstå som kvintessensen av allt det som vi i västerlandet tror att de i österlandet ser som den västerländska livsstilens avarter. Tror hon att alla mongoliska "guvernörer" huserar i "ett spartanskt inrett 'kommunkontor'"? Skulle inte produktionsteamet gömma eventuella PowerBooks på guvernörens skrivbord innan kamerorna slogs på?

Är Hanne Kjöller så dum? Det tror jag egentligen inte. Tror hon att läsarna är så dumma? Det tror jag egentligen inte heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Vill hon säga att det är osmaklig underhållning även om det är fejk? Kanske, men borde hon inte skriva det i så fall?

Har du sett en wrestlingmatch nån gång, Hanne? Ska jag avlöja en sak för dig? Det är bara fejk.

Året som gått: Justice

Om ni har tillbringat det senaste året under en sten eller i en skokartong på botten av en sjö kan ni ha missat att det finns ett franskt band som heter Justice [jyst-iss], och som helt på egen hand håller säkert fem mp3-bloggar igång bara genom alla remixer som diverse remix-gäng (typ Tittsworth, Them Jeans, Simian Mobile Disco, Diplo, Eli, Yuksek, Brodinski mfl mfl) envisas med att göra på deras låtar. Inget fel i detta, naturligtvis, att folk vill ha ett nytt Daft Punk är väl inte konstigare än att folk vill ha ett nytt U2 eller ett nytt, lite yngre och fräschare Iron Maiden, och jag tycker själv att Never be alone/We are your friends är en grymt bra låt. Något uttjatad dock, vid det här laget, jag har haft den på en cd min kompis gjorde till mig sedan årsskiftet 2005/06.
Vad som däremot är riktigt intressant är att jag här, i Stockholm, nästan ser ner lite på folk som gillar Justice, exempelvis DJ:s som spelar deras låtar ute. Det är inte det att det är dåligt, det är bara inte så bra. I Reims var det däremot en helt annan femma. Där hajpade jag upp Justice ganska så rejält i mitt huvud, för det var inte den typ av musik som intresserade någon annan av utbytesstudenterna. Förutom någon av spanjorerna kanske, men de hade DAMP allihop. Ute hördes Justice aldrig, och inte hemma hos någon heller.

Stenmark säger det alltid bäst

Del 3

Från första avsnittet av Nip/Tuck.

Topp 3: Snygga rödhåriga killar

Undantagen som bekräftar regeln:
1. Sven
2. Jon
3. Oskar
Om man ska ta in stil i bedömningen blir rangordningen den omvända. Och jag hittade ingen bild på Sven, så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. Och för att vara rättvis laddade jag inte upp några bilder på tvåan och trean heller.

"With her mustard socks and her ketchup sash, she is a real hot dog"

Det här är inlägg nr 200, och vad kan väl passa bättre för att fira än detta:

(Ja, jag snodde den från Rodeo)

Kroppshår mm 2

(Det här, mina vänner, riskerar att bli ett återkommande tema.)
Man kanske skulle starta en Facebook-grupp för folk som gillar, eller iaf inte ogillar, kvinnligt kroppshår. Det är ju så man gör nuförtiden, startar en grupp för att visa sitt engagemang. Om jag visade lite engagemang skulle Metro kanske skriva om mig, och så skulle jag sitta där och prata om sjuka ideal mm, och få mina 15 minuter. Eller nej förresten, vi steker den idén, den gör sig bättre som tanke än som handling. Dessutom vet man ju att journalister alltid citerar folk fel.

Men det är fascinerande med alla kommentarer jag fick på mitt inlägg; på vissa verkar det som om jag var den förste, eller i alla fall en av de första, som tog avstånd från våld mot kvinnor, när mitt inlägg handlade om något betydligt banalare. Det är sorgligt.
En annan teori är ju iofs att alla vars bloggar Sandra länkat till får så här mycket kommentarer.

Och så undrar jag över Fias kommentar: "[D]e som kommenterar mina behårade hålor kontuinerligt är mina tjejkompisar." Är det så? får tjejerna i så fall skylla sig själva, eller upprätthåller de omedvetet normen? Tankar på det som Marx kallade falskt medvetande flyger genom huvudet.

Världens största nörd!

Andres Lokko skrev en gång i SvD om ett T-shirtföretag som börjat tillverka kopior av T-shirts som kända artister någon gång haft på sig.
Krönikan handlade inte så mycket om de nytillverkade tischorna i sig, utan snarare om det faktum att Lokko kände igen nästan alla motiv; så nördig kommer han på sig själv med att vara, liksom.
Nu över till mig: jag hittade bilden ovan på Radio Sidekick och insåg i princip direkt att jag kände igen motivet på T-shirten från en serietidning som en kompis till mig köpte på flygplatsen i Miami (eller möjligen i Atlanta) när vi åkte hem från Chile. Repliken förekommer kanske i mer än ett enskilt nummer, men det är definitivt Judge Death, eller möjligen någon av de andra Dark Judges, som yttrar den; i det aktuella fallet var det Judge Dredd och Batman mot Dark Judges och Jokern. Så nördig är jag, och samtidigt inte så lite stolt över mina kunskaper.

Ett försök till något annat

Ja, det har varit väldigt mycket youtube-grejer här på sistone. Så jag tänkte att jag skulle försöka vara allvarlig och personlig; jag tror det blir intressantare att läsa då, förutsatt att jag lyckas; det kanske kommer att falla platt till marken, precis som Rodeos försök att vara allvarliga, som resulterade i ett långt gettoporrigt reportage om kambodjaner som växt upp i USA, utvisats till Kambodja och nu levde Crips- och Bloods-liv där. Trots denna risk gör jag ett försök, det kommer att handla om kroppshår och utseendefixering, enjoy.

Jag läser min kompis Andreas' flickväns blogg ibland: stundom är det bara en massa skryt om att hon har pojkvän, stundom fångar hon på pricken det paradoxala i att vara människa (jo faktiskt, och jag vet att jag låter som Horace Engdahl nu). Som i det senaste jag läste på hennes blogg: där skriver hon om att vara tjej och lägga gigantiska summor på kläder, bedriva hetsjakt på sitt kroppshår mm mm; kort sagt, att sträva efter att alltid vara fräsch och detta kanske främst för att vara killar till lags, killar som varken rakar ben eller armhålor, och att vara väldigt kluven till alltihop. Det är just det här med hårborttagning som fångar min uppmärksamhet, det känns som essensen av det konstigaste i hela det heterosexuella spelet. Jag börjar med att exemplifiera: en tjej skriver i en kommentar till inlägget:
Hade en pojkvän en gång i tiden som tyckte att det var jättemärkligt att jag inte vaxade överläppen, rakade bort könshåret, etc etc. När jag hade gått ner för mkt i vikt bad han mig att aldrig gå upp i vikt. Själv var han överviktig med hår på ryggen...

Jag skulle själv påstå att jag är medelhårig, och de två tjejer jag varit ihop med har varit ganska håriga båda två. Det störde mig inte nämnvärt, och även om det hade gjort det skulle jag inte ha vågat säga nånting, av rädsla för att den då aktuella flickvännen skulle bli arg.
Jag begriper mig nämligen inte på den här logiken - jag ska kanske påpeka direkt att jag inte skriver det här för att framställa mig själv som en sån där fin och snäll kille som accepterar tjejer som de är och läser Nina Björk och lyssnar på Le Tigre och allt sånt där och inte förstår varför jag inte får nån flickvän - det här handlar om någonting annat, som jag inte heller förstår, un point, c'est tout. Hur resonerar killar som tror att de kan ställa en massa krav på sina flickvänner? Och hur resonerar tjejerna som tror att det bara är att accpetera? Den här inställningen bland killar själva - killar som aldrig skulle säga att Anders Wendin/Pharell Williams/Peter Wolodarski/Håkan Hellström/valfri annan hunk är snygg, för det vore ju bögigt - att killar är så jävla snygga och tjejerna ska tacka, ta emot och anpassa sig, för tjejer är ju inte snygga i naturtillståndet, varifrån kommer den? Ja, jag vet att vi lever i ett patriarkat, jag vet att kvinnor objektifieras betydligt mer än vad de själva är bekväma med (ofta t o m mer än vad jag, en sexuellt frustrerad nörd, är bekväm med), men jag får ändå inte ihop det.

När jag bildgooglade armhåla för att hitta en lämplig bild till det här inlägget hittade jag en
artikel på yelah om en kvinna som bivit mordhotad av en man på en fest för att hon "flashat" sina orakade armhålor. Förutom att jag inte förespråkar hot, våld och dödande, och dessutom tycker att det är snyggt med håriga armhålor (Snyggare än rakade? Det vet jag inte, men snyggt tycker jag att det är; det kan vara så enkelt som att det signalerar att tjejen har roligare saker för sig än att raka/vaxa sig, eller så är det för att det är den kvinnliga motsvarigheten till skägg.) så förstår jag inte var hotarens problem ligger: att tro att man kan bestämma över sin flickvän/fru (/pojkvän/man också för den delen, men den diskussionen passar inte riktigt här) är illa nog, men att tro att man kan bestämma över för en själv okända människor på ett sätt som snarast för tankarna till iranska revoutionsgardister, det övergår mitt förstånd.

Och som sagt, det här handlar inte om att vara pk (nån annan gång ska jag göra upp med begreppet pk, men inte nu), det handlar om att inte begripa sig på sin samtid. Jag vet att jag är fulare än de flesta killar, men tjejer i allmänhet är betydligt snyggare än killar i allmänhet. Det kanske jag tycker i egenskap av heterosexuell man, men eftersom vi lever i ett patriarkat där den vite heterosexuelle medelklassmannen är norm blir det bara ännu svårare för mig att förstå hur det hänger ihop.

Jag och Strage

Igår var jag och Jens och såg Persepolis. Den var inte lika bra som jag hade förväntat mig, men en trea i alla fall, vilket förresten är precis samma betyg som Strage gav den i Dn idag. Det bästa med filmen (framför allt den underbara falsksångskaraoken) sammafattas ganska bra i den här trailern, som bara visar scener från Teheran. En ganska stor del av filmen utspelar sig dock i Wien, och den biten var varken jag, Jens eller Strage lika förtjust i.

Teki Latex är bra snygg alltså

Snart kommer jag att sammanställa en lista över årets videor. Den här kommer att vara med.

Omnikrom & TTC - Danse la Poutine. Låten finns f ö här.

För er som fortfarande inte är nere med Discobelle

Eller det kanske räcker med att titta på MTV, jag vet inte, det gör jag aldrig själv nämligen. Det hände inget spännande när jag var i Göteborg i helgen (eller jo, jag satt bredvid en präst som läste Liam Norbergs självbiografi på tåget dit) och det enda som hänt mig på sistone är att jag jobbar en massa och att min tinnitus blivit lite värre. Hur som haver, det blir ännu en youtube-grej.

Ärans och hjältarnas språk

Och Håkan Hellström är säkert otröstlig över att inte ha kommit på idén först. Det gäller nog Jens Lekman med, för den delen.

Assåjavente...

I natt drömde jag att Quetzala Blanco klappade mig på huvudet. Jag vet inte vad det betyder, men jag tror att det här kan ha spelat in.

Töntiga grejer

• Blogga. Kommentar överflödig, egentligen, men jag passar på att orera lite i alla fall. Johan Renck har gjort en film om att man inte ska äta kött, och även om jag håller med i sak är själva filmen som en Gandhi-tatuering: overkill är bara förnamnet. Döm själva (varning för bajs):
  
  
• Läsa statsvetenskap. Ska man bli nåt är det väl juridik eller nationalekonomi som gäller; ska man inte bli nåt kan man läsa konstvetenskap tills man är skuldsatt upp över öronen.
  
• Vara banal.
  What a wicked game to play
  To make me feel this way
  What a wicked thing to do
  To make me dream of you
  Ja, det är alldeles förkrossande banalt, som så mycket annat. Men det om ni inte kan relatera till det åtminstone lite bör ni nog inte läsa den här bloggen. Dessutom har några überfina skottar gjort årets cover, orignalet ser ni här
  
  och den ännu bättre kopian hittar ni alltså här.
  
  

Bäst nånsin!

Det händer minst en gång i veckan att något, som hittats på yotube, någonstans utses till det bästa någonsin. Det här är iaf min kandidat.

Sen undrar jag om det är någon som fortfarande läser min blogg. Ni kan väl meddela om ni gör det.

Vi vill ha kuk!

Och vi vill ha det nu.

Världens konstigaste ord

Norm?

Ej norm?

I dagens Sthlm City (eller var det Metro?) förekom ordet bitchisar. För att betckna bröst. På kvinnor.

Va fan?

Hur gick det till? Precis som orden negermusik, judefasoner och kammekône rymmer bitchisar en hel värld av föreställningar. Nog för att mannen är norm i samhället, men att det gällde även tuttar var en nyhet även för mig; jag trodde, i min enfald, att patriarkatet långsamt höll på att vittra sönder. Men så var det alltså inte, om det beror på att allla kan relatera till anabola eller om det smala tjejidealet (neo-twiggy) firar nya triumfer låter jag vara osagt.

Finnar alltså!

Jag skaffade Facebook i februari i år, ivrigt påhejad av engelsmännen i Reims. Det var med andra ord innan många av er ens visste vad detta ansiktsbok var för något. Om det inte hade skett då, för att kunan hålla kontakten med typ Konstantin, Fabian och Hugh, vet jag inte om det hade blivit av; jag skulle i alla fall säkert ha bojkottat det om jag inte åkt till Frankrike alls. Ibland blir jag så trött på alla varulvar, vampyrer, akvarier, fight clubs och märkliga grupper folk startar i tron att det gör någon signifikant skillnad. Trots detta har jag fler applications än vad som är försvarbart för någon som påstår sig ogilla dem, och senast i raden av tillagda knasgrejer är Funwall, som dock genast visat sig nyttig då österrikiska Ingrid skickade mig följande:

Nog för att Sverige är litet...

...men jag tycker ändå att det är väldigt konstigt att jag är med i samma Facebook-grupp som Alexander Bard. Det kan nog vara det märkligaste som hänt sedan en blond jurist-tjej från Lindö tog mitt telefonnummer.

Åsiktsextravaganza

Idag blir det, om uttrycket tillåts en dag som denna, en saftig dubbelmacka i bloggväg. Jag börjar med det viktigaste:

1. Det blev tydligen inget Ring P1 idag, och alla svenska pensionärer med för mycket disponibel tid rasar säkert. Och jag rasar med dem! För vad är väl tidigare frågor som debatterats där, typ våld bland och mot ungdomar, eller skjutna björnar, mot domen mot de s k Stureplansprofilerna? Nu hade det kunnat bli en riktigt intressant debatt, men i stället fick vi en riksdagsdebatt om skatter och låginkomsttagare i radion. Så nu får jag ta mig an ämnet i stället. Eftersom det närmaste jag kommit våldsamt sex är en konstig dröm om gafflar (sic!) nöjer jag mig med att konstatera att Sverige- och Nationaldemokraterna varit frånvarande i debatten kring det här målet, de försöker ju annars profilera sig som partier som hävdar kvinnors rätt till att inte bli gruppvåldtagna. När jag tänker på saken kan jag inte komma på att de uttalat sig om, eller ens klistrat upp ett enda klistermärke som refererar till, ett endaste enskilt sexbrottsmål, men mitt minne är, som alla andras, kort och selektivt.

2.
Linda hade rätt när hon sa att känslor går över, fast det inte känns så innan det händer. Det är banalt att konstatera det, men livet är i stor utsträckning väldigt banalt, och så länge man inte pratar (eller ännu värre: bloggar) om sitt sexliv tycker jag att det är okej att vara banal.

Återfall

Jag hade tänkt att inte ha några youtube-grejer här på ett tag, men jag kan bara inte undanhålla er den här:


Och när vi ändå är inne på ämnet:

Det här är ingen jävla MP3-blogg!

Men jag kan liksom inte låta bli. Jag har hittat bomben, eller snarare bomberna. Någon som kallar sig Cloetta Paris (ja, jag tycker också det låter som nåt ett föräldrapar nekats att döpa sin dotter till) har gjort två låtar som plockar det bästa ur två världar: mespopen och bloggmusiken (iofs är väl alla som är nere med bloggmusik, utom möjligtvis Klintan, gamla mespopare). Ladda ner nu, finns här och här.

När jag ändå håller på kan jag ju tipsa om en riktigt MP3-blogg: Discobelle, som de flesta av er nog redan känner till. Den kan förändra ens liv; här hittar man alla Justice-remixer man inte visste att man behövde.

Sista Reims-inlägget, jag lovar! (nästan)

Två saker bara, eller tre egentligen:
1. Jag är fortfarande ledsen för att det tog slut.
2. Jag såg en bild av Justice i franska tidningen Trax i våras; den ene såg ut som Gaz i Supergrass och den andre såg ut som en ung Lemmy.
Nu har jag sagt mer om känslor, och om populärkultur, än under hela min tid i Reims. Jag ska kanske tillägga än en gång att det var i Reims, och inte Rennes, eller Paris för den delen, jag var. Reims alltså, med nasal vokal, och så ska s:et faktiskt uttalas.

Den lilla ondskan

Hej världens bästa olle!

Tack så för hjälpen!
Det är okej att läsa om du vill, helst inte fråga tre, jag känner skam (som många andra svenskar)...
Hör av dig om det är några problem

Kram Bettan

Det var ju ett tag sen jag skrev nåt om mitt eget liv här. Sanningen är naturligtvis att det var länge sen det hände nåt, av intresse. Den senaste veckan har jag dessutom varit helt uppslukad av en hemtenta i vetenskapsteori och dito metod. Roligare saker finns ju.

19.24.30 Jenna - skall koka ägg: går det framåt?
19.25.31 Olle: det har gått framåt idag iaf, nu ahr jag ett svar på fråga 1 som en sjuåring skulle vara stolt över
19.26.02 Jenna - skall koka ägg: samma här, inte alls nöjd, men det är någonting skrivit i alla fall
19.26.26 Jenna - skall koka ägg: håller på att rätta mitt förskräckliga språk nu
19.26.45 Olle: det får jag se om jag får gjort
19.27.04 Jenna - skall koka ägg: allright
19.27.14 Jenna - skall koka ägg: jesper verkar inte vara klar heller
19.27.23 Jenna - skall koka ägg: skall lämna hans tenta, men ej fått den än
19.27.35 Olle: okej, och bettan ringde mig precis
19.27.49 Jenna - skall koka ägg: har hon också problem?
19.28.00 Olle: alla har problem
19.28.17 Jenna - skall koka ägg: varför denna tenta??
19.28.36 Jenna - skall koka ägg: kunde han bara inte examinerat oss genom seminarieuppgifter
19.28.45 Olle: som straff för våra synder
19.28.53 Jenna - skall koka ägg: haha, ja det måste vara det
19.30.04 Olle: yonhok är hämndens ängel
19.30.09 Olle: yonhyok
19.30.15 Olle: menar jag
19.30.42 Jenna - skall koka ägg: tycker han hämnades redan på demos
19.30.47 Jenna - skall koka ägg: får vara nock nu
19.31.16 Olle: det var en annan yonhyok, har är som james bond- det kommer en ny då och då
19.33.09 Jenna - skall koka ägg: och varje ny årskurs är den stygge skurken med sylvass hatt
19.34.00 Olle: vi får hoppas han inte ligger med studenter bara
19.34.42 Jenna - skall koka ägg: jag hoppas han ligger med typen som sa att vi var osociala
19.43.35 Olle: där får de båda som straff för sina synder

Inga kommentarer

Back in the days

Så här såg jag ut när jag gick i trean på gymnasiet och inte hade skägg. Kati kom visst med på ett hörn också.

Lite oväntat kanske

Jag är inte överdrivet förtjust i svensk film, av den lilla andel jag sett har det varit ganska mycket som fått mig att skämmas ögonen ur mig. Det är just därför jag skriver det här. Jag var inte vidare sugen på att se Ett öga rött, egentligen, men så var jag i Norrköping och ringde Ida för att kolla om vi skulle hitta på nåt. Och så gick det som det gick: vi gick och såg den, vi satt bredvid några fjortisbrudar som sa att de bara såg svenska filmer eftersom de inte orkade läsa textremsor. Men filmen var bra, betydligt bättre än jag hade förväntat mig, framför allt med tanke på att trailern och affischen ser ut att vara några Erasmusstudenters verk. Inte helt fri från klyschor på något sätt, men ändå med oväntat få sådana. Istället hamnade den nånstans mellan Bert - den siste oskulden, This is England och romanen som den baseras på. Inte illa alls, gå och se eller torrenta ner.

Mathets

Om nån där ute har en dålig dag kanske det här kan liva upp:

Det var bättre förr del 1: Vi <3 white trash

Fatta att Black Eyed Peas lät göra den här videon, långt innan de döpte en skiva till en dålig Göteborgsvits.

Black Eyed Peas Videos | Movie Clips | Washington DC vacation rentals

Black Eyed Peas - B.E.P. Empire

Voilà l'Angleterre

I onsdags var jag och såg This is England. Frågan är om jag någonsin sett en film med så många klyschor i (bara en sån sak som att det var mer Yann Tiersen än punk och gammal reggae på soundtracket, eller alla "vi lajar bara runt, men vi är jävligt snygga när vi gör det"-scener); klyschor som ändå användes på ett kreativt sätt (de är ju jävligt snygga, alla utom nazi-bikern och gubben med glasögon, jag återkommer till honom). Jag önskar att jag också haft skinhead-polare när jag gick på högstadiet, det första skinhead-gänget i filmen framstår som världens finaste människor (samtidigt som Shane Meadows har smugit in en brasklapp om den hierarki som finns i alla gäng). Dessutom befäster filmen ytterligare min uppfattning att åren 1978-83 var de mest välklädda i mänsklighetens historia (kolla bara skolgårdsscenen i inledningen). Förutom gubben med glasögon då, jag förstår fortfarande inte varför han var med.

Bäst sen sist

Den här videon är det roligaste jag sett sedan den där alternativa Kanye West-videon med Will Oldham (just det, det var inte den officiella, som jag trodde). Mycket nöje!

Yelle - A cause des garcons (Tepr remix).

Fem ha av fem möjliga

Idag såg jag kanske det roligaste någonsin: tre snubbar, varav en var en typisk tribal- och rohypnolnisse i munktröja och dokusåpamössa och de andra två såg ut som medelålders kriminella jugoslaver (därmed inte sagt att de verkligen var det), såg Janne "de utsattas språkrör" Josefsson på Plattan och gick fram, tog i hand, och berömde honom för hans arbete.

It's a wedding, stupid

Jag har tidigare träffat världen elakaste människa och världens största besserwisser. Lördagen den 18:e augusti var det dags för mig att träffa världens nöjdaste människa, Christian "den hårige mannen" Svahn. Varför han var så nöjd tror jag framgår av bilden, 18 augusti var nämligen dagen då han gifte sig med Elisabeth, född Lennartsson. De unga tu kommer nu att leva lyckliga i alla sina dagar, för annars slutar jag, och säkert många med mig, att tro på världen, människan, kärleken och i de fall det är relevant även på gud.

Så hur var bröllopet och de därpå följande festligheterna då? Jo, spedoinkel är väl ett passande ord, även om hela grejen är lite svår för mig att greppa: någonstans vid besvarade känslor tappar jag all förmåga att förstå vad det egentligen handlar om, framför allt när vissa närvarande började prata om att äktenskapet handlar om att släppa in gud, utan honom kan man enligt dem inte älska någon. Det håller jag inte med om.

Alla tjejer på bröllopet var snygga, frireligösa och hade pojkvän. Jag kände inte att jag ahde nåt att komma med. Dessutom hade jag fått för mig i sista stund att man inte får ha jeans på bröllop, så jag hetsköpte ett par mörka dockers-byxor på Myororna. De var lite korta, jag tänkte 60-talskorta men de visade sig vara snäppet kortare än så, jag kompenserade genom att inte ha strumpor för att unvika trikolorben (röda strumpor, vita ben, mörka byxor), men kände mig naturligtvis rätt dum iaf, även om bruden (alltså inte min) tyckte det var snyggt. Å andra sidan var jag inte den enda som borde skämmas, vissa hade jeans och inte ens kavaj, det tycker jag var lite slappt.

Och för er som undrar: jag grät faktiskt inte under vigseln, det var inte så långt ifrån, men det hände inte.

Jaså?!

Emo
[x ] Du gråter ofta
[x ] Du klär dig i hoodies ofta (på sommaren iaf)
[x ] Folk förstår sig inte på dig
[ ] Du skriver låtar/dikter
[ ] Du har färgat ditt hår svart
[x] Du klipper ditt egna hår ibland
[x] Du känner dig väldigt ensam ibland
Total: 5 av 7

Nörd
[x] Du har glasögon
[x] Du har bra betyg (eller jag hade på gymnasiet iaf)
[ ] Du använder inhalator
[ ] Du har pennor i fickorna
[x] Du sitter ofta vid datorn (eller alltså inte nörd-ofta)
[x] Du är blyg inför motsatta könet (eller?)
[ ] Du spelar playstation
Total: 4 av 7

Indie
[ ] Du följer inte modet (jag försöker)
[ ] The Libertines är något av dina favoritband
[ ] Du gillar Starbucks
[x] Sticker du ut från alla dina vänner? (Den vars bekantskapskrets är en homogen massa räcker upp en hand)
[ ] Äger du en lila hoodie?
[ ] Skiter du i vad folk tycker om dig?
[ ] Har du på dig kläder som man inte kan köpa där du bor?
Totalt : 1 av 7

Mycket mer emo än indie alltså, lite oväntat kanske.

Att växa upp

Man föds, man går upp i vikt, växer så det knakar och blir så bekräftad av mamma, pappa, mor- och farföräldrar och eventuella mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Allt man gör är intressant, man är nästan alltid duktig. Men sedan händer något. Man börjar interagera med andra människor (var det inte Rousseau som såg dansen som första steget mot den mänskliga rasens förfall; med risk för att jag missförstått?). Man inser inte bara att det finns andra som gör saker bättre, utan att man själv gör samma saker ganska dåligt. Och så slutar man tro på sig själv. Jag tror det brukar inträffa lagom tills man börjar lågstadiet; det är ju ofta då som sociala aktiviteter som fotboll och scouterna tar sin början, aktviteter där man på allvar måste konfrontera andra människor.
Från denna punkt försöker man sedan arbeta sig upp igen. Jag tror det är vad det innebär att växa upp: att börja tro på sig själv igen.

På med finkläderna och ut och fin-gå

Nästa vecka kommer, om ni skulle ha missat det, Sartorialist-mannen till Stockholm. Dessvärre ligger min nyinköpta Ralph Lauren-skjorta i tvätten, och jag har inte tvätt-tid förrän nästa torsdag. Jag får nog ta och gömma mig nånstans, eller ge mig ut på stadens gator och torg jag med, lekandes hitta bajsnödiga människor som vill hamna på bild men gått helt fel (dvs nånstans där Sartorialist-mannen aldrig kommer att sätta sin fot) och inte kommer att få sina 15 minuter-leken.

Emo-blogg (eller nåt)

Jag hade länge en idé om att idealkvinnan skulle vara hälften eritreanska och hälften judinna, typ mulattjejejen i Coconut Twins:

Okej, okej, kanske en tjej som ser ut som hon, men i andra kläder, och som pluggar på Konstfack, eller Mejan. Men det där tillhör numera det förflutna, för nu har jag ett nytt kvinnoideal, jag har nämligen, antagligen sist av alla i min bekantskapskrets som kan tänka sig att läsa den, läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Jag citerar:

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hoppas att du kan tycka om mig fast att
du vet hur det är. Jag tycker om dig. Väldigt mycket.
Du ligger här i soffan och snarkar nu. Snälla. Var inte
rädd för mig. (...) Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ensam.
Mer ensam än vad du kan tänka tror jag. Eller du kanske kan.

För mig framstår det här som utopin, idealet: någon som är så svag och samtidigt tillräckligt stark för att knäcka nackar och slita av huvuden. Problemet är att jag inte kan komma på en enda tjej som påminner om en vampyr; alver kommer jag på några stycken, och den mest uppenbara är ju Joanna Newsom, men vampyrer, där står det still. Å andra sidan ligger väl androgynitet i vampyrens natur, och jag kan mycket väl tänka mig att Patrick Wolf föddes för 200 år sedan och aldrig går ut i dagsljus. Notera att den här videon är inspelad i studio, och ingen av er tror väl för ett ögonblick att han inte skulle kunna döda alla statister på tre sekunder.

Själva boken då? Jo, den var naturligtvis bra, men kändes nästan mer som ett filmmanus än en roman. Inget fel i det, men lite märkligt kanske, som om författaren inte läst skönlitteratur, men ändå lyckats åstadkomma något på det området. Den ska ju filmas, har jag läst nånstans, och mer svårfilmade romaner har ju hamnat på vita duken, om än med blandat resultat.

Jag har inget liv, men det finns ju youtube

Inbred chic

Nya Kanye West-videon, Can't tell me nothing, gjord av kanadensiske komikern Zach Galfianakis. Och ja, det är Will Oldham som dyker upp på flera ställen. Och nej, som jag förstått det är det här den officiella videon, inte nån plojversion.

Mamma?!

Jag hittade den här bilden på the Sartorialist. Jag tycker kläderna ser ut som min mamma skulle ha kunnat ha på sig dem när jag var liten. Förutsatt att pappa köpt t-shirten till henne utomlands, och minus flip-flopsen då; min mamma skulle snarare haft träskor.

Allt är bara jag, jag, jag

I senaste numret av Nöjesguiden (om ni inte känner till Nöjesguiden är ni inte mina vänner, faktiskt; sen behöver ni inte läsa den), som börjar bli ganska gammalt nu, finns en artkel där de intervjuar en psykiatriker om valda stycken ur tre bloggar. Och jag känner igen mig i alla tre texterna! Jag vet inte om detta ska tolkas som att jag är Elin Alvemark, Erik Goesta Rosén och Åskar Brickman, eller att de är jag, helt enkelt. Det kan även vara ett tecken på att bloggare, iaf i Stockholm, är ganska lika varandra, och bloggar för att ventilera precis samma typ av tankar kring, ja, ångest och populärkultur. Jag ska inte tråka ut er med en massa citat ur texten (om ni inte har tidningen liggande på toaletten kan ni läsa artikeln här), utan nöjer mig med ett, som sammanfattar väldigt mycket av min Reimsvistelse (och det här är förhoppningsvis sista gången ni behöver läsa nåt om den): "När man är på botten står man över det mesta." Word, säger jag, framför allt pizzor med crème fraiche på och salsacovers på Franz Ferdinand-låtar.

En halvdan dag

Jag laddade ner ett gäng the Knife-remixer. Jag sprang runt mellan bankerna och överförde pengar, tyckte jag såg Said men var inte säker. Jag sprang en runda i Hagaparken. Jag ringde lite folk, men alla var upptagna, eller så svarade de inte. Så jag gick en långpromenad.
Det är lätt attt hajpa juli resten av året, men folk har en tendens att vara bortresta denna månad. Och vi fattiga satar måste ju rycka in som semestervikarier, så vi blir kvar i stan. Till råga på allt jobbar jag ju kväll i hemtjänsten, så jag går om de flesta. Vissa dagar känns knappt Six feet under lockande, det gjorde det ju så sent som i söndags.

Jag orkar inte blogga om nåt vettigt idag heller

Tjejerna - killarna 1-0, eller vad säger ni efter att ha sett följande, som dessutom effektivt avrättar myten om att engelska tjejer skulle vara fula; tjejerna är inte fula nånstans, även om det finns engelskor som är klyschigt vulgära.


Och när jag ändå okynnesbloggar om musikvideor; jag är egentligen mot bilismen, men det är svårt när jag ser den här:

Nä alltså...

Jag har ibland undrat varför ingen gjort reggaeton på svenska, det är väl ändå en väldigt populär musikstil i vissa kretsar. Så hittade jag följande när jag okynnessurfade runt mellan hipsterbloggarna:

Läs gärna kommentarerna också, de är en stor del av nöjet. Videon får mig att tänka på den här:

Båda kommer antagligen höras ur en mobiltelefon nära dig, nästa gång du befinner dig på kontinenten.

Kärlek och kloner (del 1 och 2)

Et l'amour, où tout est facile
Où tout est donné dans l'instant
Il existe au milieu du temps
La possibilité d'une île

Jag har varit i Gössäter, för första och antagligen enda gången denna sommar, och jag kan säga direkt att det var betydligt bättre än när jag var där på Midsommar förra året. På tåget dit läste jag ut Michel Houlllebeqs La Possibilité d'une île. Och jag rekommenderar alla att läsa den. Man får hugga sig fram genom tjocka lager av idékritik, porr och cynism, precis som vanligt när man har att göra med samtidslitterturens Gossen Ruda. Men under allt detta, tillsammans med små underfundigheter om hur man kan bli sedd som humanist och vänsterman när man gör karriär på att smäda muslimer, och om hur mycket man kan få upp en Mercedes i, finns de bästa aforismer jag någonsin läst, en blandning av la Rochefoucualt och Stephin Merritt.

Sedan idag, på tåget hem (diskussionen om var jag känner mig mest hemma tar vi en annan gång) avslutade jag Kashuo Ishiguros Never let me go. Även den behandlar kärlek, och kloning, fast den är en helt annan typ av bok; trots att den handlar ganska mycket om sex (ah, detta förhatliga begrepp!) blir det aldrig den minsta tillstymmelse till porr. Jag vet inte vilken av böckerna som berörde mig mest: Houllebecq är ju alltid just Houellebecq, men jag har en känsla av att även Ishiguros bok kommer att följa med mig, precis som t ex Gabriel Garcia Marquez' Patriarkens höst har gjort, eller för den delen vissa passager i Liftarens guide till galaxen (ja, faktiskt, jag är en nörd och jag har ingen smak, även om jag låtsas det ibland). Jag blev sugen på att läsa The Remains of the Day, och jag tror dessutom att Never let me go skulle kunna bli en utmärkt film.

Som i alla andra bloggar du läst

Varje bloggare med självaktning måste ju skriva nåt om Hanna Fahls Kär i en hipster, så även jag. Jag har gjort en lista på hur många av begreppen i låten som jag känner till (alltså jag är inte nödvändigtvis nere med dem).

Diplo - check
Kleerup - check
Nöjesguidenfest - check
Carin Wester - check
Vibskov - check
Plimsolls - check
Whyredjeans - check
Karin Winther - check
Clitspit - check
Rodeo - check
Russian Spring Break - nja, jag vet att det är en klubb, räcker det?
Monki - check
Hot Chip - fetcheck (såg dem ju t o m live)
Pop the glock - check

Betyder det här att jag är en hipster? Eller är jag Hanna Fahl? Jag är ju trots allt kär i Quetzala Blanco.

Stig och Stieg

Stieg

I helgen var en vän till mig i stan. Hon pratade om Stieg Larsson. Jag har inte läst något av honom, ärligt talat är jag inte särskilt sugen på att läsa deckare över huvud taget. Stig Larsson däremot, honom är jag sugen på, men jag har ännu inte läst nåt av honom. Hittade följande på Extra Allt, det anknyter till helgens diskussion:

Stig

Nån: Vad läser du?
Jag: ”Nyår” av Stig Larsson.
Nån: Vadå, han har ju bara skrivit tre böcker: ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som…”
Jag (avbryter): Ja, men det här är den andre Stig. Stig utan E.
Nån: Vadå, finns det två?
Jag: Ja. Det här är snarare den förste.
Nån: Och den här lever?
Jag: Ja.

Hjälp där man minst anar det

Ni som läser den här bloggen vet redan att jag har mild tinnitus, så går det när man lägger elitismen på hyllan och går på fulklubb i Leicester med sin Erasmus-vän. Nåja, det är inte hela världen, i Sverige är ju tinnitus socialt accpeterat och inget som folk höjer på ögonbrynen över. Annat är det på kontinenten; varenda gång jag haft öronproppar har någon frågat varför. "Parce que j'ai des problèmes avec les oreilles," har jag svarat då. Men nu är hjälpen, kommen, i form av genomskinliga öronproppar. Och hur fick jag kännedom om detta? Genom tidningen Café. Det ni, alla haters därute.

V 27 har precis börjat

Drömde inatt att allt som hänt den här våren hopade ihop sig
och jag skrek varför kan inte alla bara älska varandra.
Eller så ger vi ena könet monopol på att göra slut. Jag föreslår männen, men jag är medveten om att andra är av annan åsikt.

För andra gången på tre dagar har någon ringt mig från ett nummer jag inte haft inlagt på mobilen, och båda gångerna har jag undrat om det varit nån som fått mitt nummer i fredags. Men så har det inte varit.

De tekniska problemen är lösta

Nu är bilddagboken uppdaterad, med bilder från Reims, Amsterdam och midsommar i Ringarum.
Mycket nöje, niggaz.

Stockholm vs Reims

Reims

Stockholm (ja, tjejen är från Västerås, och bilden är tagen i Brooklyn, men det är liksom grejen)

Nu har jag varit tillbaka i Sverige i en vecka, och det mesta känns bra. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta mina 9 måander i Reims, jag tror jag återanvänder årssammanfattningen jag snodde av Narin. Den här gången gäller den inte för ett kalenderår, utan för perioden september 2006-juni 2007.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Började oroa mig för min hälsa (bröstsmärtor, tinnitus, tandproblem)

2. Vilka länder besökte du?
Frankrike, England, Nederländerna

3. Vad var din största framgång under Erasmustiden?
Att få beröm för mina franskkunskaper.

4. Största misstaget?
Att ha åkt till Reims.

5. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Se fråga 1.

6. Bästa köpet?
Ralph Lauren-skjorta på Emmaus, 6 euro var ju ett facilt pris.

7. Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra, och resor

8. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag vill så gärna säga nånting, men jag kommer inte på nåt riktigt bra. När jag trodde att jag gjort bort mig inför Flora, och sen visade det sig att det ahde jag inte. Det var ju najs.

9. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om den aktuella perioden?
Jamie T - Salvador (vad som helst med honom egentligen)
Justice vs Simian - Never be alone (Scotty B, King Tut and Samir remix)
Cocorosie - Turn me on
Vad som helst med Klaxons
Charlotte Gainsbourg - The Operation

10. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, bara, faktiskt

11. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag skulle ansträngt mig mer i början för att hänga så mycket som möjligt med folk.
Samtidigt önskar jag att jag varit mig själv mer, och tänkt en extra gång innan jag skrivit nåt på bloggen.

12. Vad önskar du att du gjort mindre?
Hängt med Matteus, han är jobbig.

13. Hur tillbringade du julen?
Som vanligt.

14. Blev du kär i år?
Ja, men inte lika kär som jag blivit i Stockholm.

15. Hur många one night stands?
Inga, varken utomlands eller på Lidingö

16. Favoritprogram på TV?
Les guignols de l'info. dte är typ det enda jag har sett.

17. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej

18. Bästa boken du läste i år?
L'amant de la Chine du Nord

19. Största musikaliska upptäckten?
Gang of Four, Charlotte Gainsbourg, Autechre och all bra musik som finna på MySpace.

20. Årets bästa film?
Das Leben der Anderen. Den har allt.

21. Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag fyllde inte år under min Frankrikevistelse. Och det är jag väldigt glad för.

22. Hur skulle du beskriva din stil under året?
Quirky, sa Helen. Vi kör på det.

23. Vad fick dig att må bra?
Bekräftelse, som vanligt.

24. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Sarkozy vs Royal.

25. Vem saknade du?
Alla. Kanske mest Fabian, Hugh och Constantin när jag var kvar i Reims och de åkt.

26. De bästa nya människorna du träffade?
Benjamin, Flora, Constantin, Hugh, Anne, Fabian, Pierrot och Gabor.
Det är på intet sätt en dålig lista, men under motsvarande period året innan var det Kristina, Arianna, Narin, Jon och en annan Anne; det är ingen dålig lista det heller.

27. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Kontinenten är en avkrok.

De politiker de förtjänar?

I kronologisk ordning

Del 1


Del 2


Del 3

Amsterdam

Det var precis vad jag väntat mig: smartshops, coffeeshops, prostituerade i skyltfönster, träskor, fula vykort. Det enda som var dåligt var att det regnade varje dag, och vi bodde i tält.
Mer info, och foton, kommer.

Jag talar sanning!

I mândags hade jag kanske den mest surrealistiska upplevelsen hittills i mitt liv:
Jag stod pâ bussen, efter avklarad tenta. Bredvid mig stod nâgra killar i högstadieâldern. En av dem, en svart kille i New Era-keps och spindelnätsmönstrade Vans (=alldeles för välklädd för att vara en chav) spelade musik pâ sin glassiga Lg-mobil. Och kan ni gissa vad för musik? Phoenix? -Nej. TTC? -Nej. Yelle? -Nej. Justice? -Skärpning. De lyssnade naturligtvis pâ Boten Anna. Jag skojar inte.
Att Sverige gâr i bräschen för den goda smaken vet vi redan, Silent Shout blev ju utsedd till förra ârets bästa skiva pâ Pitchfork; men att vi även gâr i bräschen för den dâliga smaken var lite av en nyhet för mig, även om jag haft mina aningar ända sedan Pierrot (aka "Fransmannen som vill lâra sig svenska") erkände att det var just Boten Anna som fick honom att upptäcka det svenska sprâket, och dess skönhet.

Q n' B

Det står en harpa på scen, och de sjunger i manierade röstlägen, men det är inte Joanna Newsom. Det är inte neofolk över huvud taget. Vad är det då? Jo, om tre femtedelar av bandet har New Era-kepsar, de har en human beatbox istället för trummis och sångerskorna har stora jeans (tänk de där Psycho Cowboy som folk hade 94)är det antagligen veckans genre: q n' b, där q:et står för quirkiness (ja, jag slog knut på mig själv för att tänka ut det). Lördag den 2 juni var jag och såg Cocorosie, och det var helt otroligt quirky.

Och helt otroligt bra, som om Robyn skulle gått och sett Joanna Newsom, och inte Kraftwerk, och blivit frälst. Och sen korsat det med alla sina R n' b-influenser. Som sista extranummer spelade de en cover på den här:

Fyra tentor av fem är avklarade, och på torsdag åker jag till Amsterdam för att hänga med Hugh och kanske kanske kanske även med Constantin. Jag har även varit hos öron näsa hals-läkaren eftersom jag har ont i just öronen, men han hittade ingenting. Jga vet inte vad jag ska dra för slutsats av det.

Porr-rocken

Veckans musikgenre är porr-rocken (ej att förväxla med blottar-rocken, som är nånting helt annat). Jag vet bara två skivor i denna genre, Pulps This is Hardcore och Charlotte Gainsbourgs 5:55, där Jarvis Cocker iofs skrivit de flesta av låtarna (och sen har Air och Neil Hannon bidragit också). Och den sistnämnda är naturligtvis bäst, dels eftersom allt som är det minsta porrigt görs bättre av kvinnor, dels eftersom det inte är vilken kvinna som helst, utan Charlotte "känd redan som spermie och ägg" Gainsbourg.

Jag lånade skivan på biblioteket igår och lyssnade på den säkert sex gånger igår kväll. Det är musik som får mig att tanka på vackra, dekadenta människor som ligger utsträckta på långa vita soffor med ett dyrt glas dyrt rödvin i handen sent på kvällen. Hur skulle det kunna bli annat än dekadent, när det, som sagt, handlar om mannen som uppfann porr-rocken, och kvinnan vars päron gjorde den här:


Folk här nere har MC Hammer-byxor; jag får lust att tralla Can't touch this så de hör.

Lögn och förbannad dikt

[11:28] veronique: cool c'est bien de rentrée chez soi mais c'est tout aussi birn de partir on rencontre des tas de gens et on connait d'autre culuture c'est une grande ouverture d'esprit
[11:29] Olle - tillbaka 21/6: c'est vrai

Där ljög jag, men jag kände att jag inte kunde annat. Sällan har mitt sinne känts så slutet som nu.

Skadeglädje

Baris och spanjorerna var i Stockholm pâ pâsklovet. Jag pratade med Baris i söndags och dâ sa han att alla klubbar lâg pâ Vasagatan. Vasagatan liksom! WTF? Eller har jag missat nât under min exil? Jag blev iaf inte sâ lite skadeglad; jag gav visserligen Baris mitt svenska nummer, men eftersom Baris är Baris tappade han bort det. Och lika glad för det är jag: spanjorerna är rätt jobbiga, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om Baris.

Subkultur i kvadrat

Idag är det exakt en månad tills jag kommer hem, det firar vi med tvenne youtube-klipp på temat subkultur. Först Dj Mehdis Signatune (Thomas Bangaltier edit), som dokumenterar (eller kanske snarare mockumenterar) det franska fenomenet Techno tuning, som enligt tidningen Trax är den genuint folkliga franska klubbkulturen, och t o m "hexagonens svar på miami bass."


Och om ni någonsin ska förklara dansbandskulturen för en icke-svensk kan ni ju visa personen ifråga den här:


Och jag vet att jag låter som Jan Gradvall, men behandlar inte Martin Kellerman precis samma ämnen som Hjalmar Söderberg gjorde? Jämför de rutiga byxorna i Förvillelser med den direktimporterade, nju rejviga, japanska limited edition-hoodien i Rocky 11. Apropå nju rejv spelar Klaxons imorgon, på La Cartonnerie. Jag vet att ni i Stockholm gått vidare och numera lyssnar på nån genre som jag inte ens vet namnet på, och som förhåller sig till baile funk som dubstep förhåller sig till grime, men här i Reims, populärkulturens blinda fläck, känns det ändå stort; jag och Anne ska gå.

Våga vägra vara käck!

Jag kanske ska börja med att meddela att jag kommit til insikt: jag tänker i etapper. Alla mina poletter befinner sig i ständigt fall, och jag utvärderar lite då och då vad jag tycker, känner och tänker, plockar upp en gammal tanketråd och fortsätter på den. Därför kommer jag på mig själv med att ändra mig ganska ofta, och ibland ganska radikalt. Det här är antagligen ingen nyhet för er som känner mig någorlunda väl, men för mig är det det. Härav följer en ny insikt om vad jag tycker om att vara i Reims (trumvirvel):

Glöm mitt gnäll om vad jag sagt om utsvängda byxor och folk som bara väntar på ett nytt Oasis. Vad det handlar om är att jag har två kompisar i Erasmusgänget (Anne och Gabor), samt två andra kompisar (Pierrot och Veronique), och det ar lite lite. Om Hugh, Constantin och Fabian hade stannat tror jag mycket hade varit frid och fröjd, men så âr nu inte fallet. Frågan är vem jag saknar mest; jag var tajtare (tajt är månadens ord, det är destillatet, som allt handlar om) med Hugh, men Constantin är roligare. Till Hughs fördel kommer dock det faktum att jag tror att vi, om hans tannat, skulle ha blivit tillräckligt tajta för att kunna prata om känslor, och sådana kompisar saknar jag; det hade f ö kanske kunnat hända med Constantin också. Hur som helst, nu har jag ingen att prata känslor med, och ibland är det lite av Marge Simpsons "tryck ner dina känslor till du trampar på dem, så blir du bjuden på alla kalas" över tillvaron här. Allt ska vara så jävla käckt hela tiden, saker som att merparten av alla foton som tas här nere föreställer människor som poserar käckt i grupp, eller att det spelades Barenaked Ladies på senaste festen, känns väldigt symptomatiska. Erasmus är det bästa du gjort i hela ditt liv, det är inte tillåtet att vara ledsen. Och judarna uppfann AIDS, blir jag nästan sugen på att tillägga. Jag hade tänkt illustrera detta med en bild tagen på Marc-Andrés avskeds/födelsedagsfest, men jag har drabbats av tekniska problem som jag inte orkar gå in på, så hädanefter blir det inga bilder, varken här eller på min bilddagbok, förrän någon gång sent i juni.

Ce sera parti!

Just nu känns det som att det enda som är bättre här än i Stockholm är vädret, ost- och vinpriserna, och nåt mer, som jag har glömt nu. Ja just det, idag lärde jag mig vad mirandize betyder. Alltid något.

Men skit i det nu, för jag har (trumvirvel) bokat flygbiljett hem. På kvällen den 21 juni landar jag på fäderneslandets jord igen. Spedoinkel, jag kan knappt bärga mig.

Jag är den nya Ebba

Ungefär åtta månader bland bland neopren, Lacoste-kepsar, Burberry-imitationer och skor som är spetsiga och fyrkantiga på samma gång har gjort mig till en självutnämnd modefascist, så döm om min förvåning när världens mest kände modebloggare reser till Stockholm, och allt urartar till en klassisk Söder vs Östermalm-beef. Det borde inte förvåna någon att en utlänning kanske inte uppvisar samma oresonliga hat mot brats som typ alla svenska icke-brats, men svenskar är ju och förblir just svenskar. (Sen har jag också lite svårt för brats, men det är snarare för att jag har svårt att hitta gemensamma nämnare med folk som inte verkar intressera sig för kultur).

Det nya nörd 1: Ett år av tragiskt tänkande

Nu har jag varit singel i exakt ett år. Det är inget jag rekommenderar. Upplever jag min värsta mardröm? Kanske, det är än så länge så lågintensivt att det är svårt att säga. Kommer det att ändras? Kanske.

Som löksmak på frukten blev det Sarkozy som vann presidentvalet. Och jag tror inte han har tänkt spola bort de fula chav-frillorna med högtryckstvätt.

Vad är maskulinformen av nucka? Jag föreslår Doktor Glas.

Mot nollpunkten och bortom denna

[11:51] An extrovery Hubert: what is the outstanding rumour about?
[11:52] Olle: what rumour?
[11:53] An extrovery Hubert: there is a rumour about some ppl in reims but i want to know who it's about....have u been involved in any ladykilling?
[11:53] Olle: nope. ladys, what are they?
[11:54] An extrovery Hubert: lol, if i was a woman i'd be all over u
[11:54] Olle: well you're not
[11:55] An extrovery Hubert: indeed

Jag tror jag vet vad probelemet är: jag behandlar inte tjejer som bruttor. Detta leder till att jag får många tjejkompisar (eller ganska många iaf), och ingen flickvän. Jag tror man vill bli bemött som den man känner sig som, och som heterosexuell kvinna vill man då känna sig som just en kvinna (att jag sen inte förstår dealen med kvinnlig heterosexualitet är en annan femma), och bli bemött som en, och där faller hela teorin om min förträfflighet (om inte s k kamratäktenskap à la Strindberg går mot en ny vår, fast jag vet inte om jag vågar hoppas på kamratäktenskap efersom jag inte vet vad det innebär).
Men bättring kan vara på väg: jag fick ändå inte mer än 22 poäng i Nöjesguidens neograbbtest, vilket gör mig till Martin Rolinski; jag vet inte ens vem det är. Men jag ska längre ner, förbi Ronnie Sandahl och in bland minuspoängen. Vad jag siktar på är det här:



Det känns f ö bättre än jag trodde att vara tillbaka, jag ändrar vad jag sa om Reims och säger: "Det är ganska ofta lika trevligt som Stockholm, men aldrig lika roligt."
Jag ska kanske direkt också komma med en rättelse beträffande min hemresa, den kommer förhoppningsvis att äga rum om 6 1/2 vecka; kanske rent av 7 1/2.